Djupa ro

Författare: Lisa Bjärbo.
2015, Självmord, Sorgligt, Vänskap.


En så fantastiskt fint skildrad sorgebearbetning! Det är en fröjd att läsa, trots att den handlar om helt förfärliga saker, som ingen skulle behöva gå igenom - men det är så snyggt, så väl avvägt språk, så eftertänksamt och så exakt. Fantastiskt, om något så svårt, och något så tragiskt... För...


Jonathan har dött. Beskedet når hans vänner på olika håll i världen - berättaren David rensar fisk med Ludde i Norge, Paula pluggar i Uppsala, och Tove reser i Asien. Men nu återförenas de, åtta månader efter studenten, hemma i lilla Ingelstad, för att begrava den femte i gänget. Jonathan. Som blev kvar. För han var ett år yngre, ett år utanför - och ändå inte.

Sanningen är så oerhört svår för dem att ta in, under den heta sommarvecka vi får följa kvartetten. Och än svårare blir det när de börjar misstänka att det kanske inte var en drunkningsolycka utan ett självmord. De försöker reda ut vad som hänt, hantera alla sina svåra känslor som övermannar dem - varför såg de inte, varför sa han inget, varför gjorde de inget, eller... vad gjorde de, egentligen, under alla år tillsammans, för att kanske stjälpa honom allt längre ut i det mörka... Det är så mycket sorg, skuld, frågor - men naturligtvis inga svar. Det är det för sent för. Detta måste de leva med, lära sig att leva med, inse att de måste lära sig att hantera det, att livet aldrig nånsin blir som förut. Utan istället på ett annat sätt. Och att det måste få finnas stunder av lycka och skratt, vänskap och kärlek, utan att saknaden blivit mindre, eller att Jonathan glömts bort.


Det är så trovärdigt och vackert berättat, kryper in under huden, med precis rätt ordval - eller egentligen rätt tankar och funderingar som formulerats så oerhört precist.. Bjärbo är verkligen helt lysande här! Med djup ro lämnar hon djupa spår. Så läsvärt!


/Tuija

Inuti huvudet är jag kul

Författare: Lisa Bjärbo.

2018, Annorlundaskap, Utanförskap, Vänskap.

Vilken alldeles, alldeles underbar bok Lisa Bjärbo har skrivit igen! Hon har onekligen blivit min stora favorit bland svenska författare. Jag blev nästan knockad av hennes förra; Djupa ro, som handlade om en ung killes självmord som gav många ringar på vattnet. Nu har hon gjort det igen - både återvänt till lilla småländska Ingelstad, och ett svårt tema. Och hon gör det så vansinnigt skickligt, få kan beröra som hennes ord och hennes karaktärer. Jag bara älskar det, även om det är en minst sagt tuff och jobbig sak den unga Liv går igenom...

Liv har nämligen flyttat från Stockholms innerstad till rena, rama landsbygden, 5 km utanför Ingelstad, söder om Växjö. Det var pappans idé - han fick se sitt barndoms drömhus till salu och blev eld och lågor - och tillsammans drar de två, på vinst och förlust, till det vackra, gamla huset, för en nystart. Även om Liv överhuvudtaget inte kan fatta grejen. Men hon gör det för hans skull, eftersom hon känner att han har tvingats försaka så mycket för hennes skull under hennes uppväxt.

För det har bara varit de två så länge hon kan minnas - hennes mamma dog när hon var två.

Men det blir ingen lätt match att byta skola. Det var fullständigt avskyvärt att börja gymnasiet redan i Stockholm, men att behöva börja om på ny kula - en gång till - och denna gång utan att överhuvudtaget känna en enda själ, det tar mer på hennes krafter än hon klarar. Först tänker jag att hon har social fobi av den värsta sorten, för hon är allmänt folkskygg, vill inte öppna mun alls om hon bara kan slippa, och undviker allt och alla, så länge det bara går. Och det går. Ett litet tag, i alla fall. Men att tillbringa alla raster på toaletten för att hämta kraft för att kunna stå ut... det funkar inte i längden. Inte heller att undvika att svara på tilltal, som den stumma tomat hon känner att hon är. Men hon klarar inte mer än så, och inte ens det. För allt fallerar den dag hon kollapsar. Inför alla. Hur ska hon nånsin kunna återvända till skolan när alla sett vilket freak hon egentligen är?

Här finns så mycket kamp... med hennes ångest, med att hålla masken (både inför pappa och omgivningen), med en outtalad sorg efter en mamma, med att anpassa storstadsliv till lantliv. Och här finns så mycket känslor... kring avsaknaden av kompisar, drömmen om en kärlek som aldrig kommer att hända eftersom hon är som hon är, kärleken till den knasiga pappan som ändå är den som känner henne bäst, som är den enda hon kan vara sig själv så mycket som möjligt med - även om det bara kan bli till 80-90%.

Men det som lyfter denna egentligen så otroligt sorgliga och tuffa historia är de två personer hon mot alla odds faktiskt lär känna en smula under resans gång; den rättframma, härliga Alia som hon träffat på bussen till skolan, och så Gunnar. Gunnar som hon grupparbetar med på franskan, som spelar piano som en gud, och vars underbara leende lyser upp hela hennes kaotiska inre. Båda dessa ser bortom den Liv hon själv upplever att hon är, ser bortom panikångestattackerna som lurar runt hörnet, lyfter, stöttar och bär, när hon inte längre förmår av egen kraft. Och så finns hennes fantastiska pappa där, som gör allt och så oändligt mycket mer, för den enda han har i sitt liv som håller honom uppe. Tillsammans kan de göra underverk, men går det inte, så får det gå på något annat sätt. Det är inte mer med det.

Berättelsen är dock ett underverk i sig - jag älskar dem alla fyra och för vad de gör för, och med, varann. Berättelsen är verkligen en fantastisk pärla, om mod och hopp och kärlek. Årets starkaste bok?

/Tuija

Jag var här

Författare: Gayle Forman.
2015, Självmord, Sorgligt, Vänskap.

Codys bästis sedan barnsben har tagit livet av sig. Det är fruktansvärt, oändligt sorglig, men framför allt obegripligt . Trots att de det senaste halvåret tappat kontakten en del, eftersom Meg flyttat iväg för att plugga. Men det är ändå ofattbart - Meg är inte en sådan som gör sånt! Cody vet, ingen känner Meg bättre än hon! Men när Cody åker iväg för att hämta hem Megs grejer till hennes bedrövade föräldrar, träffar hon flera av dem som lärt känna Meg lite. Eller mycket. Och det är många saker som inte alls stämmer överens med hennes bild av bästisen.

I Megs dator t ex, hittar hon krypterade filer, som hon med hjälp lyckas knäcka. Och förstår då att Meg haft kontakt med en s k självmordgrupp - ett forum för att hjälpa och stötta tveksamma att våga ta steget till att avsluta sitt eget liv. Cody lyckas också spåra personen som verkar ha stöttat Meg allra mest, som egentligen är den som fått henne att ta steget hela vägen ut. Honom ska hon ha tag på, han ska ställas till svars för vad han gjort!

Det här blir en jakt efter svar på frågor, jakt på individer och plattformar, jakt på skuldkänslor. Men också en jakt efter förlåtelse på många olika plan. Tyvärr blir jag aldrig riktigt engagerad, trots att det är en bra historia, som tar upp oerhört många viktiga saker. Till bokens nackdel blir faktumet att jag för inte alls längesedan läste Lisa Bjärbo´s Djupa Ro som var en alldeles särskilt vackert skriven historia om just skuld, ånger, sorg - allt det oåterkalleliga - kring en väns självmord. Och den här boken är dessvärre ljusår ifrån Bjärbos verk. Men helt ok ändå. Tillkommer gör lite andra ingredienser, såsom Codys uppväxtförhållanden, men även Bens. Och Ben hade ett speciellt förhållande med Meg. Vilket Cody sedan också får... Lite onödigt? Ja. Boken hade stått stadigt även utan det här romantiska, tillrättalagda inslaget - jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det drar ner helhetsintrycket. Men i sin helhet en skapligt bra och intressant bok, om ett viktigt ämne!

/Tuija