Andetag

Författare: Jennifer Niven. 
2021, Kärlek,Vänskap.

Så har hon gjort det igen. Skrivit en fantastiskt vacker historia, denna gång om den första, stora kärleken som förmodligen aldrig suddas ut, och som gör avtryck och sätter nivån på förmodligen alla framtida relationer. 

Den handlar om Claudine, vars föräldrar oväntat skiljer sig, varpå hon med sin mamma tillbringar sommaren efter high school på en ö utanför Georgias kust i USA i väntan på collegestudier i New York. På ön har mammans släkt en historia,  bl a bodde här mammans gammelmoster som Claude är döpt efter, en kvinna med ett dramatiskt förflutet då hennes mamma sköt sig själv. Claudes mamma som är författare tänker sig en sommar då hon slickar sina sår genom att gräva i släktens kvinnors förflutna genom en massa gamla dokument, i syfte att i slutändan kanske kunna skriva om detta. Claude å sin sida är mest arg och frustrerad över att ha förpassats till ön istället för att roadtrippa till Kalifornien med bästisbästisen Saz, arg och besviken på sin pappa, arg och ledsen över att allt i livet ställts på ända. Men väl på ön lär hon känna ett gäng ungdomar som bl a jobbar på värdshuset där hon och mamman ofta äter. Men framför allt lär hon känna Jeremiah. Killen som många varnar henne för, eftersom han tydligen betyder trubbel. Utan att hon förstår på vilket sätt eller varför.

Men efter hand som han släpper henne allt mer inpå livet så klarnar bilden av en ung man med ganska trasig uppväxt som inte riktigt fått leva sitt eget liv pga att istället ha behövt ta hand om andras. Och egentligen är han inte intresserad av att släppa in henne i sitt knöliga liv men kan lika lite motstå Claude som hon honom. De passar varandra som handsken, det går inte att förneka, och de är rejält omvälvande för varandra. Men sommaren har ju ett slut, vilket båda vetat från början, så vad kommer att hända sen?

Det är onekligen en ljuvligt sinnlig och berörande kärlekshistoria, det är väldigt somrigt och mycket fokus på det första sexet på ett lite amerikanskt manér. Niven har egentligen skrivit sin egen historia, med en skilsmässa i samma ålder, en likadan sommar med många sista gånger och första gånger, men även platsen är speciell eftersom hon där, långt långt senare, träffade sin egen stora, och största, kärlek - sin man - som är verklighetens Jeremiah. På det stora hela en riktigt finstämd historia om den första kärleken, även om den inte sticker ut på samma sätt innehållsmässigt som hennes tidigare. Men underbar sommarläsning är det!

/Tuija

De vackraste idioterna i världen

 Författare: Anette Eggert. 
2020, Kärlek.

Och de vackraste idioterna är förstås Marits kompisgäng - tjejerna som man älskar att hänga med - som festar ihop, längtar efter kärlek, älskar skräpmat, men också funderar över livet, framtiden och alla orättvisor i världen. Marits mamma är hängiven feminist, och allt har Marit hört till leda... men håller förstås med. Men kan också förstå pappa som inte riktigt alltid orkar med att lyssna på slagorden och pekpinnarna, som själv faller igenom lite obetänksamt ibland, och tänk om han tröttnar på allt det där... igen? Och bara drar? Ja, ingens liv är lätt, men vem ska man hålla på... när man vet att allt det där är viktigt och bra, men ändå vill att familjelivet bara ska vara lugnt och tryggt. Och helst fortsätta som vanligt.

Men ingenting fortsätter som vanligt när Marit plötsligt finner sig - mot alla odds, och mot allt sunt förnuft - intresserad av killen, som är vääldigt intresserad av henne, och som många tjejer suktar efter - men som är HELT FEL. Som lyckats ge en tjej öknamnet Osten (för att hon luktade som en ost nedtill..!), som sårat ens kompis djupt genom att bara dumpa henne... En sån kille är mer än TOTALT FEL att dras till - hur kan man göra så gräsliga saker mot  andra människor, och vad skulle det säga om henne? Marinerad som hon är i mammas feministsnack så finns alltså detta inte på kartan. Och ändå händer det. Vad göra?

Att hon ens funderar över honom blir ett svek mot så många - och därför håller hon tyst - och ändå kan hon inte låta bli att dras med. Han ger henne så många chanser, som hon både dumpar och sumpar i sitt känslomässiga kaos, hon vet inte vad hon ska tro på - hans förklaringar? Hans känslor för henne? Sina egna känslor för honom? Och så är det hela grejen med att inte våga erkänna för de andra vackra idioterna vad hon egentligen håller på med, vad det är för något hon försöker dölja. Och vad försöker hennes bästis dölja, som försvinner i tid och otid utan att säga vem hon träffar?

Det är många hemligheter hit och dit, många svåra val att göra, många svåra beslut att fatta. Och det är väl just så det är, när man går på högstadiet. Bra skrivet, med många viktiga ingångar! Och en bra tjej är hon, Marit!

/Tuija                                                                        

Gudars like

Författare: Meg Rosoff.
2020,  Kärlek, Vänskap, Övrigt.

Vilken liten pärla! Rosoff har tidigare levererat lite ojämnt, men det här var klockrent. Underbart språk, behaglig småhumoristisk ton, ett klassiskt tonårsdrama - men med mycket oväntad twist. Gillade mycket!

Jagberättaren, som vi aldrig får veta vad hon heter, berättar om sommaren som förändrade så mycket. Sommaren som började precis som alla andra somrar med att hela familjen packade in sig i bilen och körde till sitt sommarhus vid havet, någonstans i England. Hon är äldst i syskonskaran, närmast före den vackra Mattie, därefter hästtjejen Tamsin och yngst är den vetgirige pojken Alex. Väl framme vid havet möts de av grannfamiljen, det unga paret Malcolm och Hope som de känt länge, som denna sommar också har besök av två unga herrar - sönerna till Hopes gudmor, den kända skådespelerskan Florence Godden. Dessa två unga män är varandras totala motsatser; Kit gudabenådat vacker, charmig, social... Hugo hans osynliga, inåtvända skugga. Och givetvis faller den vackra Mattie som en sten för Kit. Och han för henne. Men - här finns en iakttagare också - jagberättaren, som oundvikligen också dras som en magnet till honom. Mot allt vett och förnuft.

För det handlar inte bara om det förbjudna i att fascineras av sin systers pojkvän - det handlar lika mycket om det hon ser ske mellan de båda. Hon ser så tydligt hur sårbar den unga Mattie är i sina uppslukande känslor, och extra tydligt blir det när hon börjar se vilket märkligt spel Kit ägnar sig åt. Leker han bara med Matties känslor borde hon strypa honom, vilket dock inte blir så lätt när hon inser hur hon själv dragits in i Kits strålkastarljus, bländad av den uppmärksamhet han visar henne så fort Mattie inte ser. Samtidigt anar hon att även hon själv är föremål för något manipulativt spel - men liksom Mattie inte klarar att stå emot. Vad är det han gör som förvrider huvudet på dem? Och inte blir det bättre när Kits bror Hugo verkar se och förstå allt. Och varnar henne å det bestämdaste för brodern. En bror som han verkar hata, en bror som han aldrig växlar ett ord med, en bror som är så olik honom som det bara går. Vad är det för märkligt som egentligen pågår mellan bröderna, och varför lägger han sig i sin brors kärleksaffärer? Ja, det är långt mer komplicerat än det först verkar!

Underbar, kittlande, skrämmande...

/Tuija

Jag händer jämt

Författare: Emma Rävås.
2020, Homo, Kärlek, Vänskap, Övergrepp.

Och den som händer jämt är Andrea. Lite för mycket händer henne bara... nästan jämt. Och jag våndas, och jag får ont i magen - så mycket berör mig denna debut av den blott 26-åriga Lundabon. Det är en riktigt stark berättelse hon skrivit, med en egen röst, en egen ton, som handlar om kärlek i dess många former, men framför allt om lesbisk kärlek i unga år, när man är som allra skörast. Och hur fullständigt förödande det kan bli när det himlastormande fina istället blir något destruktivt. En relation som söndrar, förminskar, slår undan fötterna... när värmen och kärleken övergår i psykiskt och fysiskt våld, i ett ständigt kontrollerande... 
Nä, hu så hemskt... Och detta händer ju nästan jämt...

Vi får följa Andrea i ett nu, efteråt, under och efter allt det förlamande, i tjugoårsåldern när hon egentligen skulle plugga till jurist. Men vi möter också den unga Andrea i 16-årsåldern som möter en himlastormande kärlek i den tre år äldre Hedvig, som lär henne allt om kärlek. Och sex (eller..?). Och droger. Vad Andrea inte ser men som vi som utomstående noterar direkt är ju vilket osunt kontrollbehov Hedvig besitter, just det där som ger molande magont... Hur manipulativ och misstänksam hon är i tid och otid, särskilt när där ingenting finns att vara misstänksam mot, ingenting att råka misstolka. Självklart ser vi ju också att Hedvig knappast mår särskilt bra själv, därav allt det destruktiva. Tyvärr får vi lite väl lite kött på benen kring denna person, vem hon egentligen är, vad hon lever på, vart hennes familj har tagit vägen... hon förblir väldigt anonym och jag lämnas utan någon som helst förståelse varför hon blivit som hon blev. Dock är det ju Andreas väg tillbaka till ett normalt och sunt liv som är själva resan vi gör, att vi tackochlov får se ett ljus i tunneln med den framtid som abrupt avbröts av Hedvig, och kanske till och med en tro på kärleken - en friskare sådan. Och med på den resan finns också några goa vänner, ett systerskap av det finare slaget, skilda föräldrar med allt vad det innebär... som ser och försöker efter bästa förmåga. Så gott det går. För det är ju inte lätt att vara tonåring och ifrågasatt än hit än dit, även om föräldrarna är helt fine med att Andrea är lesbisk. Men de kämpar på fint, alla tillsammans, och boken efterlämnar en bra magkänsla - det kommer nog att gå riktigt bra för Andrea, trots allt. Även om ingen skulle behöva genomgå de erfarenheter hon gör...

/Tuija

På andra sidan bron

Författare: Hanna Jedvik. 
2020, Homo, Kärlek, Självmord, Vänskap.

En riktigt fin historia om när en bästis inte riktigt orkar leva mer, sveket som känns ända in i själen för den som står bredvid, den stora rädslan för ett nytt försök, den i praktiken omöjliga ansvarskänslan för att det inte får hända igen.... Ja, oj vad mycket som ryms inom den som också kraschar när någon nära inte mår bra.

Och det är Alma som får messet från Joppe när han står uppe på Älvsborgsbron i Göteborg för att hoppa. Hon ringer efter ambulans som tackochlov hinner i tid, men... sen då? Sen när han ligger där tom och lika blek som lakanet på psykakuten. När Alma rasar ihop på marken på väg hem därifrån och bara gråter. Gråter och gråter när akutsköterskan Jim kommer förbi och bryr sig. Och fortsätter att bry sig så att hon sakteliga, på nåt vis, får fotfäste igen. När Jim är den enda som verkar förstå hur detta är för henne.

Andra låtsas förstå, verkar bry sig, men det är ju omöjligt. Joppe var ju hennes närmaste vän - men kan han nånsin bli det igen? Har avgrunden mellan dem blivit för djup, när det omöjliga inte går att förstå? Hur kunde han göra så mot henne, hur kunde hon inte se och förstå hur illa det var?

Och Almas kärlek Hedvig som är hennes allt, vid sidan av Joppe - t o m hon tycker att "det borde gå över", hennes förtvivlan, trots att det aldrig kommer att kunna gå över. Hur skulle det? För hur ska livet nånsin kunna bli som innan? Nu när det är ett "efter". När det känns som att Joppe är så svår att nå, där innerst inne. Och pappa då, som inte vill förstå hur viktig Jim blivit för henne istället, Jim som är lika gammal som pappa...  En pappa som inte heller vill eller kan förstå varför hon ska sluta spela i Hedvigs band, eftersom kaoset inuti gör att hon inte orkar nånting mer än att överleva en dag i taget. Finns det något liv för henne på andra sidan bron, finns det något för Joppe? 

