Det sextonde året

Författare: Kim Liggett.
2020, Dystopi, Mystik, Sekter, Thriller, Utanförskap, Vänskap.

En feministisk Flugornas herre i kombination med The handmaid´s tale... ja det är de associationer jag får när jag läser den både intressanta och riktigt spännande historien som ju egentligen inte är någon ren dystopi - här finns ingen specifik framtid eller specifik plats, inte heller något undergångsscenario av vår befintliga civilisation. Men att den utspelar sig på en avskild plats i ett samhällssammanhang som känns tidlöst sektliknande, i antingen en framtid, dåtid eller samtid, gör att den upplevs dystopisk. Och skrämmande. Och givetvis hade filmrättigheterna sålts innan boken ens var släppt!

För allting handlar om stadens 16-åriga flickor. Varje höst skickas de alla iväg för att tillbringa ett nådeår långt ute i vildmarken, för att tillsammans försöka överleva - eller förgöra varandra - inför sin framtid antingen som hustru = ägodel, till den pojke/man som innan avfärden valt dem, eller - för dem som blivit över - leva resterande del av sitt liv ute i obygderna. Anledningen till nådeåret ska vara att de ska locka fram, för att därefter förgöra, sin magi. Den kraft som lockar män, som också kan vara en mystisk, personlig kraft/gåva. Och detta sker varje år under vedervärdiga förhållanden, inspärrade i ett inhägnat område ute på en ö, där de alltså ska försöka överleva. Ibland på bekostnad av varandra. Men frågan är om det är de skrämmande tjuvjägarna som är värst (de som säljer kroppsdelar (= ungdomselixir) av flickorna tillbaka till stan), spökena, eller de andra flickorna...

Det är rätt magstarkt att läsa om hur syftet egentligen är att decimera antalet flickor/kvinnor i samhället eftersom det finns ett överskott. Och att det då är de starkaste, som överlevt nådeåret därute någonstans, som därefter kommer att hållas extremt kuvade i sina äktenskap - deras framtida syfte tycks egentligen bara vara att föda fram söner (hmm, ja det finns ju en och annan kultur som fortfarande ägnar sig åt just detta..). Och kvinnors sexualitet... ja det ska bara inte ens nämnas här.

Men det finns mycket mer än så. För Tierneys sextonde år blir inte alls som hon tänkt sig. Varken hur hon trodde tillvaron därute skulle utspela sig, inte heller hur hon tänkt sig sin framtid efteråt. Men det finns hopp. Det finns hopp om kärlek. Och hopp om systerskap. Och kamp. I det tysta. Kanske finns det också hopp om förändring?

Spännande och obehagligt, med många olika ingångar!

/Tuija