fredag 14 juni 2019

Hämndnatt

Hämndnatt (häftad)
Författare: Catherine MacPhail.
2010, Läskigt, Mobbing, Mystik.

Berättelsen utspelar sig på en skola i Storbritannien. En ny flicka börjar i Nicolas klass. Nicola – som inte är en helt snäll flicka – börjar genast fundera på att spela den nya flickan ett elakt spratt. Det sägs att det spökar om nätterna i den gamla skolan… och tillsammans med några kompisar börjar Nicola planera en spökkväll där de ska skrämma den nya flickan rejält. De ska bryta sig in i skolan nattetid och tillsammans gå till det klassrum där spöket påstås hålla till. Sedan ska de försvinna en efter en tills bara den nya flickan är kvar i det öde klassrummet…
Men det blir inte riktigt som Nicola har tänkt sig. När de bryter sig in på skolan en mörk och blåsig kväll är det inte utan att Nicola själv får rysningar. Skolan är så annorlunda i mörkret.. alldeles tyst. Och vinden blåser in genom de otäta fönstren i klassrummet och får affischerna på väggen att fladdra och till och med porträtten av skolans gamla rektorer på väggarna känns kusliga…
En efter en försvinner ungdomarna iväg från klassrummet – precis som planerat. Men den nya flickan försvinner också – och till sist är det bara Nicola kvar…
Något har gått fel! Något har gått snett! Nicola ropar på de andra men får inget svar. Efter en stund går hon ut i korridoren. Då händer någonting fullkomligt överraskande…
 
Detta är en mästerligt berättad rysare i det mindre formatet. Utgiven på bokförlaget Argasso som specialiserat sig på lättlästa böcker för ungdomar. En bok som inte bara är en rysare utan också en berättelse om mobbning – och vad mobbning kan leda till…


/Calle

fredag 31 maj 2019

Någon dag

Författare: David Levithan.
2019, Annorlundaskap, Kärlek, Mystik.

Så har då uppföljaren till en av århundradets böcker kommit - historien om En har fått en fortsättning. Eller - egentligen fick "Jag, En" (2014) sin fristående uppföljare redan i "En annan" (2016), fast den boken tillförde ju inte direkt något nytt eftersom den beskrev det redan kända scenariot, dvs kärleken mellan Rhiannon och En, fast ur Rhiannons perspektiv. Redan då kändes det som att Levithan kramade ur något som det inte fanns så mycket mer att krama något ur. Dessvärre hade jag lite grann den känslan även denna gång, trots att karaktärernas liv faktiskt rullat vidare och nya problem och insikter är det som denna gång driver handlingen framåt. Men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av den existentiella tankelek Levithan ägnar sig åt - det finns något lockande, kittlande i dramat han har skapat, som är så totalt annorlunda mot allt som skrivits. Och det är stort, även om jag hade hoppats och önskat mer av denna tredje del.

För den som inte är insatt handlar allt i grunden om En. En vaknar varje morgon i en ny kropp och på en ny plats, och kan knappast göra några val eller förbereda sig inför vad som komma skall under dagen, utan "lånar" någons kropp under ett dygn och tvingas då göra det bästa möjliga av situationen. Men det som mest upptar hens tankar är Rhiannon som hen blivit förälskad i och vill vara med. Trots att det är omöjligt. Om inte...

Och det är här denna tredje bok inför en ny aspekt - det finns fler därute, som är som En! Hen är inte ensam om detta säregna sätt att genomleva sina dagar! Framför allt finns det en viss X därute, som är synnerligen angelägen om att få kontakt med och träffa En. Kruxet är bara att X inte är i närheten av den goda själ som En är... Tvärtom ställs många andra aspekter av att byta kropp på sin spets - t. ex. hur man bäst  kan utnyttja situationen. Och - X har kommit på hur man bär sig åt för att stanna kvar i en kropp längre tid än ett dygn... just det som En insett är det som hindrar... kanske inte kärleken, men väl ett "normalt" förhållande. Hen vill veta så mycket om så många saker, har så många frågor att ställa, men hur lösa det när deras bevekelsegrunder är ljusår ifrån varandra?
Så - hur ska Ens och Rhiannons kärlek kunna bestå? Finns det lösningar, finns det svar?

Här finns många funderingar kring ansvar - framför allt gentemot de medmänniskor som vi påverkar med våra handlingar - och många, stora filosofiska frågor. Och - återigen - vad är det man egentligen blir kär i hos en person - insidan eller utsidan? Även om det fortfarande är en väldigt vacker kärlekshistoria skulle jag gärna önskat något ytterligare, något mer, något som berört mig som den första boken gjorde. Men den gjorde nog inte riktigt det. Tyvärr. Men slutet öppnar onekligen för en fortsättning?

/Tuija



fredag 17 maj 2019

En ocean av kärlek

Bildresultat för mafi ocean av kärlekFörfattare: Tahereh Mafi.
2019, Kulturkrockar, Kärlek, Mobbing, Rasism.

Tänk att hon äntligen skulle skriva något igen, författaren bakom de magiska "Rör mig inte" m fl... Något helt annat är det dock, något synnerligen realistiskt och alltid aktuellt, även om det utspelar sig 2002, strax efter 11 septemberattackerna, när västvärlden var på tå gentemot alla muslimer.


Berättare är den muslimska 16-åriga Shirin (född i USA) som drabbas mer än vanligt av skolkompisarnas rasism. Hennes familj har flyttat ofantligt många gånger, vilket gjort att hon börjat ett otal gånger på nya skolor, och egentligen aldrig hunnit bygga upp goda relationer med kompisar. Sämre relationer har det dock alltid funnits gott om runt henne - ofta hånad och retad för sin religion och sin hijab, som hon självmant väljer att bära för att själv kunna välja vem som ska få se hennes vackra hår - men hon har för sin överlevnads skull byggt upp murar av hård attityd gentemot de flesta, och väljer att helst inte ens se folk i ögonen.

Tills hon blir labbpartner med den vita killen Ocean. Som sakta men säkert lyckas göra en spricka i hennes mur. Av detta växer en kärlek som slår det mesta, men samtidigt blir fullständigt omöjlig att leva med - Ocean får offra så ofantligt mycket av sitt liv för sin kärlek, för att Shirin ska kunna låta honom göra det... alltså bryter hon det lilla, fina de byggt upp. Till ett väldigt högt pris. Men vilket pris är högst att betala?

Det här är en ofantligt vacker och hjärtevärmande kärleksroman om två personer från helt olika kulturer, med en kärlek som är universell. Samtidigt belyser den skickligt hur man inte ska döma folk efter ras, religion, utseende etc. Shirins otäcka upplevelser, som säkert inte är ovanliga, känns äkta, likaså hennes hängivenhet till andningshålet breakdance som hennes bror drar med henne i. Shirin är en arg och rolig berättare och Ocean en mjuk, fin kille - båda lätta att tycka om. Jag älskar dem båda! Slutet blev inte så förutsägbart som kunde tänkas - tvärtom nästan lite snopet - men istället just så realistiskt och självklart som det sällan blir i böcker. Men blir i verkligheten. Bra där! En bok att varmt rekommendera!

/Tuija

fredag 3 maj 2019

Sjöhästar

Författare: Niklas Mesaros.
2019, Homo, Kärlek, Vänskap.

Bildresultat för mesaros sjöhästar
Det här är historien om Nilo och Nasim. Eller snarare om när deras historia tar slut? Efter fem år tillsammans, som de två gaykillar de är i 23-årsåldern, tar Nasim nästan lite nonchalant upp deras vara, eller inte vara... tillsammans.

Nilo våndas, plågas - och plågar sig själv. Vad är det som har hänt, hur kan Nasim fjärma sig så, när har deras liv tagit en annan vändning... börjat förändras? Medan Nilo befinner sig i fritt fall, råkar han först ut för en misshandel, och medan han försöker lappa ihop sig själv själsligt och analysera sig igenom deras ifrågasatta kärlek, så råkar dessutom hans allra, allra käraste vän Anya ut för det mest ofattbara. Nilos liv blir ett gungfly, ingenting är längre som förut... han ska väl inte behöva mista sina två närmaste samtidigt?
Men blir saker nånsin som man tror..?