Svar ja! Det FINNS hopp om livet, tackochlov, kanske kommer det t o m något bättre ur allt som hänt?...

/Tuija 

Helt ärligt

Författare: Camryn Garrett.

2020, Adoption, Annorlundaskap, Homo, Kärlek, Rasism, Vänskap.

Vilken fantastiskt fin skildring över hur det kan vara för en ung människa att leva som hiv-positiv! Och hur frustrerande det måste vara med människors okunnighet... Oj,oj, oj - man kan baxna för mindre, särskilt kring hur vuxna människor kan bete sig...

Det är en synnerligen lovande debut - författaren är endast 20 år! - och hon skriver otroligt inkännande och äkta om många viktiga saker, bl.a. om hur det är att leva med hiv, folks fördomar, vardagsrasism och homosexualitet. Och hon gör det genom Simone, en svart sjuttonårig tjej som levt hela sitt liv som hiv-positiv. Hon föddes med det, av en svart mamma, men adopterades av sin svarta pappsen som är lärare och sin pappa läkaren med spanskt påbrå. Hon har hyfsat nyligen börjat på en ny skola, fått nya goa vänner, och är minst sagt intresserad av Miles som bygger scener till highschoolmusikalen som Simone fått uppdraget att regissera. Grejen är dock att ingen vet om att hon lever som hiv-positiv, vilket för hennes del numera endast handlar om att ta sina mediciner noga.

Hennes tid på den förra skolan tog en ände med förskräckelse när detta läckte ut - hon blev uthängd, paria, baktalad och övergiven av allt och alla. Och det vill hon till varje pris undvika ska hända en gång till. Lätt att förstå! Men så är det det här med Miles... Känslorna är ömsesidiga, men hur ska hon förhålla sig till det här med sex? Det är nästan det enda som rör sig i huvudet på henne numera... Hennes pappor är hela tiden på henne om "avhållsamhet" och att vänta, vänta, men trots att hon har en superbra relation till dem så vill hon självklart ha samma rätt som alla andra jämnåriga till sin sexualitet  Hon vet att hennes hiv-nivåer nu är "omätbara" vilket innebär att hon egentligen inte ska kunna smitta någon - men hur ska hon kunna våga berätta för Miles utan att riskera att han drar ändå? För att inte tala om hennes kompisar? Ska historien upprepa sig igen? Och inte nog med det - mitt i hennes vånda börjar hon få lappar i sitt skåp, brev hem, och sms, om att hon måste sluta träffa Miles annars ska hennes hemlighet spridas överallt... Från vem?! Hur kan någon ens veta? Så vad ska hon göra, vad kan hon göra?

Riktigt bra skrivet, även om Simone och hennes kompisar verkar extremt sexfixerade, etikettfixerade vad gäller sexuell läggning, och att det hela är en liten smula förutsägbart. Men vad gör det - det är ändå en väldigt ärlig och naken historia, som berör.

/Tuija



 

Jag glömmer dig aldrig

Författare: Sarah Dessen.
2020, Kärlek, Vänskap, Övrigt.

Vad vore en sommar utan en somrig Sarah Dessen? För det är alltid lika härligt att läsa hennes böcker som inte på något sätt är kärleksböcker, utan tvärtom - innehåller massor med annat tänkvärt, men med en liten trevlig touch av djupare känslor för någon. Så också i denna hennes senaste, som är feelgood när det är som bäst. Ganska amerikanskt, förstås, men hur skulle det inte kunna vara det - det är i alla fall inte college- eller highschoolliv i kubik utan alltid tid emellan terminer. Därav att hennes böcker istället handlar om mer allmängiltiga företeelser.

Denna gång kraschar 17-åriga Emma Saylor´s (ja, båda är förnamn) sommarplaner helt, då hennes pappa som är ny-/omgift ska på segelsemester i Grekland, hennes farmor på en kryssning (bådas hus renoveras), och kompisen hon skulle bott hos får familjeproblem på halsen. Idén att hon kanske skulle kunna tillbringa de tre veckorna hos sin mormor kläcks och det är med blandade känslor hon åker till North Lake. Där har hon bara varit en gång, när hon var fyra år, och minns storfamiljen med alla kusinerna som bor där, ytterst vagt. Mormor driver ett motell och alla är mer eller mindre involverade i att hjälpa till att driva detta - vilket även Saylor blir. Och lär sakteliga känna alla, på nytt. Hon minns dem inte, men de har en helt annan bild av henne där. För hon är dottern som aldrig återvände till platsen där hennes mamma vuxit upp. Som senare pga psykisk ohälsa och droger dog. Som - dessutom visar det sig, var inblandad i en ung mans död ute på sjön, vars son Roo Saylor blir intresserad av. Både för allt han kan berätta om och förklara kring hennes mammas uppväxt på orten, men också känslomässigt så småningom.

Där har ni storyn. Emma Saylor, som från att hemma alltid varit Emma, men som här blir Saylor som alla kallar henne, lär känna nya sidor hos sig själv, och lär känna släkten och släktdragen på mammans sida. Dessutom pusslas hennes historia, liksom mammans som hon aldrig vetat något om, ihop bit för bit. Fascinerande och berörande. Som vanligt. Det är verkligen lite beroendevarning på Sarah Dessen!

/Tuija

En stark nolla

Författare: Sara Lövestam.
2020, Kärlek, Övrigt.

Så härligt med en ny tonårsbok av Sara Lövestam - hon skriver ofta klockrena böcker om könsöverskridande kärlek, och här är en ny sådan, med kille förälskad i kille. Och klockrent språk, förstås! Och en härlig, humoristiskt underton som gör både boken och karaktärerna lätta att älska!

Och det är Texas vi får följa. Med en dysfunktionell mamma och taskig bonuspappa, men med en kanonbra granne i Monica, som låter Texas använda hennes wifi, men också hennes lägenhet när hon är borta, och hon finns där med sina klokheter och lyssnar när det behövs. Tur för honom, där!

