Det sextonde året

Författare: Kim Liggett.
2020, Dystopi, Mystik, Sekter, Thriller, Utanförskap, Vänskap.

En feministisk Flugornas herre i kombination med The handmaid´s tale... ja det är de associationer jag får när jag läser den både intressanta och riktigt spännande historien som ju egentligen inte är någon ren dystopi - här finns ingen specifik framtid eller specifik plats, inte heller något undergångsscenario av vår befintliga civilisation. Men att den utspelar sig på en avskild plats i ett samhällssammanhang som känns tidlöst sektliknande, i antingen en framtid, dåtid eller samtid, gör att den upplevs dystopisk. Och skrämmande. Och givetvis hade filmrättigheterna sålts innan boken ens var släppt!

För allting handlar om stadens 16-åriga flickor. Varje höst skickas de alla iväg för att tillbringa ett nådeår långt ute i vildmarken, för att tillsammans försöka överleva - eller förgöra varandra - inför sin framtid antingen som hustru = ägodel, till den pojke/man som innan avfärden valt dem, eller - för dem som blivit över - leva resterande del av sitt liv ute i obygderna. Anledningen till nådeåret ska vara att de ska locka fram, för att därefter förgöra, sin magi. Den kraft som lockar män, som också kan vara en mystisk, personlig kraft/gåva. Och detta sker varje år under vedervärdiga förhållanden, inspärrade i ett inhägnat område ute på en ö, där de alltså ska försöka överleva. Ibland på bekostnad av varandra. Men frågan är om det är de skrämmande tjuvjägarna som är värst (de som säljer kroppsdelar (= ungdomselixir) av flickorna tillbaka till stan), spökena, eller de andra flickorna...

Det är rätt magstarkt att läsa om hur syftet egentligen är att decimera antalet flickor/kvinnor i samhället eftersom det finns ett överskott. Och att det då är de starkaste, som överlevt nådeåret därute någonstans, som därefter kommer att hållas extremt kuvade i sina äktenskap - deras framtida syfte tycks egentligen bara vara att föda fram söner (hmm, ja det finns ju en och annan kultur som fortfarande ägnar sig åt just detta..). Och kvinnors sexualitet... ja det ska bara inte ens nämnas här.

Men det finns mycket mer än så. För Tierneys sextonde år blir inte alls som hon tänkt sig. Varken hur hon trodde tillvaron därute skulle utspela sig, inte heller hur hon tänkt sig sin framtid efteråt. Men det finns hopp. Det finns hopp om kärlek. Och hopp om systerskap. Och kamp. I det tysta. Kanske finns det också hopp om förändring?

Spännande och obehagligt, med många olika ingångar!

/Tuija

Det finns ingenting att vara rädd för

Författare: Johan Heltne.
2014, Kärlek, Sekter, Övrigt.

Det här är en historia som delvis är baserad på egna upplevelser, och det känner man nästan mellan raderna. Det är dessutom oerhört stark och viktig, känslomässig och tidlös läsning, och väldigt gripande skrivet.

Huvudsakligen handlar den om två ungdomar och deras väldigt förbjudna kärlek – och det är Livets Ord i Uppsala, som är sammanhanget runtomkring. Den utspelar sig under tidigt nittiotal, och sjuttonårige Jonatan går i församlingens gymnasium. Han är en kille som ställer väldigt höga krav på sig – i fotbollen, skolan, församlingen – i alla sammanhang -  och lever upp till dem. Nina däremot, är en till stan, och församlingens gymnasium, nyinflyttad tjej, som har levt ett betydligt mer vanligt tonårsliv i Göteborg tidigare, och som nog inte fullt ut förstår de stränga rättesnören Livets Ord lägger på dem att leva efter.

För Jonatans del är det inte bara attraktionen till Nina som stör hans vardag, det är också väldigt häftiga krampanfall som han får i tid och otid, och som blir allt värre, och som läkarna inte hittar någon förklaring till. Epilepsi har han tydligen inte, ändå medicineras han, ligger inlagd på sjukhus, och träffar en psykolog, som indirekt menar, liksom läkarna, att det är Livets Ord och den stress och press han utsätts för där, som orsakar anfallen. Vilket gör Jonatan oerhört förbittrad och förbannad.

Jonatan och Nina blir ändå ett par, även om Jonatan ända ner på cellnivå vet att det är fel av honom att bli attraherad av en tjej, och bejaka det. Han vet att ungdomar inte får ha kärleksrelationer, de t.o.m. skriver under ett kontrakt när de börjar skolan, där detta bl. a. ingår. Han vet att om någon, vem som helst, ser dem, så kommer det att rapporteras uppåt. Alla brott mot församlingens regler straffas hårt, och bygger på angiveri, förstås.
Och Nina tycks inte fullt ut förstå vilken omöjligt sits hon försätter Jonatan i, när hon lockar med honom på olika förbjudna saker. Dels lever han med den oerhörda skammen och skuldkänslorna kring både sin egen pockande sexualitet - och andras nakenhet, samtidigt som han ändå, motvilligt, låter sig förföras av sin åtrå och av Nina.

Som utomstående kan jag, som läsare, mycket väl tänka mig att hans enorma ambivalens kring de här sakerna mycket väl kan utlösa både det ena och det andra. Och detta i kombination med hans inre tvivel kring varför han inte blir helad, av Guds ord, som ju pastorn säger att han ska bli, eftersom hans tro är så stark. Den tvivlar han ju inte på, men emellanåt sitt förstånd – han håller ju på att bli tokig, stackarn.

Och det är just detta som är så hemskt. Med sekter - totalitärt, och auktoritärt styrda, och deras väldigt obarmhärtiga syn på sjukdom.  Men det värsta är ändå vad sekterna gör med människor. Hur de genom sin maktposition kan manipulera människor till nästan vad som helst. Styra dem genom rädsla. Och göra det i Jesu namn, dessutom. Och då var Jonatan ändå en oerhört stark och stabil kille från början.
Stark, känslomässig läsning!

/Tuija

Svensk synd

Författare: Martin Jern.
2014, Deckare, Sekter, Vänskap, Thriller, Övrigt.

En alldeles galet bra bok! Eller  ”En sjukt spännande thriller” som det också står på baksidan. En ungdomsbok som känns som en vuxenthriller är ett bra mått på seriositet från författarens sida – det är rysligt och obehagligt på ett trovärdigt sätt – enda skillnaden är att det är en tonåring allting rör sig kring.

Och det är Otto. Han och hans mamma är sedan flera år tillbaka på flykt undan Ottos pappa, som hotar att slå ihjäl dem. Av den anledningen hamnar de denna gång i hålornas håla, någonstans ute i Sveriges avlånga land. Och där bor sannerligen inga vanliga människor – är de inte ultrareligiösa, och medlemmar i byns sekt Evigheten, så är de värsta sortens skogstomtar eller bara allmänt utflippade av att tvingas bo där de bor, med de nissarna de är omgivna av. Vilket ju inte kan vara det lättaste, vilket Otto får erfara den hårda vägen. Hur han än vänder sig har han ändan bak, visar det sig.

I skolan blir han totalt utfryst – antingen fysiskt eller psykiskt mobbad  - av både andra elever - och vuxna! För han tillhör ju de andra, dvs lever i synd, för att han inte vill ha ett evigt liv via Evigheten. Som hans liv ser ut är han fullständigt nöjd med att överleva det livet han har, och att ha det så för evigt… nä, det är han inte det minsta lockad av. Men med hjälp av de mest oväntade figurer överlever han, dag för dag, den vedervärdiga tillvaron i den värsta tänkbara hålan, som känns helt fullständigt sjuk. Vilket den faktiskt visar sig vara också. Otto kommer alltmer skumma saker på spåren, och lyckas med hjälp av några vänner till slut blottlägga vidriga övergrepp i Jesu namn. Men hur ska man kunna få hjälp, när ens eget privata helvete gör att man inte kan lita på någon, och även polisen visar sig vara korrumperad? Det är verkligen synd om Otto, på tusen olika plan, men han tar det med jämnmod, och även en smula humor, genom hela boken. En ovanligt bra sådan, med en ovanligt bra historia att berätta! Sträckläsning utlovas!

/Tuija

Vill inte minnas kan inte glömma

Författare: Elina Hirvonen.
Hce, 2007, Övrigt, Kärlek.

Den här boken verkar egentligen anses som vuxenlitteratur, men jag tycker nog att den kan läsas av tonåringar också, det behöver nämligen inte alltid vara så stor skillnad på vad som kan uppskattas av vuxna respektive tonåringar.

Historien som Anna inte vill minnas men inte kan glömma är den om hennes barndom och hennes familj. Det är en historia jag själv inte skulle vilja uppleva. Det är visserligen en historia om trevliga julaftnar, roliga utflykter och härlig syskonkärlek, men mer en historia om en vansinnig bilfärd där Satan kanske tog över ratten från prästen, om en far som tillfälligt kanske lät Satan styra sina rörelser och därmed piskade sin son blodig i rent vansinne, om en vansinnig storebror som Satan kanske stal själen ifrån och om en syster och en dotter som försöker göra allt hon kan för att alla ska må bra utan att själv bli vansinnig.

Sådant där är inget roligt, men det händer folk ändå. Anna försöker till slut på många sätt undvika att bli mer involverad, hon har ett eget liv att leva, med sitt jobb, med pojkvännen Ian, med allt annat som inte handlar om en vansinnig bror. Ian menar dock att det bara är genom att minnas som det går att förstå sig själv, att gå vidare. Kanske har han rätt.

Vill inte minnas kan inte glömma var nominerad till Finlandiapriset 2006 och jag tycker nog det är förståeligt. Detta är en sorglig och intressant roman om en barndom och om vuxna människor men skriven i en ungdomlig ton.

/Carolina