Jag lever, tror jag

Författare: Christine Lundgren.
2016, Sorgligt, Övrigt.

Vilken bra debut! Om någonting riktigt jobbigt... och kanske just därför! För det är inte lätt att skriva så inkännande om något av det jobbigaste som finns, för det är oftast då som orden inte räcker till. Och här handlar det om att förlora någon som betyder riktigt mycket för en. När sorgen och saknaden är som ett svart hål, när varken nuet eller framtiden riktigt finns, när ångesten kramar det sista ur dig vid avgrundens rand. För det är precis där Kim hamnar efter att hennes bästis Moa plötsligt dör.

Ingen vet riktigt vad som hände - alltså varför Moa en sen kväll, onykter, satte sig vid ratten och sen körde in i ett träd. Var det självmord? Frågan har inget svar, alla säger att "nej, inte Moa, det är omöjligt" men frågan gnager inombords ändå. Kim måste få veta, men hur. Hon letar halvt ihjäl sig efter Moas superhemliga dagbok - för där måste alla svaren finnas... vad som hände sista tiden innan, vad som egentligen hände samma kväll, hur Moa egentligen mådde... Men borde inte Kim märkt något, om det var så..?

Under de 217 dagar vi får följa henne, efter att bilolyckan ägde rum, får vi lära känna både henne och Moa, och vi får följa hennes nattliga äventyr på kyrkogården tillsammans med den äldre Stig som sörjer sin hustru. Det är lite grann hennes oförmåga att prata om sorgen med någon annan än Stig, som gör att sorgen tar ett strupgrepp på henne - hon förmår inte riktigt knyta an till Moas bror Erik, som hon kanskekanske blir lite osunt förtjust i, men hon lär i alla fall känna idioten Johan, från skolan, när hon efter studenten blivit förpassad till hålan där hennes pappa bor. Johan, som faktiskt blir en riktigt bra vän, mot alla odds, trots att han alltid byter samtalsämne så fort hon nämner Moa. När och hur ska hon egentligen kunna gå vidare, och hur ska hon kunna prata om Moa när ingen vill förstå hur svårt det är... allting. Och vad var det egentligen som hände den där hemska kvällen när livet vände?

Äkta och nära, den här tyckte jag mycket om!

/Tuija