uHe, 2011, På engelska.
uHce, 2013, Kärlek, Sorgligt, Vänskap, Övrigt.
Ja, vad skall jag egentligen skriva om den här boken? Jag har läst om den på flertalet bloggar och den har varit så himla, himla hypad. Den låg flera veckor på försäljningslistorna i USA innan den ens hade kommit ut. Så cool anses John Green vara, kanske mycket på grund av hans ”Vlogbrothers-projekt”, som innebar att han och hans brorsa under ett helt år enbart kommunicerade med varandra genom videologgar på Youtube. Och visst, även om boken kanske inte riktigt nådde riktigt så långt som jag förväntat mig, så är det faktiskt något av en fantastisk historia Green har fått ihop. Den handlar om sextonåriga Hazel, en livspessimist med goda anledningar - hennes lungor är fyllda med tumörer och den stora frågan är inte om hon skall dö, utan när. Hennes bästa vänner är hennes föräldrar och hennes närmaste sällskap en syretank som hon tvingas dra runt med för att kunna andas ordentligt.
På ett gruppterapimöte som hon har blivit tvingad till av sin mamma träffar hon en kväll Augustus Waters, en ung kille som tidigare haft cancer och som råkar vara den snyggaste, smartaste och roligaste kille hon någonsin träffat. Vad göra?
”The fault in our stars” är Hazels och Augustus kärlekshistoria. Den är rolig, sorglig, vacker och otäck på samma gång. Jag tokgillar dialogerna och karaktärerna och även vissa delar av kringstoryn - Hazels stora önskan att få reda på hur det gått för de överlevande efter en ung tjej som gått bort i cancer i hennes favoritbok. Men jag tyckte ändå att hela historien tappade lite mot slutet. Eller så var det jag som läsare som tappade lite av intresset. Eller så var det bara det att jag hade alldeles för höga förväntningar. Ändå: väldigt, väldigt läsvärd. Hazel och Augustus är två sådana där typer som aldrig lämnar en, hur länge sedan det än är man läst boken. Boken finns både på engelska och svenska.
/Johanna
1 kommentar:
Jag håller med Johanna på pricken. Förväntningarna var nog för höga - jag väntade hela tiden på lyftet som skulle höja den upp över skyarna... som aldrig kom, riktigt. Den är jättebra på många vis, sorglig och vacker om vartannat, men vad är det som fått den att sticka ut? Det är ju inte så att det är ett helt ovanligt tema - folk dör i alla böcker nuförtiden, och kärleken finns där oftast också. Och visst tycker man om Hazel och Gus - de är ju medvetet tillrättalagda, goda, sjuklingar. Till skillnad från Gus förra flickvän som intressant nog inte var det. Absolut läsvärd, och väldigt realistisk känns den som, vad gäller sjukdomsskildringarna. Men resten..? Jag vet inte riktigt...
Skicka en kommentar