Miriam om natten

Författare: Maria Nygren.

2014, Vänskap, Övrigt.

En betydligt bättre och mer realistisk historia, än Nygrens förra ”Fjärde riket”. Här får vi följa Miriam, som lämnat lilla Kattarp i Skåne bakom sig, för att börja ett eget liv i Uppsala, som student, läsandes religionsvetenskap. Och hon hinner inte mycket mer än installera sig, följa med på några pubrundor, hålla koll på sitt blodsocker och sina insulinsprutor, så inträffar något ytterst oväntat. I en bar har hon starkt fascinerats av en ung kvinna, som hon fått veta heter Sofia, som lever i kretsar fjärran från hennes egna. Egentligen har hon aldrig haft några kretsar alls att umgås i, alltid levt sitt liv lite osynligt vid sidan om. Och när hon på avstånd följer efter Sofia, ser hon henne hoppa i ån, för att ta sitt liv. Spontant hoppar Miriam i, också, och lyckas till slut få upp henne ur vattnet. Ambulansen far iväg med Sofia, och kvar sitter Miriam ensam och våt, med Sofias väska kvar i handen.

Den väskan blir hennes nyckel in till Sofias liv. Det liv som få verkar känna till. För hur kunde Sofia vilja ta livet av sig – hon som hade precis allt!? I väskan ligger inte bara den fysiska nyckeln till hennes lägenhet, utan också en anteckningsbok med kryptiska tankegångar, som Miriam försöker tolka. Och när hon tar sig in i lägenheten för att kika runt lite, så kommer Sofias bror Carl in. Och där startar ett händelseförlopp av lögner och låtsasliv, ett förlopp som inte går att stoppa. Hon låtsas vara vän till Sofia, kallar sig Dorothy (efter författaren Dorothy Parker som verkar ha fascinerat Sofia), och tack vare anteckningsboken lyckas hon ge sken av att känna till saker som bara en ytterst nära vän skulle kunna veta. Och Carl och Sofias mamma sväljer allt. För Sofia själv ligger i koma. Men vad händer när hon vaknar? Om hon vaknar?

Det är suggestivt skrivet, ganska mycket känns hyfsat trovärdigt, men jag kan inte låta bli att undra varför hon lyckas snärja in sig alltmer i alla möjliga slags lögner… Det är ju som bäddat för en katastrof, oavsett vad som händer med Sofia. Och varför berättar hon aldrig att det var hon som hoppade i efter Sofia – det hade ju kunnat mildra vilka konsekvenser som helst..? Nästan!

Spännande läsning – man måste bara få veta hur det slutar. Och nånstans handlar det så himla mycket mer om Miriam än Sofia, egentligen, trots att båda kämpar på med sitt eget… Ibland är det inte så himla lätt att leva, även om man gör så gott man kan. Och Miriam försöker verkligen, och någonstans tycker jag väldigt mycket om henne.

/Tuija