Det sextonde året

Författare: Kim Liggett.
2020, Dystopi, Mystik, Sekter, Thriller, Utanförskap, Vänskap.

En feministisk Flugornas herre i kombination med The handmaid´s tale... ja det är de associationer jag får när jag läser den både intressanta och riktigt spännande historien som ju egentligen inte är någon ren dystopi - här finns ingen specifik framtid eller specifik plats, inte heller något undergångsscenario av vår befintliga civilisation. Men att den utspelar sig på en avskild plats i ett samhällssammanhang som känns tidlöst sektliknande, i antingen en framtid, dåtid eller samtid, gör att den upplevs dystopisk. Och skrämmande. Och givetvis hade filmrättigheterna sålts innan boken ens var släppt!

För allting handlar om stadens 16-åriga flickor. Varje höst skickas de alla iväg för att tillbringa ett nådeår långt ute i vildmarken, för att tillsammans försöka överleva - eller förgöra varandra - inför sin framtid antingen som hustru = ägodel, till den pojke/man som innan avfärden valt dem, eller - för dem som blivit över - leva resterande del av sitt liv ute i obygderna. Anledningen till nådeåret ska vara att de ska locka fram, för att därefter förgöra, sin magi. Den kraft som lockar män, som också kan vara en mystisk, personlig kraft/gåva. Och detta sker varje år under vedervärdiga förhållanden, inspärrade i ett inhägnat område ute på en ö, där de alltså ska försöka överleva. Ibland på bekostnad av varandra. Men frågan är om det är de skrämmande tjuvjägarna som är värst (de som säljer kroppsdelar (= ungdomselixir) av flickorna tillbaka till stan), spökena, eller de andra flickorna...

Det är rätt magstarkt att läsa om hur syftet egentligen är att decimera antalet flickor/kvinnor i samhället eftersom det finns ett överskott. Och att det då är de starkaste, som överlevt nådeåret därute någonstans, som därefter kommer att hållas extremt kuvade i sina äktenskap - deras framtida syfte tycks egentligen bara vara att föda fram söner (hmm, ja det finns ju en och annan kultur som fortfarande ägnar sig åt just detta..). Och kvinnors sexualitet... ja det ska bara inte ens nämnas här.

Men det finns mycket mer än så. För Tierneys sextonde år blir inte alls som hon tänkt sig. Varken hur hon trodde tillvaron därute skulle utspela sig, inte heller hur hon tänkt sig sin framtid efteråt. Men det finns hopp. Det finns hopp om kärlek. Och hopp om systerskap. Och kamp. I det tysta. Kanske finns det också hopp om förändring?

Spännande och obehagligt, med många olika ingångar!

/Tuija

Alla är ledsna nuförtiden

Författare: Bart Moeyaert. 

2019, Utanförskap, Övrigt.

Årets ALMA-pristagare har nu fått sitt senaste verk översatt från holländskan, och boken har förstås hyllats. Inte speciellt av mig dock, även om jag ser bokens förtjänster. Alldeles för många frågor får inga svar, ovanpå att alla utom Bianca, som boken handlar om, medvetet tecknats vagt. För vagt, enligt min mening.

Allting utspelar sig en fredageftermiddag, innan Biancas pappa ska komma och hämta henne. Hon bor mest hos sin mamma, tillsammans med hjärtsjuke lillebrodern Alan, och mamman försöker förbereda henne på att pappan vill minska ytterligare på deras gemensamma tid eftersom han och hans nya, unga flamma tycker att hon är så "ohanterlig". Själv tycker mamman att hon är en ”tjej som man behöver en bruksanvisning för att förstå”. Bianca själv säger mest ingenting verkar det som, utan verkar dra sig undan av oklara skäl till de mest märkliga platser och gör ibland de mest oväntade saker. Oklart varför - även om allt som snurrar i hennes huvud antyds - men jag antar att mycket handlar om att ingen egentligen bryr sig så värst om henne, det är lillebrodern som förstås får all uppmärksamhet.

Men så kommer den kände såpaskådespelerskan Billy King oväntat på besök hos dem - hennes son ska leka med Alan. Bianca blir helt och totalt perplex, starstrucked för att förtydliga - kvinnan är hennes stora idol i den dagligt sända såpan som blivit en del av Biancas vardag sedan många år. Och inför henne inser Bianca så småningom hur hon ska göra för att uttrycka sina känslor.

För mig blev läsupplevelsen inte mer än ett nja... kanske behöver man läsa honom med andra glasögon än jag har. Alldeles för mycket av denna korta roman tas - i mitt tycke - i anspråk av en fånig såpa som inte tillför något, när jag hellre hade sett en fördjupning av både Bianca, den galna lillebrodern och kanske lite mer av både mamman och pappan som här känns mest som statister.
Nåväl, intressant att ha läst honom, och som sagt... smaken är väl helt enkelt olika!

/Tuija

Ut på det djupa

Författare: Ulrika Lidbo.
2018, Utanförskap, Övrigt.

Utanförskap och en rent destruktiv längtan efter att passa in, duga, bli vald och inte bortvald, verkar ha blivit Lidbos signum. Och hon skildrar det bra! Men man får lite ont i magen, det är ingen direkt feelgood hon skriver.

Här är det Lina vi får följa, Lina som lever i skuggan av sin syster Sanna, Sanna som är stökig, obstinat, brukar droger och rent allmänt verkar ha ballat ur, Sanna som mamman alltid oroar sig för. För Lina ser hon inte, hör inte, märker inte. Lina lever verkligen i skugga... även annars. Hon har inga kompisar längre - är taskigt bortvald - och känner sig synnerligen ensam och osedd detta sommarlov. Tills plötsligt nyinflyttade Jessica från Stockholm ser henne. Och väljer henne!