För Texas den osynlige - tanig med stripigt hår som sällan öppnar mun i något sammanhang i skolan -  är kär. I klasskompisen André, fotbollskillen som inte är som de andra. För att få kontakt skapar han ett instagramkonto där han kallar sig Amy. "Lånar" ett foto från en Hilma som är blond och snygg. Och det dröjer inte länge förrän de får kontakt och utbyter både tankar och hemligheter med varandra - allt blir bara såå mycket bättre än vad Texas någonsin vågat drömma om när han drog igång det här. Tills André - förstås - absolut vill att de ska ses i verkligheten. Det problemet försöker Texas lösa genom att kontakta den riktiga Hilma. Och det går inte riktig som han tänkt sig! För hon totalvägrar. För hon har sina egna hemligheter...

En härlig och tänkvärd historia som går rakt in i hjärtat. Jag sträckläste. Och gillade riktigt, riktigt mycket!

/Tuija

Ganska nära sanningen

Författare: Anna Ahlund.
2020, Homo, Kärlek, Vänskap.                                                                   

Återigen har Anna Ahlund skrivit en fin och inkännande liten historia som liksom hennes förra bok utspelar sig i Uppsala under gymnasietid. Jag har tyckt mycket om hennes båda tidigare titlar: "Du, bara" samt  "Saker ingen ser" och det är med lika varsam hand hon mejslar fram karaktären Nico. För det är Nico och hens inre resa som är i centrum, Nico som lämnat sin gamla hemstad för att få gå på ett allmänestetiskt läroverk och få utveckla talanger som hen inte riktigt vet var de finns - men tror på dem - men framför allt för att få chansen att börja "ett nytt liv". Ett nytt kapitel där hen kan våga pröva sig fram till vem hen är - lära känna sig själv bättre - utan att någon dömer eller fördömer. Och det första hen gör är att färga håret rosa. Och ändra sitt namn till Nico.

Inneboende hos sin faster Valenka, som också är lärare på skolan, testas gränser både på det estetiska planet, vänskapsplanet, men också kärleksplanet. Nico känner egentligen inte sin faster särskilt väl men i lågmäld ton trevar de sig sakta fram mot sin gemensamma nämnare; det fysiska kontra det själsliga könet. Men här finns också de nya vännerna Gabriel och Hedvig, liksom Beata. Beata som får både kroppen och knoppen att pirra, Beata som delar Nicos kärlek till Beatles. Men ingenting är alldeles enkelt, varken att lära sig att jobba med lera eller att bli sedd så som man vill bli sedd. När man knapp själv förstår vem man är, när frågorna kring kropp och identitet är så många.

Där här är en kärlekshistoria där känslorna är helt överordnat könet, där alla hbtq-perspektiv är en helt naturlig del av handlingen. Men det är lika mycket en historia om att söka, för att finna sig själv.
Trots en del halvlösa trådar som gärna hade fått spinnas vidare lite mer, för att ge mer kött på benen till de övriga karaktärer som figurerar, så är det ändå en mycket finstämd och varsam bekantskap att tycka om.

/Tuija

The hate u give

Författare: Angie Thomas.
2017, Kulturkrockar, Kärlek, Rasism, Vänskap.

Vilken stark bok om rasismen mot svarta i dagens USA! Filmatiserad, förstås, som den bestseller den blev för några år sen. Här finns så många ingredienser som gör att historien kryper in under ens skinn - tänkvärda infallsvinklar kring kriminella, det onödiga polisvåldet, sorg, smärta och rädslor, ilska och frustration, men också kärlek och drömmen om en samhällsförändring. Och en underbar humor kring en underbar familjekonstellation - den ena galnare än den andra. Och som de kämpar allihop...

Men det är Starr som berättar. Sextonårig svart tjej som bor i ett problemområde ~ ghettot. Hon och hennes syskon har börjat på en helvit privatskola 45 minuters körväg hemifrån, eftersom föräldrarna vill göra allt de kan för att ge ungarna en bra chans i livet, borta från gängvåld och skjutningar, där undervisningen håller måttet. Men detta är tveeggat - Starr lever ett dubbelliv tycker hon, hon måste hela tiden passa sig för att inte vara för svart i skolan, men heller inte för vit i hemmakvarteren.

Så händer det ofattbara - hennes barndomsvän Khalil skjuts oprovocerat ihjäl av en polis. Inför hennes ögon. Och detta får konsekvenser. Och det är väl egentligen just detta som boken skildrar så himla bra - hur mordet påverkar inte bara Starr och hennes familj, utan också staden omkring. Kravaller och upplopp följer i mordets spår - de gängkriminella tycker att hon är en tjallare. Hennes vänner och pojkvän på skolan vet ingenting om att det var hon som var vittnet, eftersom hon bara måste ha nånting normalt kvar i sitt liv... som berövat henne så mycket. Och sida för sida får vi följa alla turer kring hennes vittnesmål, från skjutningen till juryns sista utslag kring om man ska åtala polismannen som gjorde det.

För Khalil gjorde ingenting. Men framställs gärna bland vita och i media som att det nu är en knarklangare mindre, för förr eller senare skulle nån ändå dödat honom.
Hon har gjort allting rätt - efteråt. Men hjälper det?
Och dessutom sitter hon fast mitt i skräcken för de kriminella såväl som polismakten. Men under resans gång får vi följa hennes växande mod att våga använda sin röst och stå upp både för sig själv och Khalil. Även om det blir fullständigt livsfarligt.

Mycket, mycket läsvärt och omtumlande. På många olika vis. En bok för alla!

/Tuija

Allt jag vet om kärlek

Författare: Katja Timgren.
2020, Försvinnanden, Homo, Kärlek, Sjuka föräldrar, Självmord, Vänskap.

Vackert skrivet om kärleken, men också om psykisk ohälsa, flykten undan en våldsam förälder och att inte veta riktigt vem man är.

Axel har sista terminen på Natur kvar framför sig innan han ska vidare i livet och bli civilingenjör. Skötsam, vältränad, ambitiös - ganska förutsägbar för både honom själv och alla runtomkring.


Tills världen vänds på ända efter första samtalet med Petter - Petter som går på samma skrivlektioner som han själv, som han aldrig funderat närmare på för Petter är allt det som han själv inte är. Superpopulär och kompis med alla, vegan, aktivist, räddar världen var och varannan dag, modig som få i de mest osannolika sammanhang. Men så plötsligt, efter det där korta samtalet i trappan, deras första egentliga möte öga mot öga, så dras Axel till Petter som en planet runt sin sol. Och förstår förstås inte alls vad som händer. Att han blivit kär.
Men kär har han ju blivit i tjejer. Hur kan detta hända då? Och dessutom i någon som är så olik honom som det bara går.

Men magi uppstår. Trots att Petter har en tjej. Och världen blir aldrig nånsin mer densamma. Vart tog den gamla Axel vägen, och vart är den nya Axel på väg? Han själv vet ingenting längre, ingenting om framtiden - med Petter? Med sin utbildning? Med sitt liv? Vem är han egentligen... eller snarare - vem har han plötsligt blivit? En bättre version av Axel? Tycker i alla fall en av hans närmaste vänner Tilda.

Men livet går givetvis inte som på räls även om deras kärlek är vacker. För livet innehåller också många hemligheter som Petter aldrig yppar. T ex om hur dåligt han mår i perioder, och har mått... och hur det antagligen har sitt ursprung i hur han och mamman ständigt flyttar runt undan Petters våldsamma pappa. Vilket förstås kan få vem som helst att må pyton.
Men Axel anar ingenting, åtminstone inte djupet och allvaret i problemet, och när plötsligt deras planer om att tillsammans flytta till Göteborg efter studenten blir totalt omkullkastade, så är ingenting i livet längre som förut. Vem är Axel då? Och vad ska det bli av hans liv?

Fint och inkännande skrivet - och väldigt vackert!

/Tuija

Sönderslagen

Författare: Emma Johansson.                   
2019, Kärlek, Vänskap, Övergrepp.

Vilken fantastisk uppföljare till debuten "Papperssjälar"! Och extra roligt att de två huvudkaraktärerna från den boken figurerar även i denna! Riktigt snyggt. För hon skriver väldigt bra på flera olika plan, Emma Johansson - det är så lätt att känna med, och känna för, de olika personerna som förekommer, det är ett snyggt och följsamt språk som bara flyter på - man slukläser. Det är också något behagligt enkelt över romanen trots att den inte på något sätt beskriver okomplicerade saker, tvärtom. Och det är Juliets väg vi får följa, året efter gymnasiet, i tvära kast mellan Parisdrömmar, ett obearbetat sexuellt övergrepp och kärleken till en komplicerad kille med hemligheter...

Juliet har alltså lämnat sin överklassfamilj i Stockholm för att läsa franska på en folkhögskola i Småland, till föräldrarnas stora besvikelse. De förväntade sig så mycket mer av henne, och relationen med familjen är kall som en fisk. Det gör ont, både i Juliet och i mig. Och ingen av dem känner till övergreppet som fick henne att bara vilja lämna stan. Nu bor hon inneboende i ett rum i en småstadshåla men är lycklig i det nya lugnet, har en underbar vän som hon delar det mesta med, men så vänds det mesta på ända när hon träffar Emil. Emil, som i Papperssjälar var pojkvän till tjejen som tog livet av sig. Men det dröjer ju tills Juliet får veta det. Hon är bara så lycklig över sina känslor som verkar besvarade - tills Emil plötsligt kan dra öronen åt sig, försvinna in i sina egna hemligheter, brottas med sin egen familjeproblematik - så till slut vet hon inte vad hon ska tro eller känna. Kanske är det bäst att de bara är vänner ändå? Eller? För vad är det han döljer egentligen? Och hur länge ska hon kunna dölja traumat i Stockholm?

Det är många turer med allting, och det är en väldigt intressant bakgrundshistoria som rullas upp - både Juliets och Emils. Från väsensskilda samhällsklasser och omständigheter/förhållanden möts de ändå någonstans, båda sårade och sargade men bra för varandra på olika sätt.
Tyckte väldigt mycket om!!

/Tuija

Hästpojkarna

Författare: Johan Ehn.
2019, Annorlundaskap, Historiskt, Homo, Hästar, Kärlek.

Vilken fantastisk, magisk, vacker och viktig bok! Jag avslutade nog 2019 med att läsa årets bästa, tror jag!

I två parallella tidsperspektiv får vi dels följa de två mycket unga barnhemsbarnen Alexander (Sasha) och Janek, från 1926 och framåt i Tjeckoslovakien, och dels Anton, som nyss tagit studenten och just fått jobb inom hemtjänsten. Anton är ung och nykär (i den något äldre Peter), och uppfriskande ifrågasättande (av åtskilligt inom den kommunala sektorn), när han som ny lär känna den nästan hundraårige Alexander som vägrar lämna sitt kök och kommunicerar med Anton via golvknackningar med käppen. Eftersom Anton är en hästkille själv fascineras han av alla hästbilder, fotografier etc som fyller Alexanders lägenhet, där han ser två unga män utföra de mest våghalsiga akrobatstycken från hästryggen. På bilderna ser han en samhörighet mellan de två unga männen som får honom att ana att det kanske, kanske fanns något mer än bara stark vänskap dem emellan. Eller så är det något han bara läser in, utifrån sitt eget perspektiv, för det måste ju varit nästan omöjligt att leva som gay strax innan andra världskriget. Eller?

Och genom de två unga pojkarnas historia får vi lära just det - hur ofantligt svårt, om inte omöjligt, det kunde vara när Hitlers anhängare flåsade dem i hasorna. Sasha och Janek kom som mycket små till barnhemmet och blev lika nära varandra som om de vore bröder. När Janek hade sina introverta stunder och perioder var det alltid Sasha som räddade honom, ja räddade honom ur alla tänkbara knipor han kunde hamna i. Idag hade vi vetat att Janek var autistisk, vilket förklarar mycket av hans beteende, men han hade också en fantastisk gåva såsom "horsewhisperer" - han kunde tala med djuren men framför allt med den älskade hästen de tränade voltige på. Efter en katastrofal bestraffning beslutar sig de unga pojkarna i 10-årsåldern för att rymma, och lyckas slumpmässigt hamna i ett cirkussällskap där de så småningom utvecklar egna nummer och blir till stjärnor. Under åren med cirkussällskapet, deras första egna familj, kuskar de Europa runt men upptäcker också kärleken till varandra, eller snarare åtrån, som de tvingas dölja väl. Men en dag i Berlin, syndernas näste där allt var öppet och tillåtande, hoppar de av cirkuslivet till förmån för att få leva öppet i sin kärlek, som dem de är, tillsammans med likasinnade. Med nazismens intåg förändrades dock snabbt förutsättningarna och deras liv tar en helt annan, och mycket oväntad vändning.Och ett mycket högt pris betalas för kärleken.

