Flod

Författare: Carolina Fredriksson.
2011, Utanförskap, Övrigt.

Flod är en mycket speciell roman. Sättet berättelsen är berättad på är speciellt. Språket och textens struktur är speciellt, välformulerat och intressant. Flod är en samhällskritisk berättelse, men också en berättelse om hur leken och fantasin alltid har sin plats.

Alka och Kappen bor i en husbil på stranden vid en flod. Över den går en bro, som leder till staden. Där har de aldrig varit, men ser dess siluett varje dag och dess elektriska ljus varje kväll. Förr stod det en kåkstad på stranden under bron, som en dag eliminerades av myndigheterna, och kvar blev två barn, Alka och Kappen. Alka äldre än Kappen.

 Med några dagars mellanrum får de besök av en kvinna som bor i staden. Hon heter Ina och kommer med mat till dem, hjälper dem att städa, umgås med dem, lär dem saker, ger svaga löften om att ta med dem till staden, men det är inte läge riktigt än. Det är dessa besök barnen lever för, kryssar i en återanvänd almanacka, pratar om, längtar till.

 Under tiden lever de i fantasins och lekens värld. De flyger högt över jorden med hjälp av husbilens spakar och en tummad kartbok, de ska besöka alla platser och möta alla människor. Kappen tar sig en fender han hittar till husdjur, en kär hund. Alka samlar på diverse ting som floden sköljer upp på stranden. Dessa ting blir lika viktiga för henne. De funderar, resonerar och samtalar med varandra. Väder och vind, fiskmåsar och människor. De bråkar och blir vänner igen. De följer livet på floden, fascineras av lyxiga kryssningsfartyg, intresserar sig för lastfartyg med utländsk flagg – var har de varit och vart ska de? Försöker minnas vad som hände innan de hamnade i husbilen. Är detta i nutid, för en tid sedan eller i en framtid med känsla av dåtid?

Samtidigt som varje dag förflyter lik den andra, sker en utveckling i historien. Alka förändras, relationen mellan barnen och Ina förändras. Kappen märker att Alka förändras och därmed förändras deras syskonlika förhållande, där känslorna går upp och ner. De är tillsammans men ändå ensamma. Alka är medveten men ännu ett barn. Slutet är tragiskt men hoppfullt.

Ska vi resa ikväll?

Jag vet inte, sa Alka.

Jag vill.

Alka klappade sig på kinderna, gick fram i förarhytten och strök med handen över rattens rundning. Kappen klättrade upp i sätet.

Kom, sa han. Sitt här.

Kappen bläddrade fram till sidan där Arktis låg utbrett över hela uppslaget.

Nordpolen!

På Nordpolen, sa Alka och tog fram linsen ur handskfacket. Hon satte den mot pappret.

Då är det dags, sa hon. Man måste alltid dra vidare!

Flyga, sa Kappen.

Rakt upp i himlen, sa Alka.

Rakt upp i molnen! ropade Kappen och vinklade ner backspegeln mot dem.

Alka såg upp och hennes blick mötte henne där:

Okuvlig-

Som om det hårda, det som skjutit upp i pelaren och i kroppen, fortfarande flammade där i ytterkanterna. Hon vände bort backspegeln och lutade sig tillbaka mot sätet.

Det är något motorfel.

Motorfel? sa Kappen.

Alka nickade.

Kan den inte starta?

Den funkar inte. Alka drog i vindrutespaken upp och ner.

Händer ingenting.

Vi kanske kan laga den, sa Kappen.

Nej.

Kan du inte laga den?

Jo. Men då måste vi… Vi behöver vissa reservdelar som vi får hämta på stranden imorgon, jag kan inte laga den nu. Det går inte.

Varför går inte det?

För att det inte går, fattar du!

Kappen hasade ner från förarsätet, kröp upp i sovalkoven och virade in sig bland filtarna och mattorna. Alka satte sig på knä intill, lutade pannan mot fönstret, andades på det och tryckte upp ett hål i imman. Kappen vickade av sig skorna.

Berätta om kaptenen, sa han.

Inte nu.

Kappen satt stilla.

Nu?

Nu är ju samma som nu.

Inte nu.

Ditt lilla dumhuvud, sa Alka, formade munnen och stötte upp en ljus vissling mot fönsterrutan.

/Carolina