Som läsare lider jag ordentligt redan från början, för Jessica är både dryg, bortskämd och egotrippad, och fullständigt tondöv för andras sätt att vara. Och Lina slår fullständigt knut på sig själv för att de ska synka... Förstås. Svältfödd på uppmärksamhet och att räknas. Hon anstränger halvt ihjäl sig för att få Jessica att gilla henne, men ändå blir allt bara fel, fel, fel. Och i sin iver att smälta in gör hon allt fler irreparabla grejer, som det kanske inte finns någon återvändo ifrån? Och tänk om hon blir som Sanna... hon som hade lovat sig själv att aldrig dricka, aldrig röra droger, aldrig... Och ovanpå allt så fullständigt kräks hon i all tysthet över hur mamman låter sig duperas av systern Sanna, hur mamman aldrig någonsin varken hör eller ser Lina...

Här finns en bergochdalbana av känslor - ångest, farhågor, oro - men också euforiska fantasier. Och jag tänker för femhundraelfte gången hur stark man måste vara för att överleva dysfunktionella familjer... Det är tur att Lina är stark. För här finns ljus i slutet. Tackochlov.

/Tuija

Inuti huvudet är jag kul

Författare: Lisa Bjärbo.

2018, Annorlundaskap, Utanförskap, Vänskap.

Vilken alldeles, alldeles underbar bok Lisa Bjärbo har skrivit igen! Hon har onekligen blivit min stora favorit bland svenska författare. Jag blev nästan knockad av hennes förra; Djupa ro, som handlade om en ung killes självmord som gav många ringar på vattnet. Nu har hon gjort det igen - både återvänt till lilla småländska Ingelstad, och ett svårt tema. Och hon gör det så vansinnigt skickligt, få kan beröra som hennes ord och hennes karaktärer. Jag bara älskar det, även om det är en minst sagt tuff och jobbig sak den unga Liv går igenom...

Liv har nämligen flyttat från Stockholms innerstad till rena, rama landsbygden, 5 km utanför Ingelstad, söder om Växjö. Det var pappans idé - han fick se sitt barndoms drömhus till salu och blev eld och lågor - och tillsammans drar de två, på vinst och förlust, till det vackra, gamla huset, för en nystart. Även om Liv överhuvudtaget inte kan fatta grejen. Men hon gör det för hans skull, eftersom hon känner att han har tvingats försaka så mycket för hennes skull under hennes uppväxt.

För det har bara varit de två så länge hon kan minnas - hennes mamma dog när hon var två.

Men det blir ingen lätt match att byta skola. Det var fullständigt avskyvärt att börja gymnasiet redan i Stockholm, men att behöva börja om på ny kula - en gång till - och denna gång utan att överhuvudtaget känna en enda själ, det tar mer på hennes krafter än hon klarar. Först tänker jag att hon har social fobi av den värsta sorten, för hon är allmänt folkskygg, vill inte öppna mun alls om hon bara kan slippa, och undviker allt och alla, så länge det bara går. Och det går. Ett litet tag, i alla fall. Men att tillbringa alla raster på toaletten för att hämta kraft för att kunna stå ut... det funkar inte i längden. Inte heller att undvika att svara på tilltal, som den stumma tomat hon känner att hon är. Men hon klarar inte mer än så, och inte ens det. För allt fallerar den dag hon kollapsar. Inför alla. Hur ska hon nånsin kunna återvända till skolan när alla sett vilket freak hon egentligen är?

Här finns så mycket kamp... med hennes ångest, med att hålla masken (både inför pappa och omgivningen), med en outtalad sorg efter en mamma, med att anpassa storstadsliv till lantliv. Och här finns så mycket känslor... kring avsaknaden av kompisar, drömmen om en kärlek som aldrig kommer att hända eftersom hon är som hon är, kärleken till den knasiga pappan som ändå är den som känner henne bäst, som är den enda hon kan vara sig själv så mycket som möjligt med - även om det bara kan bli till 80-90%.

Men det som lyfter denna egentligen så otroligt sorgliga och tuffa historia är de två personer hon mot alla odds faktiskt lär känna en smula under resans gång; den rättframma, härliga Alia som hon träffat på bussen till skolan, och så Gunnar. Gunnar som hon grupparbetar med på franskan, som spelar piano som en gud, och vars underbara leende lyser upp hela hennes kaotiska inre. Båda dessa ser bortom den Liv hon själv upplever att hon är, ser bortom panikångestattackerna som lurar runt hörnet, lyfter, stöttar och bär, när hon inte längre förmår av egen kraft. Och så finns hennes fantastiska pappa där, som gör allt och så oändligt mycket mer, för den enda han har i sitt liv som håller honom uppe. Tillsammans kan de göra underverk, men går det inte, så får det gå på något annat sätt. Det är inte mer med det.

Berättelsen är dock ett underverk i sig - jag älskar dem alla fyra och för vad de gör för, och med, varann. Berättelsen är verkligen en fantastisk pärla, om mod och hopp och kärlek. Årets starkaste bok?

/Tuija

Norra Latin

Författare: Sara Bergmark Elfgren.
2017, Mystik, Läskigt, Deckare, Utanförskap.

Det är ett mastigt verk - på nästan 600 sidor - som författaren skapat. Det är hennes första ungdomsroman helt på egen hand, till skillnad från samarbetet
t ex kring Cirkeln/Eld/Nyckeln tillsammans med Mats Strandberg. Det är turbulent tonårstid - ettan på gymnasiet - och stockholmshybris kring kändisar, skådespeleri och allt det anrika. Men framför allt är det historien kring Erling Jensen, legenden som gick på Norra Latin men försvann under stor dramatik en lördag i december 1949.

Både Tamar och Clea hör talas om den, fast under helt olika omständigheter - men ingen av dem hade kunnat drömma om att Erling faktiskt går igen... och kommer att påverka deras liv fullständigt. Tamar är den lesbiska tjejen som ensam har flyttat ned till Stockholm från Östersund för att leva sin dröm - gå på det anrika gymnasiet Norra Latin med sitt teaterprogram. Clea, vars mamma är känd skådespelare, tar skolan mer för självklart för hon är själv känd barnskådepelare sedan hon var liten. För Tamar blir livet tufft, det är svårt att bli accepterad i elitkretsarna, och hon känner sig allmänt ensam och utstött. Dock får hon istället tid att fördjupa sig i den mystiska historien kring Erling, som drar ut henne på riktigt djupt vatten. Hon känner hans närvaro, hör hans röst, och måste få veta vad han vill ha av henne och vad det var för mystisk mask han bar på scenen när läraren dog och han själv gick upp i rök.

Clea å sin sida glider fram på sin räkmacka och ingår ett förhållande med Tim, som hon känt sedan barnsben och som nu också börjat i deras klass. Det är vackert och episkt - ett kort tag. Sedan bryter Tims destruktiva sidor ned deras förhållande och lögner och tvivel tar vid. Men ur allt detta utkristalliseras en otrolig historia om magi, som Sällskapet för länge sedan hängav sig åt, utnyttjade Erling till, och vars långa tentakler nu försöker snärja både Tim och Tamar.

Det är många turer, och många slags släktskap hit och dit - och lite tyngs den av omfånget, som samtidigt inte är överbelastat med ovidkommande saker - det som finns med fyller sin funktion. Men jag hade nog ändå orkat uppskatta den mer om den komprimerats en smula. Nu hinner jag nästan tappa fokus kring vissa av trådarna men orkar inte bläddra tillbaka för att se vad jag missade. Men bra och spännande magisk underhållning, absolut!

/Tuija

Under odjurspälsen

Författare: Klara Krantz.
2017, Annorlundaskap, Utanförskap, Övrigt.

Klara Krantz debutbok "Ge mig arsenik" tyckte jag mycket om. Den här vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om - Signe gör mig så förbryllad! Hon upplever sig vara sagornas fula odjur, där hennes vackra inre ska blottas när skönheten uttalar de magiska orden. Då ska hon bli sedd och älskad som den hon är, då ska allt det som är hon, som finns gömt under odjurspälsen, bli synligt för världen.

Signe är alltså en tjej som går i 9:an, som under lågstadieåren har varit lite utsatt och därför fortfarande känner sig lite annorlunda - "inte som alla andra". I hemlighet är hon otroligt förälskad i Joel i parallellklassen, som hon varit självklar vän med under mellanstadietiden, men som numera behandlar henne nästan som luft, i skolkorridorerna. Hon hittar honom på forumet icq, och inleder en pratrelation med honom - som Frida, boende i Karlstad! Själv bor hon i Uppsala och tror att detta är helt riskfritt. Det är som en dröm att få prata med Joel varje dag, komma honom nära, få honom att lära känna HENNE, Signe, utan att han störs av att veta vem hon är, hur hon ser ut. Uppleva vem hon faktiskt, egentligen är, under odjurspälsen. Det intressanta är att även hon själv, under resans gång, upptäcker vem hon är och finner sidor hos sig själv som aldrig får komma till uttryck i Signeformen. Som Frida är hon allt hon drömt om, och tydligen även vad Joel drömt om. Han blir, lyckligt ovetande om hennes sanna identitet, riktigt kär i Frida, och vill, lagom till höstlovet, träffa henne. Förstås. Vad annat var att vänta? Och hur ska hon lösa det, då..?

Mitt i alltihop lär hon känna särlingen Manga-Magnus. Även han en udda, utstött figur - dock är nog hans resa genom skolhelvetet tuffare. Han är hennes kompis ratade dejt... en alldeles för ful, mager, knepig kille i kompisens smak. Men Signe lär känna MM. Först bara lite pratprat. Men hon blir så kåtpirrig, så det enda hon vill ha är sex. Helst när hon slipper se honom, i mörker och så... Och trots deras olikheter (utanförskapet är väl egentligen deras enda gemensamma nämnare) njuter hon av hans hud, hans närhet... men kan vara förfärande elak mellan varven. Detta får mig att se ett verkligt odjur i henne - för det finns verkligen en inte så snäll Signe någonstans, som jag har lite svårt för. Det gör ont att se hur hon egentligen utnyttjar MM när det är Joel hon vill ha. Som hon antagligen inte kan få. Och MM vill hon bara ha till sex. Och sårar honom dessutom djupt, om och om igen. Ja - som sagt, jag vet inte riktigt vad jag tycker om varken Signe eller boken - trots att man inte måste älska huvudkaraktären. Det är intressant med de osympatiska drag som finns hos henne, samtidigt som hon är väldigt motsägelsefull. Jag får helt enkelt inte kläm på henne, när hon drar sig ut på riktigt djupt vatten.. för sanningens minut närmar sig oundvikligen. Och vem gillar sanningen?

/Tuija

Vända världen rätt

Författare: Jennifer Niven.
2017, Annorlundaskap, Kärlek, Mobbing, Utanförskap, Ätstörningar.

