Hoppas

Författare: Åsa Anderberg Strollo.
2011, Sorgligt, Övrigt.

Istället för en röd tråd löper det en svart genom hela boken - Jonnas ofattbara styrka i att aldrig sluta hoppas, trots allt elände. Om och om igen sviker hennes mamma och mormor, och dagarna före jul rinner bägaren över - hon lämnar sin småstadshåla i flygande fläng, utan en pryl, och drar till Stockholm. För vad? Ett bättre liv - det är ju vad hon hoppas på. Vad hon aldrig hade anat är att ingenting, absolut ingenting, blir bättre - tvärtom bara sämre och värre på alla sätt.

Hon tror i sin naivitet att hon lätt, redan första dan, kommer att hitta nåt sätt att tjäna pengar på, så att hon så småningom kan skaffa sig ett boende. Men trots julrusning i alla citybutiker och varuhus är det ingen som behöver hennes tjänster. Mobilen blir dessutom stulen - så hur ska någon kunna ringa in henne med kort varsel..? Iskallt och hopplöst, trött och hungrig - vart ska hon ta vägen? Hon övernattar på bussar, lär känna Alex på ett badhus hon plankat in på (som verkar leva samma typ av rotlösa liv som hon själv), lär sig småsnatta somligt och lär sig hitta kyffen att småsova, och värma sig på, mellan varven.

Det finns ett ställe i stan; Enter, dit unga flickor i Alex och Jonnas situation söker sig ibland, för ett mål mat och lite omsorg, men där kan man inte sova. Men hon lär känna en och annan tjej i liknande situation, och lär sig hitta till svarta rum i tunnelbanesystemet dit hemlösa, alkisar och andra kan dra sig undan en stund. Men livet är fruktansvärt tufft mot henne - hon inser att många tjejer skaffar sig tak över huvudet genom ett ligg, att Alex dansjobb är på en strippklubb, att det finns väldigt många sorgliga sätt att överleva på. Och tackochlov fortsätter hon att vara den "kusin från landet" som hon egentligen är, och vägrar acceptera att hennes alternativ till ett annat liv måste gå via sprit och sex.

Varifrån hon får sin starka mentala styrka är obegripligt - livet ter sig mest överdjävligt mot henne (men ännu mycket värre för hennes medsystrar..), och att hon bara inte ger upp är i sig en enorm prestation. Men Jonna är en tjej med enormt mycket högre moral och empati än de flesta omkring henne - kanske beror det på att hon inte hunnit bli tillräckligt avtrubbad än, eller på att hon inte är uppvuxen i en storstadsmiljö som kanske oundvikligen tvingar fram en annan, mer känslokall attityd och inställning till saker och ting. Oavsett är det en himla tur för henne - utan sin inre styrka som på något sätt leder henne vidare, hade den grymma verklighetens tuffa sidor tufsat till henne betydligt värre än vad som blir fallet... men det gör ont att läsa om en verklighet som ändå finns omkring oss, och som tar livet av dem som inte har Jonnas hopp som ledstjärna i livet. Det är förfärligt att konfronteras med hur samhälle och vuxenvärld sviker om och om igen. Trots att det finns ljusglimtar därute, med människor som vill finnas till hands för dem som verkligen behöver stöd. Men hur långt räcker det?

Usch - jag både tycker mycket om boken, och mår nästan illa av den. Jag tycker verkligen att Anderberg Strollo är fantastisk på att skildra samhällets utanförskap och gastkramande ensamhet, och hennes språk är så vackert och passar så bra... Men hu vad det ändå är obehaglig läsning som kryper under huden!

/Tuija