Tio över ett

Författare: Ann-Helén Laestadius.
2016, Kärlek, Vänskap, Övrigt.

"En roman om kärlek, vänskap och en smått otrolig stadsflytt". Så står det på baksidan, och till det skulle jag vilja tillägga "men också om ångest, rädslor och en stor portion ansvarstagande". För det är verkligen en fantastiskt fin skildring av något så ofattbart som att man ämnar flytta på Kiruna, men också vad den flytten kan göra med människorna den omfattar. Och för mig som sydlänning är det än mer exotiskt med det ständiga mörkret, alternativt ljuset, och allt annat som hör norra Sverige till. Skrivet av en författare vars tidigare alster jag tyckt mycket om - men detta är en helt fristående historia som inte alls behandlar samiskheten som de andra gjort.

Den handlar istället om Maja, som gissningsvis går på högstadiet, och som är mycket förtjust i hockeykillen Albin. Själv ägnar hon sin egen fritid till att läsa och skriva mycket istället, t o m att filma. Men inte vad som helst, utan filmen om vad Kiruna är idag, och vad den betyder för dem som bor där. Hon vill att filmen ska finnas kvar åt eftervärlden, den dagen marken kollapsat och de alla dött. För att stan ska kollapsa, det är hon helt övertygad om. Men flytta vill hon verkligen inte heller, trots att det kanske är enda sättet att överleva. Hon hatar vad LKAB gör emot Kirunaborna, hon hatar tanken på framtiden. Den borde bli såsom den är just nu, här ska inte flyttas på allt och alla, för det kan aldrig bli detsamma! Ovanpå detta är hon livrädd, i väntan på flytten. Livrädd för att marken under dem inte ska hålla för alla sprängningar. Så varje natt klockan tio över ett ställer hon mobillarmet för att vara beredd vid nattsprängningen. Hon väntar in mullret och skakningarna, men framför allt väntar hon alltid på ljudet av sirener, efteråt, som ska bekräfta det hon hela tiden befarat - att stan rasat ned i gruvhålet. För det scenariot har hon en plan - en väska står alltid färdigpackad under sängen, med det nödvändigaste för henne, lillasystern, mamma och pappa. Och inte nog med det - hennes allra, allra bästa och närmaste vän Julia ska tvingas flytta till Luleå med sin mamma. Vad finns kvar till henne då? Alla nojjor går till slut över styr när hon sover allt mindre, och hon får panikångestattacker. Ingen har riktigt fattat vad hon går omkring och bär på. Så hur ska hon få rätsida på sitt liv igen?

Detta är så otroligt lyhört och fint skrivet, det är en fantastiskt modig och stark liten karaktär hon har skapat, Ann-Helén. Och en väldigt fin berättelse om något alldeles unikt, som aldrig genomförts någon annanstans på jorden, och som är en sorts experiment på hög nivå. Hur ska det egentligen gå för alla Kirunabor?


/Tuija