Jag är ju så jävla easy going

Författare: Jenny Jägerfeld.
2013, Annorlundaskap, Kärlek, Övrigt.

Den här blir inte lätt att tycka till om... jag vet inte ens i vilken ände jag ska börja - med det bra, eller det dåliga..? För usch, så trist, att jag faktiskt kände så, väldigt länge... kanske en tredjedel, eller hälften in i boken t.o.m.... att det var så jobbigt att läsa den, språket - som ändå är Jägerfelds starka varumärke - var så erbarmligt tröttsamt och stolpigt, att jag inte visste om jag skulle orka läsa klart. För hon har verkligen en egen röst, ett så genomtänkt uttryck, och så förstör hon det med all den här smörjan hon trycker in i var tredje mening - engelska uttryck, ungdomsjargong av värsta tidstypiska slaget som kommer att göra hennes faktiskt ganska bra historia totalt ute inom loppet av några få år. Så synd. För berättelsen förtjänar faktiskt ett längre bäst-före-datum. Och det allra värsta är - inser jag just nu - att jag tycks ha påverkats av stilen en smula...

Iallafall... Innan berättelsen tar fart ordentligt får vi lite trögt lära känna Joanna, som pratar för mycket och inte kan sitta still. Myror i kroppen har hon jämt och är trött på de flesta omkring sig - särskilt mamman som vägrar ta ett vanligt jobb för att istället välja att fortsätta vara en misslyckad författare som inte drar in en krona till familjens överlevnad. Men också på sin psykiskt frånvarande pappa som gått in i en depression och bara glor på tv hela dagarna. För ingen gör något åt familjesituationen där hennes studiemedel ska räcka till allas allt. Och en dag finns inga pengar kvar till Joannas mediciner, de som är direkt livsviktiga för att hon ska stå ut med att leva med sin ADHD. Men då blir måttet rågat - och hon lyckas dra in sig själv i en fullständigt livsfarlig knarklangarhistoria i jakt på pengar till det nödvändigaste, men gärna även till annat hon aldrig nånsin haft råd med, men som alla andra minsann... Och så blir hon ju mitt i alltihop kär också. För första gången någonsin, inser hon. I den fullständigt bedårande Audrey...

Historien är, som sagt, riktigt bra i det stora hela. Det är bra att det skrivs om dem som inte har det så fett, om dem vars föräldrar kanske inte mår så bra, om dem som lever med sin ADHD eller vad det nu kan vara som gör en redan jobbig tillvaro ännu tröttsammare, om dem som hittar kärleken i de mest oväntade medmänniskor. Och många av karaktärerna är faktiskt både nyanserade och fördjupade. Det var ju bara så synd det där med språket som bara blev lite too much, dessutom med alla onödiga och ständiga svordomar... och antingen vänjer man sig efter ett tag, eller så är hon inte lika taggad efter ett tag - för läsningen blir faktiskt mer njutning än plåga till slut. Vilken tur!

Tuija