Tjockt, men ändå snabbläst drama av författaren till den fina "Som stjärnor i natten". Och det är verkligen inga dussinungdomar hon skildrar denna gången heller. Men här finns mycket tänkvärt och viktigt att ta till sig, som går att applicera på de flesta. Detta är historien om den extremt överviktiga Libby och den ansiktsblinde Jack.

Tre år tidigare var Libby Amerikas tjockaste tonåring, 296 kg som tyngst. Då fick hon en panikångestattack, och man fick riva halva huset för att kunna lyfta ut henne med lyftkran, varefter hon tillbringade lång tid på sjukhuset med terapier, dieter etc för att nu väga runt 150 kg, bara. Upprinnelsen var hennes mammas plötsliga och oväntade död, i kombination med annat också, som startade den dramatiska viktökningen. Nu, efter att varit sängliggande hemma i flera år, ska hon börja skolan igen. Med allt vad det innebär av skräckblandad normalisering.

Jack bodde snett över gatan när lyftkranshistorien ägde rum, som präglade även honom en smula. Han är coolsnyggisen som försöker göra rätt men ofta gör fel. Mycket pga av en ovanlig störning han har. Som ingen, absolut ingen känner till. Han är nästan helt hundra på att han lider av prosopagnosi, efter att ha ramlat ned från taket som sexåring. Vilket innebär oförmåga att känna igen ansikten på bekanta människor, även hans allra närmaste. Istället försöker han härleda folks identitet genom andra attribut hos dem, men det funkar ju inte riktigt alltid... Smärre katastrofer inträffar med jämna mellanrum, som han oftast försöker dölja bakom skämt. Men det är en jobbig tillvaro han lever, trots att han egentligen inget annat vet.

Mötet mellan dessa särlingar blir synnerligen dramatiskt och upprört, men efter hand som de lär känna varandra förändras åtskilligt. Båda förstår bättre än de flesta vad de kämpar sig igenom i vardagen...

Det är två älskvärda, starka karaktärer som möts - Libby är nog den modigaste, starkaste övervikting man bara kan föreställa sig. Jack är ibland den dummaste, men även den underbaraste storebror som hans udda lillebror Dusty bara kan önska sig - båda har sidor som man bara häpnar över, men av olika anledningar. De är tänkvärda och uppfriskande fläktar båda två. En bok att gilla!

/Tuija

Gryningsstjärna

Författare: Charlotte Cederlund
2017, Fantasy, Utanförskap.

Ibland känns det ganska så skönt att vänta med att läsa en bok… Jag vet inte hur många gånger jag har blivit tipsad om Middagsmörker skriven av Charlotte Cederlund - fler gånger än jag kan räkna på fingrarna. Den kom ut 2016 och jag har redan haft den hemlånad ett par gånger men varje gång har den blivit gömd under ett flertal andra intressanta böcker. Under påskhelgen när snön började falla (underbara April), kom jag att tänka på boken igen eftersom jag mindes att den utspelade sig i Norrland. Varför var det då skönt att jag väntade att läsa den? Jo, för när jag avslutade den kunde jag direkt ge mig i kast med uppföljaren: Gryningsstjärna. Man kan därför säga att detta blir lite av ett dubbelt boktips.

Middagsmörker och Gryningsstjärna handlar om Áili, 16 år, som tvingas flytta upp till sin morfar i Norrland efter det att hennes pappa dör i Cancer. Hennes mamma var Same, men då hon dog när Áili föddes och hennes pappa bröt kontakten med den sidan av släkten, har hon ingen som helst insikt i livet som Same. Denna identitetskamp genomsyrar båda böckerna och synliggör den fientlighet som råder mellan Samer och ”ursvenskar”.  Utöver detta har vi naturligtvis magin, som i de här böckerna är hämtade ur den Samiska mytologin. Áili får nämligen reda på att hon är en Noaidi, en samisk shaman, och att det finns mörka krafter (Borri noaidi) som hotar befolkningen. Denna kamp pågår genom böckerna som är tänkta att bli en trilogi. Midnattsljus är den sista delen som enligt författaren beräknas komma ut under hösten 2017. Önskar nästan att jag hade väntat lite till med att läsa böckerna så jag hade kunnat hoppa på sista boken direkt. Andra boken lämnar en nästintill outhärdlig cliffhanger!

/Veronica

Noll koll

Författare: Arnar Már Arngrímsson.
2016, Utanförskap, Vänskap.

En underbart ovanlig historia! Och ändå handlar den om en ganska vanlig femtonårig kille på Island, med ganska vanlig tonårsproblematik, omgiven av en lite ovanlig samling människor - som lyfter både honom och berättelsen. Boken blev vald till årets ungdomsbok av Nordiska rådet 2016, trots att den är författarens debut - en imponerande sådan.

Den handlar i alla fall om Hannes, som mer eller mindre tvingas bo isolerat hos sin farmor långt, långt ute på den isländska vischan, en farmor han knappt känner, och detta en hel, lång sommar. Inga vänner (som han ju i princip ändå inte har), ingen mobil, ingen musik, inget dator - och därmed ingen porr. Han får sin pappas gamla pojkrum där tiden stått still, där väggarna är klädda med gamla idolaffischer och  töntböcker. Hans föräldrar tror att en sommar på landet ska göra honom gott, själv hatar han blotta tanken - och förstår att det egentligen, antagligen, handlar om någon form av straff för att han misskött skolan, spelar för mycket dataspel, sover bort livet - men också gjort något allvarligare, som läsaren bara kan ana mellan raderna.

Men till slut blir det för trist att ha tråkigt och vara sur, så han ger sig i kast med det ena projektet efter det andra - och lär på köpet känna sin ovanliga men härliga farmor, liksom grannen Tómas, och hans dotterdotter Marta. Under sommaren växer han - framför allt i sina egna ögon - från att ha betraktat sig som "ful, tråkig, liten, deprimerad och korkad" (vilket han i viss mån fortsätter att tycka), till att upptäcka att han faktiskt fixar en hel del... och dessutom utvecklar sin poetiska begåvning - från rappande till mer än så. Ingen är ju faktiskt dålig på allt, och även om man inte passar in i alla sammanhang finns det kanske somliga man passar bättre in i.

Det här är en både speciell och väldigt allmängiltig berättelse om olika generationer och synsätt, som värmer riktigt ordentligt... Tyckte mycket om, och rekommenderar varmt!

/Tuija

Vi är en

 

Författare: Sarah Crossan.
2016, Annorlundaskap, Kärlek, Sorgligt, Utanförskap, Vänskap.

En synnerligen annorlunda bok! Om ett syskonskap som går utöver det vanliga, där tvillingar är mer än bara tvillingar, mer än varandras spegelbilder - de är också delvis sammanväxta.

Grace berättar om sitt och Tippis liv, som skiljer sig från det mesta. Som nyfödda trodde man inte att de skulle överleva så värst länge, men deras ålder nu vittnar om något annat. De är alltså sammanväxta från midjan och nedåt, har alltså varsin överkropp men bara en underkropp. I alla år har de fått hemundervisning, men nu är tiden inne för något annat - pengarna är nämligen slut. Det är oerhört kostsamt för familjen med alla läkarbesök, psykologsittningar, försäkringar etc, så nu måste de börja high school trots att de kan ana vad det kommer att innebära för dem. De är fullt medvetna om omgivningens ständiga reaktioner på dem, såsom bisarra freak, missfoster mm, och är därmed förberedda på det värsta. Som faktiskt inte blir det värsta. Tvärtom blir de riktigt goda vänner med Yasmeen och Jon, och upplever med dem en period i sitt liv som mer normala än de någonsin fått chansen till. Grace blir till och med en smula kär i Jon, "vad det nu ska tjäna till" - det kan ju aldrig någonsin bli något utav det... Flickorna är starkt medvetna om sin egen dödlighet, vet att deras tid är utmätt - det är bara en tidsfråga innan någon av dem har organ som inte pallar trycket. Men hur ska de hantera det om det händer, när det händer... De kan ju inte leva utan varandra, för de vet ju inget annat. Fysiskt - kanske? Det beror på läkarvetenskapen. Psykiskt? De är ju en del av varandra, på ett sätt ingen annan någonsin kan förstå... Och under tiden jobbar de på att bocka av på sin bucketlist...


Crossan har berättat deras historia på ett oerhört starkt och berörande vis, men också på ett fantastiskt lättläst vis - det är en variant på Sonya Sones diktberättande, där varje mening bär sig själv och mer än så, genom väl avvägda formuleringar och luft. Även om man läser med en annan eftertänksamhet och betoning när det är skrivet på detta sätt, är det ändå en oerhört snabbläst historia även om bokens tjocklek lurar en att tro något annat. Mycket läs- och tänkvärt, en ovanlig berättelse om annorlundaskap och förhållningssätt.

/Tuija

Skuggsommar

Författare: Mia Öström.
2015, Mystik, Utanförskap.

En riktigt skugglik, skum historia, som utspelar sig långt ute i Stockholms skärgård, en riktigt, riktigt het sommar. Det är trettonåriga Rakel som berättar, och hennes historia är av det mystiska slaget - som läsare vet jag inte vad som egentligen har hänt, och inte, när sista sidan är ihopslagen. Men det är välskrivet och suggestivt, och jag fångas av den mystiska stämningen som genomsyrar varje sida.

Rakel har fått följa med sin kusin Ellika och hennes båda föräldrar till deras ö långt ute i havsbandet, en evighet från civilisationen. Men Ellika vill inte kännas vid henne, vill inte kännas vid sina föräldrar heller, för den delen, och Rakel känner sig om möjligt ännu ensammare därute, än hemma hos sin depressiva mamma i lägenheten. Hon lever som en skugga, flyktig och undfallande, och håller sig för sig själv, liksom den övriga familjen också tycks göra. Stämningen är ansträngd och konstlad, men det orkar hon inte bry sig om - hon håller sig undan, och håller sig för sig själv. Men nere vid stranden finns ett gammalt hopptorn, och där träffar hon en dag de rödhåriga tvillingarna, som innesluter henne i sin gemenskap - under förutsättning att hon klarar vissa "inträdesprov" som ställer hennes vanliga rättsuppfattning helt på ända. Som motprestation ska de lära henne att dyka - hon som aldrig vågat någonting, någonstans. Och hon går "all in". Problemet är bara att Ellika också fått syn på tvillingarna och försöker sätta alla möjliga käppar i hjulet, medan sommaren förflyter under hetta och bad, och utan att Rakel egentligen får veta så värst mycket mer om tvillingarna. De bara försvinner blixtsnabbt var gång de måste hem, och när Rakel och Ellika en dag försöker hitta deras farmors hus ställs allt på ända. Medan skuggorna bara växer på den vackra sommarön...

Intressant och annorlunda, författarens första roman för unga.

/Tuija

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med

Författare: Johanna Nilsson.
2016, Försvinnanden, Mobbing, Självmord, Utanförskap.

Johanna Nilsson upplever jag som en ganska ojämn författare - hennes "Janis den magnifika" var fantastisk jämfört med mycket annat, mer intetsägande som hon skrivit. Vad jag egentligen tycker om denna är svårt att säga - egentligen bra, men helhetsbedömningen dras ned av att mycket inte känns riktigt trovärdigt. Men...

..den handlar i alla fall mest om Emil och Karim. De är två killar, som var för sig, helt oberoende av varandra har fått samma mail, vilket ytterligare fem personer fått, från en Ikaros, som berättar att hen ämnar ta livet av sig om hundra dagar. Nedräkningen har börjat, och det ska gå ganska spektakulärt till. Både Emil och Karim reagerar starkt på mailet, vilket inte alla de andra gör - inte på samma sätt. Emils starka reaktion beror på att ett fosterbarn, som bodde hemma hon dem en gång, lyckades med just detta - vilket gör att det bara inte får hända en gång till. Han måste hitta Ikaros innan det är för sent, så att han kan stoppa händelseutvecklingen. Karim blir även han helt besatt av att hitta Ikaros, däremot med föresatsen att haka på - Ikaros ska inte behöva avsluta sitt liv ensam - tillsammans ska de flyga, så att Karim också får ett slut på det liv han emellanåt tycker är för jobbigt att leva.


I jakten på Ikaros träffas hela gruppen som får mailen från hen, för att slå sina kloka huvuden ihop. Alla har de en gemensam nämnare, de är alla någon som Ikaros träffat perifert, såsom den totalt osynliga person hen är. Vilket är anledningen till självmordet. Ikaros orkar inte längre leva ett liv som totalt osynlig, och ironiskt nog så blir avslutet det motsatta. Trots att gruppens föresats var att inte blanda in andra, varken vuxna, press eller polis, så blir det i slutändan så ändå, och Ikaros blir mer synlig än någonsin, helt mot sin vilja. Nya plattformar och facebookgrupper startas i mediedrevets spår, antingen för att heja på förloppet, eller för att ge Ikaros rätten att bestämma själv över sitt liv och sin död. Till slut rymmer både Emil och Karim, var för sig, hemifrån, för att dammsuga Stockholms gator i jakten på Ikaros. Vilket gör att de i flera veckor kommer att leva på gatan, bland andra tiggare, pundare, hemlösa - hungriga, panka, smutsiga, genomfrusna, och allt magrare. Förtvivlade. Och efterlysta. Vem av dem kommer att hitta Ikaros först? Och kommer någon av dem att göra det innan det är försent?

Här finns mycket att både fundera och diskutera kring. Det är inga enkla frågor, och givetvis serveras inga enkla svar heller. Och hur mycket ska man egentligen vilja dö för att verkligen vilja dö? Kanske orkar man bara inte leva? Hur tufft är det inte egentligen att vara tonåring idag...


/Tuija

Tala är guld

Författare: Cammie McGovern.
2016, Annorlundaskap, Kärlek, Utanförskap, Vänskap.

En ovanlig bok, om två ovanliga tonåringar - och en riktigt fin sådan!

Amy är född med en CP-skada, kan inte gå utan rollator, inte prata utan sin taldator (hon skriver och datorn läser upp), och har svårt att kontrollera sina muskelspasmer. Hon går på samma high school som Matthew, som på senare år utvecklat ett tvångsbeteende - han är nojjig över bakterier och tvättar sig därför x antal gånger (åt gången!), kör med neurotiska ritualer och lever med en ständig skräck över vad han skulle kunna ställa till med (eller redan har ställt till med) om han inte gör som rösten inom honom säger till honom att göra. Riktigt jobbigt, tro mig! De två lär känna varandra under mycket speciella omständigheter - eftersom Amy alltid omgivits av vuxna saknar hon naturliga vänner och vill därför att några jämnåriga turas om under veckan att vara hennes assistent i skolan. Matthew är en av dem och han kan inte låta bli att förundras över Amys mammas alla projekt, som hon dragit igång åt sin dotter genom hennes uppväxt. Flickan är intelligent, och mammans målsättning är att hon ska kunna lyckas med allt som alla andra jämnåriga kan, trots sitt handikapp. Visst har mamman lyckats göra Amy till en riktigt stark och driftig ung tjej, men till ett högt pris som hon inte ser. Men Matthew fascineras framför allt av Amy, liksom hon av honom, för båda brottas med stora hinder i den sociala samvaron, och Amy ser mycket av Matthews problem som han själv vägrar inse.


De hjälper och stöttar varandra - egentligen är det hon som stöttar honom istället för tvärtom - och en unik vänskap växer fram. Kanske t o m mer än så? Men hur ska de kunna mötas i ett vanligt förhållande när Matthew knappt kan ta i andra människor pga sin bacillskräck och inte vill tänka en tanke på framtiden, och Amy siktar högt - kommer in på alla de mest prestigefyllda universiteten, och är övertygad om att hon kan klara alla utmaningar?


Mycket, mycket tänkvärd  historia, och väldigt fint skriven. Hoppas den blir lika mycket läst som alla andra kärlekshistorier med hög snyftfaktor pga sjukdomar etc. Dock innehåller den alldeles för mycket korrekturfel för att det ska kunna passera obemärkt förbi. Synd. Försök att bortse ifrån dem bara, och få dig en riktigt fin läsupplevelse!



/Tuija

Om jag var din tjej

Författare: Meredith Russo.
2016, Annorlundaskap, Homo, Kärlek, Mobbing, Utanförskap, Vänskap.

Oj, vad det blev många taggar - men det är faktiskt en bok som innehåller väldigt mycket, om väldigt starka och viktiga saker. Och den är riktigt bra!
Och den första jag läst (finns det ens fler?), för tonåringar, om transpersoner och könsbyte. Stort och mäktigt att skriva om detta, allt vanligare, viktiga. Och Russo vet vad hon skriver om - hon har själv gått igenom detta helvete som kan förfölja många av dem som tar detta stora steg. Den är inte självbiografisk, men naturligtvis har hon plockat mycket ur sin egen erfarenhetskälla och omgivning. Och ett starkt och fint skrivet efterord medföljer.


Boken handlar i alla fall om Amanda Hardy, där vi i tillbakablickar gör nedslag i hennes uppväxt, men också får följa med på den starka nutidsresan hon gör. Redan från tidiga barndomsår känner Andrew att han inte är en pojke, men ingen vill lyssna, och allt eftersom åren går blir han alltmer föremål för spott och spe. Samtidigt som han vet att han är helt fel, han är ju en flicka inuti, och har alltid varit. Men det är en tuff resa han måste göra - pappan accepterar det inte, mamman sörjer pojken hon inte har kvar - och det är en lång väg via samtalsterapi, hormonbehandlingar och operationer, som Andrew slutligen blir Amanda.


Men det är inte slut där. Tvärtom börjar boken egentligen där. Efter en förfärlig misshandel väljer Amanda att flytta till sin pappa, som hon haft ytterst sporadisk kontakt med sedan föräldrarnas skilsmässa. Där kan hon börja ett helt nytt kapitel i sitt liv - och för första gången någonsin så är hon någon. Hon är vacker, omtyckt bland sina tjejkompisar, och blir dessutom för första gången kär. I Grant, killen som har det tufft av många andra olika anledningar än hennes. Men han vet ingenting om hennes bakgrund, ingen annan heller vet, och vad händer om det kommer fram? Måste det inte komma fram någon gång, om hon ska kunna leva i ärlighet med Grant? Och hur kommer han att reagera då? Och alla andra? Är det bättre att vara ärlig, men samtidigt riskera allt hon äntligen fått i sitt liv som hon inte haft förut? Svåra frågor, stora frågor. Och inga enkla svar, förstås.


Det här är det mest läsvärda jag läst på länge, en bok som ALLA människor borde läsa, och dessutom är det välskrivet och snyggt gjort. Det är en ytterst angelägen bok, som jag tyckte väldigt mycket om. Läs!!

/Tuija

Flod

Författare: Carolina Fredriksson.
2011, Utanförskap, Övrigt.

Flod är en mycket speciell roman. Sättet berättelsen är berättad på är speciellt. Språket och textens struktur är speciellt, välformulerat och intressant. Flod är en samhällskritisk berättelse, men också en berättelse om hur leken och fantasin alltid har sin plats.

Alka och Kappen bor i en husbil på stranden vid en flod. Över den går en bro, som leder till staden. Där har de aldrig varit, men ser dess siluett varje dag och dess elektriska ljus varje kväll. Förr stod det en kåkstad på stranden under bron, som en dag eliminerades av myndigheterna, och kvar blev två barn, Alka och Kappen. Alka äldre än Kappen.

 Med några dagars mellanrum får de besök av en kvinna som bor i staden. Hon heter Ina och kommer med mat till dem, hjälper dem att städa, umgås med dem, lär dem saker, ger svaga löften om att ta med dem till staden, men det är inte läge riktigt än. Det är dessa besök barnen lever för, kryssar i en återanvänd almanacka, pratar om, längtar till.

 Under tiden lever de i fantasins och lekens värld. De flyger högt över jorden med hjälp av husbilens spakar och en tummad kartbok, de ska besöka alla platser och möta alla människor. Kappen tar sig en fender han hittar till husdjur, en kär hund. Alka samlar på diverse ting som floden sköljer upp på stranden. Dessa ting blir lika viktiga för henne. De funderar, resonerar och samtalar med varandra. Väder och vind, fiskmåsar och människor. De bråkar och blir vänner igen. De följer livet på floden, fascineras av lyxiga kryssningsfartyg, intresserar sig för lastfartyg med utländsk flagg – var har de varit och vart ska de? Försöker minnas vad som hände innan de hamnade i husbilen. Är detta i nutid, för en tid sedan eller i en framtid med känsla av dåtid?

Samtidigt som varje dag förflyter lik den andra, sker en utveckling i historien. Alka förändras, relationen mellan barnen och Ina förändras. Kappen märker att Alka förändras och därmed förändras deras syskonlika förhållande, där känslorna går upp och ner. De är tillsammans men ändå ensamma. Alka är medveten men ännu ett barn. Slutet är tragiskt men hoppfullt.

Ska vi resa ikväll?

Jag vet inte, sa Alka.

Jag vill.

Alka klappade sig på kinderna, gick fram i förarhytten och strök med handen över rattens rundning. Kappen klättrade upp i sätet.

Kom, sa han. Sitt här.

Kappen bläddrade fram till sidan där Arktis låg utbrett över hela uppslaget.

Nordpolen!

På Nordpolen, sa Alka och tog fram linsen ur handskfacket. Hon satte den mot pappret.

Då är det dags, sa hon. Man måste alltid dra vidare!

Flyga, sa Kappen.

Rakt upp i himlen, sa Alka.

Rakt upp i molnen! ropade Kappen och vinklade ner backspegeln mot dem.

Alka såg upp och hennes blick mötte henne där:

Okuvlig-

Som om det hårda, det som skjutit upp i pelaren och i kroppen, fortfarande flammade där i ytterkanterna. Hon vände bort backspegeln och lutade sig tillbaka mot sätet.

Det är något motorfel.

Motorfel? sa Kappen.

Alka nickade.

Kan den inte starta?

Den funkar inte. Alka drog i vindrutespaken upp och ner.

Händer ingenting.

Vi kanske kan laga den, sa Kappen.

Nej.

Kan du inte laga den?

