Blodets röst

Författare: Magnus Nordin.
uHc, 2010, Deckare, Kärlek, Mystik, Varulvar.

En fristående fortsättning, åtta år efter den första delen "Skuggvarelser" - går det? Ja, skapligt bra! Fast om inte den stora vampyrhypen uppstått efter Twilight undrar jag om han verkligen skulle skrivit en fortsättning...

Nåväl - i Skuggvarelser träffas Daniel och Kira - han; en vanlig kille som jobbar på sin försupne pappas bilskrot, och hon; en varulv, som försöker uppehålla sig så obemärkt som möjligt på Gotland. Hon är en skuggvarelse som kan byta skepnad när hon behöver, men hennes gula ögon lurar inte alla, och Daniel och hon blir otroligt förälskade. Men allt får ett abrupt slut när de tvingas döda en av Kiras medföljande varulvar, och hon tvingas lämna Daniel.

Nu möts de igen... fast tre år senare. Under tiden har Daniel lämnat sin pappa, flyttat till Stockholm för gymnasiet, flyttat ihop med en tjej, och livet rullar på -tills han plötsligt får beskedet att hans pappa dött. När han återvänder till Gotland med blandade känslor uppdagas ett hemskt fynd i ett fiskenät - ett onormalt stort hund- eller vargskelett insvept i kedjor. Polisen börjar återigen nysta i allt som hände för tre år sedan, och plötsligt sitter Daniel i en svår situation. Han är ju en av de få som verkligen vet vad som hände. Men ingen skulle ju tro honom om han berättade sanningen...

Samtidigt får vi följa Kira som födde en dotter efter att de skildes åt, vilket Daniel inte har en aning om, och Alea är nu nästan tre år gammal. Hon har hållits gömd av Kiras ätt, eftersom hon är av blandblod, men nu är hemligheten avslöjad och Kira måste lämna bort henne eller för alltid bli utesluten ur flocken. Hon beslutar sig för att återvända till Daniel så att Alea kan få växa upp hos sin pappa iallafall, men vad hon inte vet är att hon i hasorna har en hämndlysten varulv...

Det är både spännande och nästan lite actionladdat, och polisen Kim, som vägrar släppa taget om fallet, bidrar med ytterligare en dimension till det här varulvshistorien i den svenska myllan. Om man sen tycker att parallellberättelsen kring klandramat som samtidigt pågår någonstans långt i öster tillför något, ja det är ju en smaksak. Personligen tyckte jag det sänkte tempot för mycket. Men Magnus Nordin är alltid bra!

/Tuija