Alltså - det här är det starkaste jag läst på mycket länge, en bok för alla åldrar, om något så vackert som kärleken till en nära vän, till hästen, till konsten, till så mycket. Den berörde mig djupt, och jag förstummas över all den research som ligger bakom. Jag är onekligen oerhört imponerad av vilket stort verk Johan Ehn har skrivit, trots att jag uppskattade hans förra bok, debuten "Down Under", mycket. Men det här är i en helt annan klass. Rekommenderas alla! För det är en stor läsupplevelse!

/Tuija

Trädhjärta

Författare: Gabi Frödén.
2019, Kärlek, Mystik, Vänskap.

En ovanlig bok om vänskap som övergår i kärlek, omgivet av en mer mystisk aura än man först anar. En stark debut!
Vi får följa två skeenden - ett 1976 i skarven mellan högstadiet och gymnasiet, och ett 1981, dvs fem år senare, där en rekapitulation av det tidigare händelseförloppet manar till om inte uppgörelser med det förflutna, så åtminstone något åt det hållet. Och aldrig hade jag kunnat gissa mig till det oväntade slutet. Omruskande!

När Karin möter nyinflyttade Anja uppstår ömsesidigt tycke. De bor på varsin sida av samma gård i Norrköping - Karin kan se Anjas fönster från sitt eget - men deras liv kunde inte sett mer skilda ut. Där Karin knappt ser sin okänsliga hejsanhoppsanmamma och inte har något mer bestående minne från sin pappa än en bok med tecknade trädnymfer som hon vårdar ömt och älskar högt, så är Anjas liv desto mer kontrollerat. I sin kristna familj hålls hon mer eller mindre under en herrans tukt och förmaning - men aldrig hade hennes föräldrar kunnat ana sig till hur Anja lever när och där de inte ser. Här finns alkohol, sex och självskadebeteende som gör lite ont även i mig. Men även Karin ser bara ytan utav detta, anar inte riktigt vidden varken av pojkvänner eller ärr.

Och under den sommar som följer, när de skulle brutit upp och tågluffat sig bort från alla måsten och bojor, försvinner Anja till ett kristet läger hux flux. Ensam, övergiven och bedrövad tar sig även Karin dit, under falska premisser, och förväntade sig absolut inte det märkliga beteende som Anja uppvisar. Än lockar hon till umgänge och lesbiskt närmande, än fjärmar hon sig på ett för Karin obegripligt sätt. Vad håller Anja på med egentligen, varför vill hon inte vara nära och närvarande hela tiden? Karins känslor åker bergochdalbana och hon gör allt för att förstå, trots att det gör ont. Kanske gör hon för mycket?

Intressant och berörande, och inte minst Karins samhörighet med träden och naturen ger boken en i all sin övriga vanlighet en ganska ovanligt touch. Vad var det egentligen som hände?!

/Tuija

Planeten Frank

Författare: David Yoon. 

2019, Kulturkrockar, Kärlek, Rasism, Vänskap.


Nicola Yoons man har gett sig in i hennes business - att skriva tonårsböcker (ni vet hon som skrev "Ingenting och allting" och "Idag är allt", som båda var så himla bra!). Och hur går det då? Jo, rätt så bra faktiskt. Lite trögt i början, men det tar sig allteftersom! Och som den korean han är, så handlar det förstås om rasism och om att inte riktigt höra till någonstans - här; att bo och leva som en amerikan i USA, men ändå förvägras massor p.g.a. föräldrarnas inställning till både sitt eget ursprung likaväl som dem de bor bland. Och det är detta dilemma Frank brottas med.


För Frank är född i USA men har i hela sitt liv tutats i hur mycket bättre koreaner och koreanska seder och bruk är, och att föräldrarna minsann inte har slavat så mycket som de gjort för att barnen sedan ska gå och gifta sig med någon vit eller svart eller whatever, utan givetvis med en korean! För då blir ju allting så mycket enklare för alla! Och detta skapar förstås huvudvärk. Franks storasyster har gift sig med en svart man - vilket fått till följd att kontakten med föräldrarna i princip brutits. Hon har blivit ett levande exempel på vad som även kan drabba Frank om han inte passar sig. Och eftersom han älskar sina knepiga och knasiga föräldrar väldigt mycket vill han förstås inte utmana ödet i onödan. Vilket funkat till den dag han plötsligt är störtförälskad i Brit. Hur ska han kunna dejta henne utan att hon fattar vilka rasister hans föräldrar är, och utan att de fattar misstankar?


Lösningen visar sig finnas i den koreanska gemenskapen! Franks familj har i alla år träffat sina koreanska vänner i familjesammankomster, och alla ungdomarna har känt varann sedan de var små. Och Joy är en av dem, som under två års tid i smyg dejtat en kille med kinesiskt ursprung - vilket funkar lika illa som något annat ursprung. Och smygdejtandet är hon också så trött på... så rätt vad det är kläcker de idén att låtsas dejta varandra, för att kunna fortsätta dejta sina respektive utan att väcka några besvärliga föräldrafrågor. Perfekt! Ett tag i alla fall... Tills det händer som vem som helst kunde räkna ut... nämligen att Frank och Joy faktiskt finner varann på riktigt, i allt sitt hemlighetsmakeri. Och ja - visst - det underlättar ju massor! (..i den mån hade ju föräldrarna rätt...) Tills katastrofen med familjefejder utbryter. Hur svårt ska det kunna få vara att älska den man älskar? Och ovanpå det utbryter katastrof nummer två i hans familj, och tillvaron gungar än mer... Hur ska livet någonsin bli så lugnt så att man orkar leva det?

Det är synd om Frank på många vis... Det är inte lätt att inte vara tillräckligt koreansk samtidigt som han aldrig, p.g.a. sitt utseende, kan bli tillräckligt amerikansk. Det är heller inte lätt att alltid känna det som att man lever i exil, på sin egen konstiga planet, att ingen riktigt förstår och att man därför lever i något slags limbo, mitt emellan allting... på just sin egen planet. Finns det vägar framåt?

Ja, jag tyckte om både boken och Frank - det är inga ovanliga dilemman som diskuteras (på ett riktigt bra sätt!) för det är alltid lika aktuellt över hela jorden i alla tänkbara samhällen... "är inte vi lite bättre än dem?" Hur ska man hitta vägar framåt? Bra och tänkvärt. Och läsvärt!

/Tuija

Välj mig

Författare: Christina Lindström.

2019, Kärlek, Självmord, Sorgligt, Vänskap.

Åh, vilken underbar fingertoppskänsla Christina Lindström har, för att beskriva både de små och stora sakerna i livet! Jag har tyckt väldigt mycket om alla hennes tonårsböcker, men hon fortsätter att utvecklas och blir bara allt bättre!

I denna senaste får vi följa Silje under en höst. En höst utan hennes pappa. För direkt när sommarlovet började drunknade han helt oförklarligt, och alla utgår ifrån att det var ett självmord. Det tisslas och tasslas på stan, men Silje kan inte smälta att han bara skulle lämnat dem utan att säga något, skriva något, antyda att livet var honom övermäktigt. På något sätt tar hon sig igenom sommarlovet och när skolan väl drar igång önskar hon inget högre än att allt bara ska vara precis som förr, om så bara för nån enstaka dag. Men det går ju inte... alla vet. Men agerar väldigt olika utifrån det.

Hennes bästis Mia gör allt för att skydda henne från de värsta avarterna av reaktioner, men det blir dessvärre både på gott och ont. Samtidigt känner Silje att Mia glider iväg, glider ifrån henne, släpper taget om kittet som hållit dem så tajta i alla år, och istället dras till sina tröttsamma danskompisar. Och kanske   t o m väljer en danslinje långt borta i Umeå till gymnasiet nästa år...

Ovanpå det får Silje till slut veta något av sin storebror Oskar, som tydligen hela stan känt till utom hon, om deras mamma. Vilket förklarar hans avighet hemma, mot mamman, som Silje hela tiden trott berott på sorg. Tänk så mycket man inte vet om människor man tror sig känna utan och innan - hur kunde de bara missa att pappan mådde så dåligt, hur kunde de missa varför han antagligen mådde så dåligt?

Samtidigt dras Siljes ögon, mitt i sorgen och bedrövelsen, till Alvin. Alvin som påverkas och styrs så mycket av sin tillhörighet i en kristen församling, Alvin som har de vackraste ögon, som söker hennes - inte bara för att rätta till en oförlåtlig missuppfattning, utan för att de älskar det de ser... Silje! Hon känner att hon blir nån som betyder nåt, nån som man väljer att vara med istället för att välja bort. Och alla obesvarade frågor får slutligen tackochlov sina svar!

Inkännande, medkännande, fullt av många sorters känslor hos alla inblandade - både förväntade men också de fulare, förbjudna... Sorg är aldrig lätt, men så fint skildrat! Och mycket läsvärt!

/Tuija

Det är alltid nåt man inte ångrar

Författare: Stephanie Tromly.

2019, Action, Deckare, Försvinnanden, Humor, Kärlek, Thriller, Vänskap.

Åh, vilken fröjd att läsa en svit svindlande och smarta, roliga deckarthrillers! Trots att det gått lite tid emellan, och jag glömt detaljer hit och dit, så älskar jag ändå det här författarskapet! Lycko den som nu kan frossa i alla tre delarna på raken! För den här sista tar vid precis där den förra slutade, såsom den förra också gjorde, och för den som vill ha koll på allt från början, se länken bakom del 1- "Det är dags att inte freaka ut" och del 2 - "Det är för sent att vilja hoppa av".

Pang på kastas vi in den fest som avslutade förra boken - när Digby och Zoe står och kysser varann! Detta efter en kort prolog där vi direkt får veta att... det blir ett avslut. Ett avslut för Digby och hans föräldrar i  sökandet efter den - för nio år sedan - kidnappade lillasystern som försvann spårlöst och som de aldrig fått något livstecken kring. Jakten på svaret kring vad som hände lillasystern har präglat både del 1 och del 2, på ett alldeles galet, humoristiskt och i ett synnerligen actionladdat monstertempo. Och i prologen står alltså Zoe och Digby framför hennes grav. Eller inte?!

Ja, det är frågan... I jakten i denna bok - på vad som egentligen hände - tvingas Zoe och Digby, med vänner, att nästla sig in till ett forskningslabb för att stjäla hemligstämplad information till skurken som verkställde kidnappningen av lillasystern för så många år sedan. För nu vet de att hon inte lever längre, men för att få veta exakt VAD som hände henne, är nu Digby beredd att göra det som krävdes från allra första början. Och det är en hårresande, galen, men också skrattretande resa från början till slut.

Men när äventyret väl nåt sin kulmen, när både de och jag vet hur det slutar, ja vad händer då? Vad gör man när så många års liv och leverne kring ett oavslutat mysterium får ett slut, ett svar? Hur går man vidare när mysteriet man bokstavligen andats i så många år inte längre är ett mysterium? Och när så många års galen vänskap blir nånting mer, nånting större, och det är dags att gå vidare i livet för att bl a studera på annan ort? Ja, den som läser får se..!

Givetvis finns böckerna på engelska också, om man föredrar en magnifik läsupplevelse i original! För det är just vad de är, och är man ett fan av

t ex Sarah Dessen eller Jenny Han så är dessa något alldeles extra - men  hundra gånger smartare och intelligentare skrivna. Läs och njut!

/Tuija

Splittrat glas

Författare: Marcus Tallberg.
2017, Homo, Kärlek, Vänskap, Övergrepp.

