Jag finns

Författare: Maja-Maria Henriksson.

uHc, 2010, Sorgligt, Utanförskap, Övrigt.

Gillar man att frossa i eländesskildringar så är väl detta vårens bästa bidrag. Och trots att jag läst en hel del såna, med god behållning, fick den här mig bara att må dåligt. Mycket omtalad debut, som fått många rosor, men jag kände någonstans att här var för många sjuka människor för att det skulle kännas trovärdigt och uppbyggligt.

Johanna är 14 år, och har ett riktigt bedrövligt liv. I skolan är hon helt ensam och utfrusen, och dessutom dagligen utsatt för vidriga övergrepp och misshandel av två jämnåriga klasskompisar; Vedin och Martin. Hemmet är ingen frizon, för där finns den nyckfulla mamman som ena stunden är fnittrande och glittrande men som plötsligt kan bli fruktansvärt elak mot sin dotter, långt utöver vad man vill föreställa sig. Givetvis tär detta ohyggligt på Johannas psyke - att hon inte bara går och tar livet av sig fattar man knappt. Men hon vågar ju inte det heller...

Istället finner hennes kropp ro på en särskild plats vid längtansån... och hennes psyke skaffar sig en fristad genom att bara sväva bort när det blir för jobbigt, ibland t.o.m. låtsas hon riktigt kvalificerat att hon är någon annan. Så att hon verkligen är.

Johanna är alltså allt annat än frisk, omgivningen har tillåtit detta gå över alla gränser, utan att reagera. Hennes mormor och morfar finns i periferin, men vill nog inte riktigt se hur illa det är- och de är ju ändå medvetna om mammans instabila psyke. Flera lärare ser, men orkar inte riktigt ta tag i det, hela vägen. Istället tillsätts en utredning på Vedin, som ju också, precis som Johanna och hennes mamma, har stora psykiska problem. Och inte ens då ser psykologen Johannas utsatthet utan bara till Vedin och hans problem.

För mig är det alldeles fruktansvärt att se hur tre psykiskt sjuka människor stöts och blöts mot varandra, utan någon som helst väg ut ur eländet. Johanna hade ju bara oturen att råka hamna mitt i, bli född av en mamma som hon aldrig duger inför, och dessutom utsatt för en värsta sortens mobbare, hon är ju bara ett offer för otroligt sorgliga omständigheter, som till slut gör henne sjuk. Också. Och ingen ser, och ingen vill hjälpa. Inte ens BUP. Så hon kommer till slut till insikten om att ska det bli någon förändring får hon stå för den själv. Hur många i Johannas situation skulle orkat det?

Visst är boken bra i bemärkelsen välskriven, med näst intill poetiskt språk. Likaså är den viktig och tankeväckande. Men för mig, just denna dag, blev den bara ytterligare en bekräftelse på hur ofta vuxenvärlden sviker, och hur kalla och elaka tonåringar kan vara emot varandra. Verkligen ingen "feel-good-bok". Men visst, klart läsvärd. Om man orkar.

/Tuija