Vad gör man inte

Författare: Maja Hjertzell.
2015, Övrigt.


En både märklig och lite ovanlig bok; tunn och luftig, som en expanderad novell, som dimper ned i ett skeende och slutar ganska öppet, och med en inbyggd förväntan om en liten smula dramatik. Och ändå blev det inget direkt av det. Jag känner mig lite förvirrad - vad var det här för en bok, egentligen?


Vi får, ganska fåordigt, lära känna tre, eller egentligen fyra, tonåriga syskon, varav tre är på väg att besöka sin mamma på hennes födelsedag. Alla tre tar sig dit på egna speciella sätt, och alla tre är de också speciella, var och en på sitt eget speciella sätt. Gemensamt för dem är att de är en hop ganska trasiga individer, uppväxta i en dysfunktionell familj. Eller - som det uttrycks kring snacket i lärarrummet på barnens skola - "i år får vi en till från familjen Lindgren. Herregud." Vilket kunde föranleda till tanken "Japp, här kommer jag, en av Lindgrens odågor. Håll i er. Mig kommer det aldrig att bli något av." Vilket utgångsläge, tänker jag. Men visst finns det massor av sådana familjer, överallt.


Det förefaller lite luddigt vara pappan som är roten till det onda, och barnen är, som tonåringar, ungefär vad man kan vänta sig: Anders dricker för mycket och vill gärna slåss, Karoline lever tyst och försynt i ett kvävande och ägande, antagligen destruktivt, förhållande (hon är bara sjutton år..), Sanna är högljudd och utmanande, och hoppar i säng alltför ofta, och med fel killar - även med storasyster Leas fästman. Vilket lett till att de inte pratar med varandra längre.


Och var mamman är, och varför hon är där, kan ni bara gissa. Och det får även jag, när boken väl slutar. Vem hade egentligen gjort vad? Och vem tänkte egentligen göra vad... och inte gjorde det...
Svårt att säga vad jag tycker - själva historien är det egentligen inget fel på, språket är utmärkt och tillräckligt i all sin stramhet, men jag saknar en twist, att det verkligen hände något som ruskade om. Det som jag som läsare uppmanas att anta, som orden antyder, det räcker inte riktigt för mig. Särskilt inte när baksidan uttrycker; "Sensommardagen kokar, det bubblar under ytan. När dagen är slut kommer ingenting längre att vara som förut". Men allting är ju precis som förut - bortsett från en, dock inte ovidkommande, insikt hos Sanna, om vad som antagligen, egentligen, hände, den där dagen när mycket förändrades...


/Tuija