2012, Kärlek, Vänskap.
Katarina Kieris språkkänsla tycker jag mycket om. Det är så stillsamt och vackert, eftertänksamt och poetiskt. På hennes alldeles eget vis. Precis som hennes karaktärer. Språk och människor går alltid hand i hand i hennes böcker.
Här är det Tora i centrum, Tora som bor själv med sin pappa, som hon inte kommunicerar nåt vidare med. Förrän hon börjar fundera över det. Och inser att hon borde anstränga sig mer och inte alltid i hastigheten låta så halvsarkastisk. Men ändå tar det emot.
Trots att hon förstår att det är mycket hon borde prata med sin pappa om. Och hon förstår att han försöker så gott han kan, fast hon tror att han inte kan nånting och inte har koll alls. Men - ibland förvånar han henne!
Tora tycker mycket om sin bäste, och ende, vän Ivar. Men hur mycket förstår hon nog inte riktigt förrän hon mer än vanligt inser att hon inte når honom riktigt. För ibland sluter han tätt. Och hon kommer inte så nära som hon vill. Och egentligen, innerst inne, vill hon nog mycket närmare, och mycket mer, än den vänskapen de delar. För plötsligt delar han något med nån annan också. Som hon inte ens vet vem det är. Fast andra verkar veta!...
Tora tycker mycket om sin bibliotekarie Sven, också. Fast han ibland pratar till henne som lärarna gör. Trots att han ibland verkar vilja vara något annat för henne.. Hur ska han egentligen ha det? Och vad vill hon själv? Inte ens det vet hon. Vad vet hon egentligen alls? Ibland blir hon bara så trött på att leva i all denna förvirring, som är så kännetecknande för Kieris ungdomar... Men till slut klarnar det mesta, även om saker aldrig är som man tror...
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar