Jag, En

Författare: David Levithan.
2013, Kärlek, Mystik, Övrigt.

Vilken bok... Jag bara älskade den! Vilket var väldigt roligt, eftersom man aldrig vet, när det gäller författare man har höga förväntningar på. För han skriver ju alltid bra - men denna är i mina ögon hans bästa, och hans mest annorlunda!

Kärlek, javisst... mystik? Ja, jag vet inte i vilket fack man ska stoppa in ett sånt här annorlunda grepp. För det handlar om En. Som är... ja, en själ kanske är det närmaste att beskriva honom/henne som. För varje morgon En vaknar, så är det i någon annans kropp än den som lånades dagen innan. Vissa dagar är En en kille, andra dagar en tjej. Men under berättelsens gång alltid 16 år, den tidsrymd som En funnits - En åldras alltså. Detta konstiga sätt att leva har En succesivt vant sig vid, efter att från början, som liten, trott att allas liv såg ut på detta vis. Men så småningom upptäckte En att andra hade en morgondag, något de kunde planera för etc, vilket En ju vant sig vid att aldrig fundera så mycket på. Detta till trots, fast med viss liten sorgsenhet över sakernas förhållande, rullar livet på utan större funderingar eller saknader tills...

...En, en morgon, vaknar som Justin, en ganska odräglig typ, och blir handlöst förälskad i hans flickvän Rhiannon. Och tillsammans med henne gör saker under deras gemensamma dag som Justin förmodligen aldrig skulle kommit på ens idén att göra. Vilket gör Rhiannon väldigt lycklig, och förstärker hennes känsla av att Justin ändå har kvalitéer som gör att hon väljer att stanna kvar hos honom.
För första gången någonsin stannar En upp och blir alldeles ställd, när hen inser att hen mentalt inte kan släppa taget om Rhiannon. Så dag efter dag, eller åtminstone de dagar det geografiskt är möjligt, söker En upp Rhiannon igen, fast i andra personers skepnader. Och det går till slut så långt att hen tvingas att för första gången bekänna färg - En berättar för Rhiannon vem/vad hen egentligen är. Och lyckas göra det trovärdigt, eftersom En ju bär på så många specifika minnen av deras många möten, som även hon inser att bara de två kan känna till. Men detta är - givetvis - svårköpt för Rhiannons del. Och när hon väl accepterat att det tycks vara möjligt, tycks det ändå svårt för henne att se en framtid för dem, där En är olika personer till det yttre varje dag - även om det är Ens vackra inre hon förälskat sig i. Och ovanpå det är hon trots allt inte beredd att bara släppa sin pojkvän Justin utan vidare. Hopplöst dilemma? Svar ja. Och trots att man, förutsägbart nog, önskar dem en framkomlig väg genom livet, så tycks det omöjligt. Men En jobbar på olika tänkbara lösningar. Och finner till slut en. Men kanske inte en sådan som man hade trott!

Det här är så smart, så vackert, helt enkelt underbart. Om kärleken som universell kraft, oberoende av kön. Det jag tycker mest om är kanske ändå den fantastiska trovärdigheten i allt som händer, alla förklaringar man får, både som läsare, men även Rhiannon. Och omslaget är så snyggt... Men det är framför allt så himla intelligent skrivet, att jag saknar varje mening jag sakta och njutningsfullt sugit i mig. Årets bästa?

/Tuija