Jo. Men då måste vi… Vi behöver vissa reservdelar som vi får hämta på stranden imorgon, jag kan inte laga den nu. Det går inte.

Varför går inte det?

För att det inte går, fattar du!

Kappen hasade ner från förarsätet, kröp upp i sovalkoven och virade in sig bland filtarna och mattorna. Alka satte sig på knä intill, lutade pannan mot fönstret, andades på det och tryckte upp ett hål i imman. Kappen vickade av sig skorna.

Berätta om kaptenen, sa han.

Inte nu.

Kappen satt stilla.

Nu?

Nu är ju samma som nu.

Inte nu.

Ditt lilla dumhuvud, sa Alka, formade munnen och stötte upp en ljus vissling mot fönsterrutan.

/Carolina

Nashville eller vargleken

Författare: Antonia Michaelis.
2015, Annorlundaskap, Deckare, Utanförskap, Övrigt.

Som jag tycker om Antonia Michaelis författarskap! Hennes förra verk Sagoberättaren var en strålande vackert berättad historia, och jag undrar om inte denna är strået vassare! Som kniven på omslaget, och alla andra knivar i boken... En otroligt stark och fängslande sak, som inte släpper taget någonsin, trots sina 500 sidor.

Svenja är precis nyinflyttad i den lilla universitetsstaden Tübingen, ska fortsätta sina medicinstudier där, efter att hennes föräldrar skiljt sig. Hon är dock bara 18 år, så tydligen kan man påbörja sådant tidigt i Tyskland. Men - i den omoderna lägenheten som hon lyckats få hyra för en billig peng, hittar hon en pojke, ståendes på huvudet uppochner, i ett skåp. Och han säger inte ett ord. Och denna pojke vänder bokstavligt talat uppochner på hennes tillvaro också. Eftersom hon inte får ur honom vem han är, eller vad han heter, så kallar hon honom Nashville, efter trycket på hans smutsiga, halvtrasiga t-shirt.

Han visar sig vara en hemlös liten trashank, vars mamma nyligen blivit mördad. Och han såg när det hände. Vilket för Svenja förklarar hans tystnad, hans underliga beteende, hans panikattacker. Men det förklarar inte vart han tar vägen på nätterna. Eller varför han väljer att stanna kvar hos henne trots att han verkar känna de andra hemlösa i staden ganska väl.

Svenjas liv blir alltså inte alls vad hon trodde - plugg, tentor, föreläsningar - utan tvärtom alldeles för mycket oro för Nashville, undersökande kring vem han är och vad som jagar honom, ett okomplicerat umgänge med andra, annorlunda studenter som lever för stunden i sin alternativa livsstil... det finns mycket annat i livet än det man tror. Och som läsare tror jag massor, hela tiden, men ingenting är någonsin vad man tror. Eller vad Svenja tror. Andra uteliggare mördas allt eftersom, och Svenja och Nashville kanske står på tur, eftersom någon verkar tro att de vet mer än vad som är hälsosamt för dem. Så livet blir en jakt på någon, och en jakt efter svar. Men också en jakt efter kärlek, beroende på ur vems synvinkel man ser det.

Det är en oerhört mångfacetterad bok, som innehåller så otroligt mycket - både klokt och eftertänksamt, och spännande och tragiskt - en bok med allt, skrivet på ett så vackert och fängslande sätt. Jag bara älskar det! Läs och låt dig svepas med!

/Tuija

Tschick

Författare: Wolfgang Herrndorf.
2015, Humor, Resor, Utanförskap, Vänskap, Äventyr.

Vilken märklig bok! Efter en lite halvseg inledning växer den till något stort och starkt, spännande och helgalet. En prisbelönt och kultförklarad roman om en ovanlig vänskap mellan två unga pojkar, fylld av melankoli och humor. Och ja, det stämmer riktigt bra! Dessutom betraktad som en tysk variant av Kerouacs På drift.  Till saken hör att författaren, när han fick veta att han hade en obotlig hjärntumör, skrev ned historien i rasande fart, med flera kängor i sitt testamente åt alla fina litteraturvetare... Ett starkt efterord om författaren ger historien ett ytterligare djup, som berör.


Handlingen berättas i alla fall av fjortonårige Maik, en lite udda företeelse, som lär känna en annorlunda motsvarighet när den tysk-ryske Tschick kliver in genom dörren till klassrummet. Och handlingen tar egentligen fart först på sommarlovets första dag, när Maik lämnas ensam kvar i familjens fina villa - pappan har smitit iväg med sin älskarinna medan mamman skickats iväg, för femtioelfte gången, till alkoholavvänjningsklinik. Uttråkad hakar han på sitt livs äventyr - utan att veta om det, naturligtvis - när Tschick dyker upp och övertalar honom att följa med på en roadtrip i en stulen och tjuvkopplad bil, samtidigt som han också försöker lära Maik att köra den... (grabbarna är fjorton...).

Naturligtvis inträffar det ena mer osannolika än det andra, en radda av helt galna situationer uppstår, som de lyckas krångla sig ur, än på det ena sättet, än på det andra. Givetvis stöter de på ett antal riktigt märkliga individer under resans gång, ännu mer udda än de själva, men det blir också många intressanta möten, även med riktigt varma, godhjärtade människor. Men visst figurerar här riktiga rötägg till vuxna, också... Det gör nästan lite ont ibland...


Som helhet är det en roman som etsar sig fast, som lyfter fram udda människor och livsöden som finns runtomkring oss, som särskilt lyfter fram de trasiga, utsatta. Det är en stor historia om två härliga, uppfriskande antihjältar, som upplever sina härligaste dagar i livet. Tycker om!

/Tuija