Hemlängtan

Författare: Michelle Magorian.
uHce, 1985, Andra länder, Historiskt, Sorgligt, Vänskap.

När andra världskriget är slut får Rusty komma hem till England från Amerika dit hon varit evakuerad sedan hon var sju år. Men det blir allt annat än lätt, och allt annat än glädjefyllt.

Hon har inte sett sin mamma på fem år, sin fyraårige lillebror har hon överhuvudtaget inte träffat alls, och pappa är kvar ute i kriget men på hemväg. Hennes mamma är inte alls som hon minns henne, utan har blivit en väldigt handlingskraftig kvinna som tvingats ta vara på sig själv och många andra under kriget. Och hennes mamma har svårt att ta in att den blyga lilla flicka hon tog farväl av nu plötsligt blivit en amerikaniserad, väl frispråkig ung tonåring.

England bär fortfarande stora spår efter bombningar och umbäranden - allt är grått, smutsigt, torftigt och fattigt. En rejäl omställning för Rusty som trivts så oerhört bra i sin nya familj i Amerika och där allt varit öppet, spontant, frispråkigt och fritt. Kontrasten blir enorm när Rusty mot sin vilja skickas iväg till ett internat där hon ska gå i skola under veckorna - ett fruktansvärt ställe där barnen blir iskallt behandlade och bemötta, och där hon dessutom blir betraktad som paria av de övriga flickorna, som är oerhört elaka mot henne. Till skillnad från övriga elever får hon dock åka hem till sin mamma över veckosluten. Men mamma och lillebror har flyttat från landet till deras farmor i staden - en kontrollerande, diktatorisk satmara, som förpestar helgerna också, liksom livet för hennes lillebror som är livrädd för farmodern. Plötsligt står även hennes far i dörren - men det hjälper dem ingenting, han står helt och hållet på sin mors sida gentemot Rusty och hennes lillebror och mamma.

Hennes enda andhål och tillflykt i livet blir en pojke hon lärt känna, som också kommit hem från Amerika och utsatts för samma spott och spe som hon. Men han börjar alltmer få in en fot i kamratskapen och Rusty känner hur han glider iväg ifrån henne. Hon är bara så fruktansvärt ensam och missförstådd vart hon än vänder sig...

Detta är en av de sorgligaste böcker jag läst på länge - det gör ont ända in i själen att se hur Rusty och hennes mamma inte når fram till varandra, just för att båda förändrats så mycket, var och en på sitt håll. Att vara så ensam som Rusty blir, och bara ha sina glada minnen från sin "andra familj" att leva på, det är så obeskrivligt sorgligt när alla behandlar henne så illa som de gör. Och ändå är hon så stark, tar tag i de mest omöjliga saker, för att ge livet en positivare vändning. Men positivt blir det inte förrän på de allra sista sidorna - tackochlov - men bättre sent än inte alls. Absolut läsvärd och mycket tänkvärd!

/Tuija