Det här är framför allt historien om Mikael och hans familj. Men också om hans bästa vän Bella. Och om Kasper som trivs med homosexuella killar men kanske inte nödvändigtvis är det själv. Och så förstås litegrann om Bellas kille Pontus och Mikaels kärlek Erik. Men - tyngdpunkten ligger på den oerhört sorgliga familjesituationen hos Mikael, som ställs på sin spets den dag hans pappa säger att han vill skilja sig från deras mamma.


Den dagen spårar nämligen hans mamma ur fullständigt, gör livet till ett rent och skärt helvete för både Mikael, hans lillasyster och pappan. Allt splittras, alla splittras, precis som glasen som ligger i skärvor på deras golv. I åratal tvingas Mikael ta ansvar för sin lillasyster trots att hon egentligen skulle kunna göra det själv, ELLER - snarare borde det egentligen vara pappans uppdrag. Som uppslukas av sin nya kärlek i livet, en kvinna som inte vill ha med barnen att göra egentligen. Under tiden försöker Mikael få skolan att gå runt liksom hans vardag, men det blir allt tuffare och till slut, bara några dagar efter studenten, flyr han till Stockholm med sin allra bästa Bella och de skaffar sig ett nytt liv där. Med förvecklingar och förhinder. Men dock ett liv! Till skillnad mot hur det var innan. Men ingenting är någonsin lätt och kärlek är alltid mer komplicerat än man vill tro. Liksom att få livet att gå runt för övrigt.

Det här är en stark och berörande bok om dysfunktionella familjer - inte bara Mikaels. En historia att tycka mycket om, om den inte tyngts ned av ett förfärligt dåligt språk, som stör ordentligt. Den hade vunnit enormt på rejäl korrekturläsning, eftersom det inte finns en enda sida utan språkliga kullerbyttor - trots att författaren är svensk och skriver på sitt modersmål. Väldigt synd och något att ta ordentligt tag i inför nästa bok. För det får vi verkligen hoppas att det blir. Berättandet är det inget fel på!


/Tuija

Inte längre min

Författare: Ann-Helén Laestadius.
2018, Kärlek, Vänskap, Övrigt.

"Inte längre min" anspelar både på barndomsstaden Kiruna, Majas bästis och Majas kille. Känns det som. Det här är den fristående uppföljaren till den Augustprisade "Tio över ett" (2016), som jag tyckte så mycket om! Och även denna griper tag.

Vi får fortsätta att följa Maja efter att hennes familj har fått lämna sitt hus i Kiruna, som stod på osäker mark. Staden - eller snarare delar av den - flyttas bort från marken där gruvan underminerat berget, och nu får Maja se hur man valt att bevara och flytta just deras gamla hem... Men inte vill föräldrarna tillbaka till huset trots att de skulle kunna! Arg och besviken över detta faktum upptäcker hon istället en ny tjej i stan... som visar sig vara just den som ska flytta in i hennes gamla lägenhet! Inte törs hon säga något om detta, men trots att hon först ogillar både tjejen och faktumet, känner hon alltmer hur hon faktiskt gillar henne. Och känner att det är kul att hon har någon... för hennes bästis Julia, som var tvungen att flytta med sin mamma till Luleå vid skilsmässan, henne känner hon att hon tappat taget om på något sätt. Julia har förändrats, fått ny bästis, har ingen önskan alls att komma tillbaka till fjuttiga Kiruna. Så sorgligt. Och hennes älskade Albin lever mer för hockeyn än för henne. Det känns också väldigt tydligt. Så inte blir det mycket kvar åt Maja... Och hur hon än vrider och vänder på allt, känner hon att hon verkar inte kunna lita på någon längre. Föräldrarna sviker om lägenheten, för Albin kommer hon alltid att komma i andra hand (eller tredje..?), Julia lever ett nytt liv, och den nya tjejen Aurora... vem är hon egentligen? Går ens hon att lita på?

Tankeväckande och berörande som vanligt, av Laestadius. Många vanliga tonårsproblem känns igen från tiden man går i nian. Framför allt kring hur man går vidare när omgivningen sviker, när smått blir stort och stort blir smått. Bra och mycket läsvärt som vanligt!

/Tuija

Jag kan nästan känna solen

Författare: Ebba Hyltmark.
2019, Kärlek, Homo, Vänskap.

En fantastiskt fin bok om den första stora kärleken - som inte alls blir som tänkt - skriven av den blott 18-åriga Hyltmark. Underbart, vad ska det bli av hennes skrivande!?

Detta är i alla fall  historien om Siri. Som är, och vill fortsätta vara, lagom, just precis lagom - inte sticka ut för mycket... Men det är också historien om Vega - allt annat än lagom - som oväntat börjar ny i Siris niondeklass, och om den vänskap dem emellan som så småningom visar sig vara kärlek.

De möts i musiken, eller snarare i Vegas hjälp att få Siri att upptäcka det magiska - känslan - i musik, när Siri ska skriva musikuppsats. Men de dricker också te - mängder av te, njuter av solnedgångar i Vegas trädkoja, och pratar pratar pratar...

Vid sidan av finns bl a Siris bästis Tara, Siris tvillingbror Mika och hennes storasyster Sam, plus föräldrarna.... som alla märker att Siri förändrats men tror att hon är kär i Noah. Som är en annan nära vän. Men när Siris och Vegas känslor tar dem vidare i förhållandet vill Siri till varje pris att det ska vara deras egen hemlighet. Delvis för att en lagom tjej som Siri inte vill sticka ut... Men eftersom Vega är allt annat än lagom, och även hon upp över öronen förälskad i Siri och vill skrika ut deras kärlek och lycka till hela världen, så blir detta förstås inte hållbart i längden. Vega med sitt eget familjetrauma vill äntligen vara säker på att inte bli övergiven, att räknas, att vara viktigast. Och när Siri inte känner att hon klarar detta, att visa hela världen deras kärlek, är kraschen ett faktum förstås. Kan man gå vidare, hel, och hur då i så fall?...

Riktigt, riktigt fint om den stora svåra kärleken och alla irrvägar däromkring, som man aldrig vet vart de tar en...

/Tuija