Boken är onekligen en hyllning till ordet, till orden. Orden som här till slut inte räcker till för att beskriva allt som händer, orden som till slut inte räcker till för att beskriva vad Nilo känner. Varken för sig själv eller för Nasim. Blir allting sönderanalyserat, sönderbeskrivet, söndrar orden snarare än helar? Mitt i krisen är ändå deras förhållande samtidigt en hyllning till en innerlig kärlek som... tar slut? Eller inte?

/Tuija




fredag 19 april 2019

Kyla

Bildresultat för henriksson kyla
Författare: Therese Henriksson.
2019, Dystopi, Kärlek, Läskigt, Thriller.

Vilket obehagligt och skrämmande scenario! Och dessutom mycket välskrivet! Egentligen är det ju inte en dystopi i verklig mening, utan detta är snarare ett skräckexempel på hur det skulle kunna gå. Här och nu, och inte nödvändigtvis i en specifik framtid. Det är cyberterror på hög nivå, som väldigt tydligt visar på vårt samhälles extrema sårbarhet och vår usla beredskap för just det som känns omöjligt att föreställa sig. Men genom den här historien blir det just så väldigt tydligt, detta som är riktigt viktigt att gestalta!

Och det är syskonen Theo, Sofia och Simon vi följer, men även Simons f d bästa vän men nu Sofias käraste - Elias. Ibland berättar Sofia, ibland är det Elias, och platsen är någonstans långt upp i norr, kring staden Aleå. Och när mardrömmen startar är syskonskaran ensamma hemma, föräldrarna är iväg på en Thailandsresa, och plötsligt går strömmen. Och kommer inte tillbaka. Det är trettio minusgrader ute, och deras lägenhet blir snabbt utkyld. Och allt, verkligen precis ALLT, går på ström. Ingen radio, inget vatten, ingen täckning på mobilerna, och deras ficklampor varar ju inte länge. Vad ska de göra?

Efter många om och men kommer de slutligen fram till att de kanske inte vågar stanna kvar, vem vet hur länge strömavbrottet kommer att vara? Ingen vet ju vad som har hänt! Men familjen har fortfarande den döde morfaderns stuga i sin ägo - där vet de att det åtminstone finns en kamin att elda i, för att hålla värmen. Sagt och gjort - de ger sig iväg när de väl fått igång den gamla Volvon mot alla odds - trots att ingen av dem har körkort än. De slirar iväg i det oplogade kolmörkret, vilket hade varit en bedrift även i dagsljus. Men detta är någon vecka före jul, i Norrland där knappt något dagsljus råder över huvud taget - så det är bara att gilla läget och se till att de löser de problem som uppstår. Och det är många. Trots att de kan elda behöver de stora vedklabbarna hela tiden klyvas ytterligare - och tryter till slut. Elden får inte slockna, tändstickorna är på upphällning. Maten är ytterst, ytterst minimal. Och - upptäcker de - folk blir desperata! Rån- och plundringsrisken är hög - var och en visar sig ofta vara sig själv närmast, när det gäller. Och folk dör. Ihjälfrusna än här, än där. Vårt högteknologiska samhälle har kollapsat som ett korthus och den som har basala kunskaper om överlevnad är den som - just - överlever. Och för alla andra blir det århundradets mardröm - med en ände de försöker undvika in i det längsta.

Det här är en riktigt, riktigt bra skildring av en potentiell samhällskollaps, skriven på ett både lågmält och gripande sätt - och otroligt spännande! En tankelek, en väckarklocka? Javisst, men också väldigt mycket mer! Läs!

/Tuija

fredag 5 april 2019

Lite kul måste man ha

Lite kul måste man ha
Författare: Åsa Karsin.
2018, Övergrepp.

En angelägen och konstruktiv bok om det som inte ska behöva hända. Som händer ändå. Hela tiden.... nämligen om livet efter en våldtäkt. Hur mycket det förstör, men framför allt hur man går vidare. För man har ju ändå kvar ett liv som måste levas, och det är man själv som måste bestämma hur det ska levas. Och det gäller för båda - både förövare och offer. Och boken är väldigt lättläst - medvetet eller omedvetet - med förhållandevis korta meningar rakt igenom. Inte någon större litterär upplevelse därför, men det okomplicerade språket tillgängliggör onekligen historien för väldigt många fler ungdomar på detta sätt. Och det är bra.

I växelvisa kapitel får vi lära känna Anna och Ludde. Anna  ska börja i nian, och under en seglats med sin pappa och bästa kompis Tea stöter de på ett killgäng - och trots ett ganska kort möte blir hon en smula intresserad av... Ludde. = Ömsesidigt. Trots att han är tre år äldre, ska börja i trean på gymnasiet, byter de nummer och kort därefter bestämmer de att träffas. Hon och Tea blir medbjudna till en fest med killgänget och glada och förväntansfulla drar de dit.

Ludde är egentligen både blyg och ganska osäker av sig, och är lite nervös inför festen. Kompisarna peppar honom dock att ta chansen, för nu äntligen ska han väl få till det - hon verkar ju också vilja, annars hade hon väl inte kommit med? Hans förväntan, ivrigt påhejad av kompisarnas "lite kul måste man ha", ser dock inte riktigt likadan ut som Annas. Och det blir vi ju snabbt varse när han, ovan vid alkohol, slinker med in på toa när Anna ska dit, och där låter sig själv gå överstyr. "Lite kul måste man ju ha" mumlar han hela tiden där han går lös på hennes kropp, snabbt och obarmhärtigt.
Och lämnar henne därefter kvar, ihopsjunken, på toagolvet.

Den långa resan tillbaka till ett liv följer sen. Annas kroppsångest övergår i bulimi, Luddes ångest över vad han gjort gör att han sluter sig fullständigt. Båda mår pyton, men det finns hjälp att få, vägar att pröva. Det är tur att de försöker, tänker jag. Det är bra att boken visar på vägar framåt, när det oförlåtliga inte går att göra ogjort. För man har ändå ett liv kvar som ska levas, även om det är svårt - och även om man måste ta hjälp på vägen. För det måste man nog. Och kan man inte förlåta sig själv, kanske man kan se till att det inte händer igen. I alla fall.

/Tuija



fredag 22 mars 2019

Neverworld

Bildresultat för marisha neverworld
Författare: Marisha Pessl.
2018, Kärlek, Mystik, Thriller, Vänskap.

Nästan en "Måndag hela veckan" i bokform! Där man vaknar upp, varje dag, på exakt samma ställe, på exakt samma datum, om och om igen tills.. Ja, det är ett spännande grepp, med viss igenkänning även från den tänkvärda boken "Resten får du ta reda på själv" av Lauren Oliver.

Och det är Bee som berättar, Bee som ett år tidigare förlorat sin pojkvän Jim i ett förmodat självmord. Efter dödsfallet återvände hon hem till sina föräldrar för att lappa ihop sig själv, och hon har inte haft någon kontakt alls med sina fyra tidigare allra bästa collegevänner, förrän hon plötsligt blir inbjuden till ett födelsedagsfirande. Med viss bävan beger hon sig dit, för någon stans djupt inom sig har hon en känsla av att hennes forna vänner vet något om Jims död som inte hon vet. Men vad? Givetvis blir det aldrig läge att lyfta frågan under kvällen som blir märkligt avslagen, inte heller på den klubb de beger sig till senare, och rejält onyktra kör de så småningom hem, lyckas med nöd och näppe undvika en krock med en bärgningsbil, men kommer frusna och blöta hem så småningom. Tror de.

För när de vaknar nästa morgon, vaknar de alla i den regnblöta bilen, och dagen... den är gårdagen. Om och om igen. Förklaringen får de av en mystisk man som dyker upp och förklarar att de alla fem, efter olyckan med bärgningsbilen, egentligen dött men fastnat i Neverworld - ett slags veck i tiden, ett limbo mellan liv och död, där allt hakat upp sig och vänts upp och ned. Och där kommer de att sitta fast till den dag de gemensamt röstar på vem av dem som ska få återvända till det verkliga livet.
Tills detta är avklarat - och de alla har lyckats rösta på en och samma person som ska få överleva, går gårdagen på repeat, om och om igen. Och alla hanterar de dessa repeats på olika sätt, med olika syften. Slutligen tröttnar de fullständigt på att ingenting får konsekvenser, de kan inte ens dö, utan beslutar att med gemensamma krafter ta reda på vad som egentligen hände Jim - för flera av dem tror inte riktigt på det där med självmord. Men vad var det då som hände, egentligen? Genom tidsresor och händelse-manipulation klarnar allt, mer och mer, men aldrig hade någon av dem kunnat föreställa sig vad som egentligen hände den där ödesdigra kvällen vid stenbrottet. Alla verkar veta något litet, alla bär på någon hemlighet i sammanhanget, men ingen verkar ha hela bilden klar för sig. Och sen när de slutligen vet - allt, vem ska då få överleva?

Det är spännande rakt av, från första stund, och bortsett från några logiska luckor i handlingen är det väldigt kittlande läsning, helt i min smak. Tänk om döden kunde te sig så?...

/Tuija

fredag 8 mars 2019

Vill inte, vill


Bildresultat för per vill inte
Författare: Per Nilsson.
2019, Övergrepp, Annorlundaskap, Vänskap, Övrigt.

Oj, vilken annorlunda bok! Så han överraskar, Per Nilsson. Och så ledsen jag blir när jag i boken läser hans egna ord "Nu läser inte unga utanförmänniskor böcker, och definitivt inte ungdomsromaner." "Ungdomsromaner finns bara i skolan numera...". Utan att riktigt förstå vilka utanförmänniskor han egentligen syftar på, gör det ändå lite ont att
t o m en författare av Per Nilssons rang, som skrivit så många fantastiska historier genom tiderna, verkar uppleva just detta, även han. Är det bara gamlingar som jag, som njuter av tänkvärda läsupplevelser numera? Lägger dagens unga sin eventuella lästid mest på snabbläst nonsens på sociala medier? Och hur ska i så fall det eftertänksamma läsandet kunna konkurrera med snabbkonsumtionen? Och vad händer i så fall med vår språkutveckling, för att inte tala om vårt reflekterande och långsamhetens njutning?

Nu ska jag inte säga att detta var långsam läsning - tvärt om! Jag sträckläste boken, men hann ändå fundera en hel del över det intressanta upplägget. Historien bygger nämligen på ett verkligt möte med en ung tjej som bett Per berätta hennes historia. Och inledningsvis får vi en inblick i ett antal unga människors liv, utan att till en början se kopplingarna dem emellan. Först får vi träffa Nora, vars berättade historia är själva ramberättelsen - men inte förrän i andra halvan av boken. Den får vi oss nämligen inte till livs förrän ett antal andra individer presenterats, som också har stor betydelse för sammanhanget, för händelseutvecklingen. Och allt utspelar sig i Malmö.

Vi möter Adam, som för länge sedan var vän med Liv, som är den som kommer att få störst betydelse för händelseförloppet. Liv är lite annorlunda jämfört med Noras övriga vänner på gymnasiet, men uppfriskande för både Nora och oss läsare. Vi möter också Amina, Noras otroligt älskade lillasyster, men också Noras allra, allra närmaste och käraste vän Nadin. Nadin träffar fotbollsspelaren Christian som hon flyttar ihop med och som vi också får följa en stund i ett kapitel. Alla verkar vara bra människor, utom den perifera snubben som försökte tafsa på Nora i Stockholms tunnelbana - honom högg hon i pungen, med en vass nyckel. Och inte heller den som utövar nätmobbing mot lilla Amina. Men - sen händer något oförlåtligt från en persons sida, som får verkligheten att krascha för en utav vännerna. Hur går man vidare då? Går det att förlåta och glömma? Eller är det hämnd som är den bästa medicinen? Och i så fall för vem? Och för vad? Och hur mycket mod krävs det inte för att våga stå för det man innerst inne vill, det man innerst inne vet är rätt... Och innerst inne vet är fel.

En lika stark, angelägen och njutbar läsning som vanligt från en av de klokaste författarna... Måtte han fortsätta skriva, och berätta sina historier, trots att ungdomarna läser allt mindre..

/Tuija



fredag 22 februari 2019

Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande

Bildresultat för ester gråbergs
Författare: Moa Eriksson Sandberg.
2019, Deckare, Försvinnanden, Thriller.

Julia har motvilligt flyttat med sina föräldrar från Stockholm till en mindre stad och måste mitt i terminen börja på en ny teaterlinje på ett nytt gymnasium. På den nya skolan är det svårt att komma in på linjen och där drivs väldigt seriösa dramalektioner av en väldigt karismatisk och dominerande dramalärare; Rafael - alla verkar antingen älska eller ogilla honom. När han redan under Julias första vecka tilldelar henne den högt eftertraktade rollen som Ofelia i Shakespeares Hamlet, får många en chock - särskilt Ester som utgått ifrån att rollen varit självskriven för henne. En rasande Ester, med ett tajt gäng runt sig, kan inte fatta hur lättvindigt Rafael tycks ha ändrat sig, bara för att en ny liten talang råkar ha dykt upp. Lite jobbigt känns det allt för Julia, samtidigt som hon är både glad och stolt. Bara en tycks inte bry sig så värst - Agnes, och Julia känner en viss förtröstan i att åtminstone nån ställer sig på hennes sida, nån som väljer att vara en ny vän när hennes gamla inte finns tillhands.


Men - nästa dag dyker Ester aldrig upp på skolan, ingen vet var hon är, ingen har sett till henne sedan utdelningen av rollerna i pjäsen. Kanske är hon bara sjuk, kanske har något hänt, eller har hon bara som den dramaqueen hon är, bara stuckit? Ingen verkar veta något, inte ens hennes närmaste, och Julia känner stor olust eftersom det känns som att det är på grund av henne som Ester är borta. Men det var ju ändå inte hon, utan Rafael som...

När en rad märkliga händelser inträffar kan Julia inte låta bli att börja gräva i vem Ester egentligen är. Har hon tagit livet av sig? Tänk om någon mördat henne? Och med Agnes hjälp upptäcker hon allt mer konstigheter... allting är otroligt mycket mer komplicerat än hon nånsin kunnat tro, och när ett mord faktiskt inträffar i deras lilla teaterkrets så inser alla att något mycket större är på gång än bara Ester Gråbergs försvinnande...

Spännande underhållning med oväntade turer! Ingenting är nånsin som det ser ut att vara... Förstås. Många har hemligheter, många ljuger, och många döljer sanningar särskilt för Julia. Och även mig. Sånt gillar jag!

/Tuija

fredag 8 februari 2019

Ut på det djupa

Bildresultat för ut på det djupa
Författare: Ulrika Lidbo.
2018, Utanförskap, Övrigt.

Utanförskap och en rent destruktiv längtan efter att passa in, duga, bli vald och inte bortvald, verkar ha blivit Lidbos signum. Och hon skildrar det bra! Men man får lite ont i magen, det är ingen direkt feelgood hon skriver.

Här är det Lina vi får följa, Lina som lever i skuggan av sin syster Sanna, Sanna som är stökig, obstinat, brukar droger och rent allmänt verkar ha ballat ur, Sanna som mamman alltid oroar sig för. För Lina ser hon inte, hör inte, märker inte. Lina lever verkligen i skugga... även annars. Hon har inga kompisar längre - är taskigt bortvald - och känner sig synnerligen ensam och osedd detta sommarlov. Tills plötsligt nyinflyttade Jessica från Stockholm ser henne. Och väljer henne!

Som läsare lider jag ordentligt redan från början, för Jessica är både dryg, bortskämd och egotrippad, och fullständigt tondöv för andras sätt att vara. Och Lina slår fullständigt knut på sig själv för att de ska synka... Förstås. Svältfödd på uppmärksamhet och att räknas. Hon anstränger halvt ihjäl sig för att få Jessica att gilla henne, men ändå blir allt bara fel, fel, fel. Och i sin iver att smälta in gör hon allt fler irreparabla grejer, som det kanske inte finns någon återvändo ifrån? Och tänk om hon blir som Sanna... hon som hade lovat sig själv att aldrig dricka, aldrig röra droger, aldrig... Och ovanpå allt så fullständigt kräks hon i all tysthet över hur mamman låter sig duperas av systern Sanna, hur mamman aldrig någonsin varken hör eller ser Lina...

Här finns en bergochdalbana av känslor - ångest, farhågor, oro - men också euforiska fantasier. Och jag tänker för femhundraelfte gången hur stark man måste vara för att överleva dysfunktionella familjer... Det är tur att Lina är stark. För här finns ljus i slutet. Tackochlov.

/Tuija