2014, Deckare, Humor, Kärlek, Vänskap, Äventyr, Övrigt.
Quentin
vaknar en natt av att hans granne Margo knackar på rutan. Q är hemligt
förälskad i Margo och har väl egentligen alltid varit det – ända sedan de var
små och gjorde precis ALLT tillsammans. Nu för tiden är deras relation inte densamma, Margo är vild och populär bland killarna på skolan, medan Q håller sig i
bakrunden med sitt lilla kompisgäng. Nu vill Margo plötsligt ha Q:s hjälp. De ska
uträtta en hämndaktion som kommer att innehålla bland annat rå fisk,
hårborttagningsmedel, vaselin, en bukett tulpaner, sprayfärg m.m. I ett högt tempo beger de sig iväg för att
”rätta till saker” enligt Margo. Första stoppet blir hos en av Margos bästa vänner Becca - i hennes upplysta källare befinner sig nämligen Margos pojkvän och de,
med flera, ska nu lära sig en läxa som de sent ska glömma…
Efter den
kvällen är inget sig likt. Margo kommer inte till skolan dagen därpå och efter
flera dagars saknad börjar Q tillsammans med sina kompisar nysta i vad som kan
ha hänt. Vid slutet av Q:s och Margos äventyrsnatt poängterade hon sitt missnöje med livet och alla i hennes omgivning som
svikit henne. Hon nämnde hur staden de bor i är en papperstad full av
pappersmänniskor vars största intresse är att äga. Nu analyserar Q varenda ord
från den kvällen och blir alltmer oroad över att Margo stuckit för gott,
och huruvida hon dessutom är vid liv eller ej, är även det osäkert….
Q bestämmer sig för att ta sig in i Margos rum där han bland annat hittar en nyuppsatt affisch med countryartisten Woody Guthrie, samt Walt Whitmans poesisamling ”Strån av gräs” med många mystiska understrykningar i sig… bland annat en ledtråd som pekar mot en dörr av något slag… Efter mycket grubblande hittar Q en handskriven lapp, fastklämd mellan gångjärnen på dörren till sitt rum där en adress står nedklottrad. Han beger sig dit, ovetandes om att det här bara är början på en jakt på tjejen han tror sig älska…
Egentligen är detta ingen renodlad deckare, humor-, kärleks-, vänskaps- eller äventyrsbok. Den är något alldeles eget, i en salig blandning av allt det där...
Q bestämmer sig för att ta sig in i Margos rum där han bland annat hittar en nyuppsatt affisch med countryartisten Woody Guthrie, samt Walt Whitmans poesisamling ”Strån av gräs” med många mystiska understrykningar i sig… bland annat en ledtråd som pekar mot en dörr av något slag… Efter mycket grubblande hittar Q en handskriven lapp, fastklämd mellan gångjärnen på dörren till sitt rum där en adress står nedklottrad. Han beger sig dit, ovetandes om att det här bara är början på en jakt på tjejen han tror sig älska…
Egentligen är detta ingen renodlad deckare, humor-, kärleks-, vänskaps- eller äventyrsbok. Den är något alldeles eget, i en salig blandning av allt det där...
/Sara
4 kommentarer:
Vilken underbar bok! På så många sätt! Tilläggas kan att det finns ett stort mått av livsfilosofi i den, plus underbara metaforer för både det ena och det andra. Plus en riktigt skön humoristisk ton genom hela boken, men alldeles supersärskilt kring en vettlös bilfärd genom östra USA, i en kamp mot klockan, där jag skrattade så kluckande att tårarna nästan rann - här kan man snacka om actionkomedi! Det roligaste jag läst på många år. Men som sagt - så mycket mer!
Riktigt, riktigt bra! Gillade den så mycket mer än John Greens storfräsare The Fault in Our Starts (Förr eller senare exploderar jag).
Exakt min tanke! Jag tyckte visst att den var bra, den också, men inte alls i den utsträckning som alla talar om. Och framför allt var denna nya inte alls så gullegullig, utan hade helt andra kvalitéer - än själva ämnet som sådant (två stackars cancersjuka ungdomar... Det blev lite för smörigt (och inställsamt inför den potentielle läsaren)för min smak).
Här är det ju inte ämnet som sådant som gör den bra, utan snarare hur själva ämnet är skildrat. Han skriver så bra så han behöver inte fjäska för läsaren med lättsålda ämnen, menar jag... Han blir välläst ändå!
Precis det jag yrade om i min recension av Pappersstäder häromdagen :) Till skillnad från The Fault in Our Stars (TFiOS) var den inte alls lika inställsam. Jag kunde känna att TFiOS försökte slänga på mig skuldkänslor för att jag inte älskade Augustus och Hazel Grace, att det rent av var något fel på mig för att jag inte tokföll för boken (som var bra, trots detta). Pappersstäder uppmuntrade istället läsaren att ifrågasätta VARFÖR man ska tycka om någon. Så befriande, så bra. Efter Pappersstäder växte faktiskt min nyfikenhet på John Green, något varken Var är Alaska? eller TFiOS lyckades med. Att han dessutom fick kartnörden i mig att spinna gjorde inte saken sämre. Nu är vi iofs bara i februari, men det är en av de bästa böckerna hittills i år.
Sådär; vilket sätt är väl bättre att spendera en fredagskväll på än att skriva alldeles för långa kommentarer hos sin lokala bibblablogg? Trevlig helg på er!
Skicka en kommentar