Robothjärta

Författare: Natalie Standiford.
uHce, 2011, Kärlek, Vänskap, Övrigt.

”Det här är inte en episk fantasy eller någon storslagen kärleksroman. Det är inte en deckare eller en thriller. Här är det snarare detaljerna, den rappa dialogen, atmosfären och inte minst karaktärerna som skapar lässuget. Det är en hjärtsnörpande vacker berättelse om en flicka och en pojke som blir vänner, och läsaren bjuds på lika mycket skratt som tårar.”
Så skriver förlaget Rabén&Sjögren om boken…och jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka…Till en början kände jag inte särskilt mycket för vare sig Beatrice eller Jonah, bokens huvudkaraktärer. Dessutom är berättelsen ganska ojämn. Hälften yta, hälften känslor och emellanåt upplever jag det som att författaren försökt skriva tio berättelser på en gång. Men så fastnar jag ändå vid något, kanske är det just någon av de rappa dialogerna, och plötsligt kan jag inte sluta läsa. Det är ju alltid något visst med en berättelse som skiljer sig från mängden.

Beatrice har flyttat cirka hundra gånger. Hennes pappa är mjuk men frånvarande på grund av jobbet, hennes mamma har fått en knäpp och beter sig märkligare och märkligare för varje dag som går. Själv försöker hon hålla sig absolut neutral, inte ta åt sig av någonting, varav hennes alias ”Robothjärta”.

I den nya skolan hamnar hon i ett supersocialt gäng á la populära high schoolstudenter, där hon egentligen inte alls passar in. Därför blir hon väldigt lättad när skolans enstöring, Jonah, även kallad Ghost boy, verkar intressera sig för henne.

Tillsammans blir de en fantastisk enhet, på dagarna avskyr de skolan och droppar svåra referenser, på nätterna lyssnar de på ett radioprogram där stans övriga ensamvargar ringer in och beklagar sig om diverse. Men precis som Beatrice har Jonah familjehemligheter som sakta men säkert jagar i kapp honom och även om hon vill, är det inte säkert att hon kan hjälpa honom…

/Johanna.