På andra sidan bron

Författare: Hanna Jedvik. 
2020, Homo, Kärlek, Självmord, Vänskap.

En riktigt fin historia om när en bästis inte riktigt orkar leva mer, sveket som känns ända in i själen för den som står bredvid, den stora rädslan för ett nytt försök, den i praktiken omöjliga ansvarskänslan för att det inte får hända igen.... Ja, oj vad mycket som ryms inom den som också kraschar när någon nära inte mår bra.

Och det är Alma som får messet från Joppe när han står uppe på Älvsborgsbron i Göteborg för att hoppa. Hon ringer efter ambulans som tackochlov hinner i tid, men... sen då? Sen när han ligger där tom och lika blek som lakanet på psykakuten. När Alma rasar ihop på marken på väg hem därifrån och bara gråter. Gråter och gråter när akutsköterskan Jim kommer förbi och bryr sig. Och fortsätter att bry sig så att hon sakteliga, på nåt vis, får fotfäste igen. När Jim är den enda som verkar förstå hur detta är för henne.

Andra låtsas förstå, verkar bry sig, men det är ju omöjligt. Joppe var ju hennes närmaste vän - men kan han nånsin bli det igen? Har avgrunden mellan dem blivit för djup, när det omöjliga inte går att förstå? Hur kunde han göra så mot henne, hur kunde hon inte se och förstå hur illa det var?

Och Almas kärlek Hedvig som är hennes allt, vid sidan av Joppe - t o m hon tycker att "det borde gå över", hennes förtvivlan, trots att det aldrig kommer att kunna gå över. Hur skulle det? För hur ska livet nånsin kunna bli som innan? Nu när det är ett "efter". När det känns som att Joppe är så svår att nå, där innerst inne. Och pappa då, som inte vill förstå hur viktig Jim blivit för henne istället, Jim som är lika gammal som pappa...  En pappa som inte heller vill eller kan förstå varför hon ska sluta spela i Hedvigs band, eftersom kaoset inuti gör att hon inte orkar nånting mer än att överleva en dag i taget. Finns det något liv för henne på andra sidan bron, finns det något för Joppe? 

Svar ja! Det FINNS hopp om livet, tackochlov, kanske kommer det t o m något bättre ur allt som hänt?...

/Tuija