2015, Självmord, Sorgligt, Vänskap.
En så fantastiskt fint skildrad sorgebearbetning! Det är en fröjd att läsa, trots att den handlar om helt förfärliga saker, som ingen skulle behöva gå igenom - men det är så snyggt, så väl avvägt språk, så eftertänksamt och så exakt. Fantastiskt, om något så svårt, och något så tragiskt... För...
Jonathan har dött. Beskedet når hans vänner på olika håll i världen - berättaren David rensar fisk med Ludde i Norge, Paula pluggar i Uppsala, och Tove reser i Asien. Men nu återförenas de, åtta månader efter studenten, hemma i lilla Ingelstad, för att begrava den femte i gänget. Jonathan. Som blev kvar. För han var ett år yngre, ett år utanför - och ändå inte.
Sanningen är så oerhört svår för dem att ta in, under den heta sommarvecka vi får följa kvartetten. Och än svårare blir det när de börjar misstänka att det kanske inte var en drunkningsolycka utan ett självmord. De försöker reda ut vad som hänt, hantera alla sina svåra känslor som övermannar dem - varför såg de inte, varför sa han inget, varför gjorde de inget, eller... vad gjorde de, egentligen, under alla år tillsammans, för att kanske stjälpa honom allt längre ut i det mörka... Det är så mycket sorg, skuld, frågor - men naturligtvis inga svar. Det är det för sent för. Detta måste de leva med, lära sig att leva med, inse att de måste lära sig att hantera det, att livet aldrig nånsin blir som förut. Utan istället på ett annat sätt. Och att det måste få finnas stunder av lycka och skratt, vänskap och kärlek, utan att saknaden blivit mindre, eller att Jonathan glömts bort.
Det är så trovärdigt och vackert berättat, kryper in under huden, med precis rätt ordval - eller egentligen rätt tankar och funderingar som formulerats så oerhört precist.. Bjärbo är verkligen helt lysande här! Med djup ro lämnar hon djupa spår. Så läsvärt!
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar