2020, Homo, Kärlek, Vänskap.
Återigen har Anna Ahlund skrivit en fin och inkännande liten historia som liksom hennes förra bok utspelar sig i Uppsala under gymnasietid. Jag har tyckt mycket om hennes båda tidigare titlar: "Du, bara" samt "Saker ingen ser" och det är med lika varsam hand hon mejslar fram karaktären Nico. För det är Nico och hens inre resa som är i centrum, Nico som lämnat sin gamla hemstad för att få gå på ett allmänestetiskt läroverk och få utveckla talanger som hen inte riktigt vet var de finns - men tror på dem - men framför allt för att få chansen att börja "ett nytt liv". Ett nytt kapitel där hen kan våga pröva sig fram till vem hen är - lära känna sig själv bättre - utan att någon dömer eller fördömer. Och det första hen gör är att färga håret rosa. Och ändra sitt namn till Nico.
Inneboende hos sin faster Valenka, som också är lärare på skolan, testas gränser både på det estetiska planet, vänskapsplanet, men också kärleksplanet. Nico känner egentligen inte sin faster särskilt väl men i lågmäld ton trevar de sig sakta fram mot sin gemensamma nämnare; det fysiska kontra det själsliga könet. Men här finns också de nya vännerna Gabriel och Hedvig, liksom Beata. Beata som får både kroppen och knoppen att pirra, Beata som delar Nicos kärlek till Beatles. Men ingenting är alldeles enkelt, varken att lära sig att jobba med lera eller att bli sedd så som man vill bli sedd. När man knapp själv förstår vem man är, när frågorna kring kropp och identitet är så många.
Där här är en kärlekshistoria där känslorna är helt överordnat könet, där alla hbtq-perspektiv är en helt naturlig del av handlingen. Men det är lika mycket en historia om att söka, för att finna sig själv.
Trots en del halvlösa trådar som gärna hade fått spinnas vidare lite mer, för att ge mer kött på benen till de övriga karaktärer som figurerar, så är det ändå en mycket finstämd och varsam bekantskap att tycka om.
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar