Författare: Katarina Kieri & Per Nilsson.
uHc, 2009, Övrigt.
Två riktigt bra författare slår sina påsar ihop, dvs 1 + 1 som borde bli 3. Och ändå blir det knappt två. Och jag vet inte ens varför. Mest är jag fascinerad av hur väl de bygger upp samma ton, fast de skrivit varsitt kapitel växelvis. Per om Siri och Katarina om Jacob. Tror jag, iallafall. Vems ton det egentligen är känns svårt att avgöra, men den är stillsam och avmätt, eftertänksam och filosofisk. Småintressant, så att man vill veta mer hela tiden, men inte särskilt uppseendeväckande.
Siri lever med sin mamma, och skulle vilja ha större tillit till sin alkoholiserade pappa. Men hon blir ständigt sviken. Hennes utanförskap i vardagen, som den lilla, tunna sparv hon är, speglas mot ett och annat möte i marginalen med Jacob - Vilsenpojken i hennes ögon. Deras vägar korsas, nätt och jämt, men inte mer.
I Jacobs ögon är hon Fågelflickan - de sitter alla på olika grenar i samma träd... Han värjer sig mot sina egna fasor, bl a det hans inbundne äldre bror ställde till med när han var yngre. Det drama han i sitt sinne byggt upp kring sin familj visar sig bara vara en konstruktion av missförstånd.
Intressanta livsöden, men jag vet inte riktigt vad de vill säga eller visa med Jacob och Siri. Det är nog ändå väldigt mycket PerNilssongrubblerier över boken - jag saknar något, som ändå Kieri brukar kunna uppbåda; nerv, spänning, en historia helt enkelt. Boken är helt ok, men dessvärre inget som lämnar avtryck hos mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar