Författare: Katja Timgren.
2020, Försvinnanden, Homo, Kärlek, Sjuka föräldrar, Självmord, Vänskap.
Vackert skrivet om kärleken, men också om psykisk ohälsa, flykten undan en våldsam förälder och att inte veta riktigt vem man är.
Axel har sista terminen på Natur kvar framför sig innan han ska vidare i livet och bli civilingenjör. Skötsam, vältränad, ambitiös - ganska förutsägbar för både honom själv och alla runtomkring.
Tills världen vänds på ända efter första samtalet med Petter - Petter som går på samma skrivlektioner som han själv, som han aldrig funderat närmare på för Petter är allt det som han själv inte är. Superpopulär och kompis med alla, vegan, aktivist, räddar världen var och varannan dag, modig som få i de mest osannolika sammanhang. Men så plötsligt, efter det där korta samtalet i trappan, deras första egentliga möte öga mot öga, så dras Axel till Petter som en planet runt sin sol. Och förstår förstås inte alls vad som händer. Att han blivit kär.
Men kär har han ju blivit i tjejer. Hur kan detta hända då? Och dessutom i någon som är så olik honom som det bara går.
Men magi uppstår. Trots att Petter har en tjej. Och världen blir aldrig nånsin mer densamma. Vart tog den gamla Axel vägen, och vart är den nya Axel på väg? Han själv vet ingenting längre, ingenting om framtiden - med Petter? Med sin utbildning? Med sitt liv? Vem är han egentligen... eller snarare - vem har han plötsligt blivit? En bättre version av Axel? Tycker i alla fall en av hans närmaste vänner Tilda.
Men livet går givetvis inte som på räls även om deras kärlek är vacker. För livet innehåller också många hemligheter som Petter aldrig yppar. T ex om hur dåligt han mår i perioder, och har mått... och hur det antagligen har sitt ursprung i hur han och mamman ständigt flyttar runt undan Petters våldsamma pappa. Vilket förstås kan få vem som helst att må pyton.
Men Axel anar ingenting, åtminstone inte djupet och allvaret i problemet, och när plötsligt deras planer om att tillsammans flytta till Göteborg efter studenten blir totalt omkullkastade, så är ingenting i livet längre som förut. Vem är Axel då? Och vad ska det bli av hans liv?
Fint och inkännande skrivet - och väldigt vackert!
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar