Utan titel

Författare: Anna Charlotta Gunnarson.
2012, Sorgligt, Vänskap, Övrigt.

Lite nyfiken var jag allt på Anna Charlotta Gunnarsons första tonårsbok. Och blev nog ganska glatt överraskad över att hon prickar så rätt med sitt uttryck - fast i slutordet får det kanske sin förklaring; det tycks ganska självupplevt...

Boken handlar iallafall om en tjej, som känner sig väldigt osynlig, men egentligen kanske inte har så himla mycket emot det. Hon har sina kompisar som hon gillar, och som tycks gilla henne, men hon lever med en jobbighet som kommer och går - ett par år tidigare dog hennes mamma i lungcancer, och saknaden kan oväntat bara välla över henne ibland. Hon lyckas komma rejält på kant med sin pappa stup i kvarten, saknar sin bror mycket (som pluggar på annat håll nu), men genomlever vardagen genom 9:an ganska skapligt ändå. Den stora grejen är att hon trots sin pappas vansinnesutbrott över att hon röker - trots att hon vet vad mamman dog utav - faktiskt fortsätter att envisas med att göra just det. Men hon fortsätter att göra det i smyg, och hittar en egen liten hemlig dunge, dit hon drar sig undan och filosoferar och röker. Tills hon plötsligt inser att någon har hittat hennes gömställe, och tjuvröker upp hennes cigaretter. Och denne någon visar sig vara en liten (några år yngre), något udda figur som heter Mio, som oväntat blir en riktigt nära och bra vän, som hon lär sig tycka mycket om.

Det som är så symptomatiskt med boken är hon själv upplever sig som en nobody, en blek mes på något vis - vilket hon visar sig absolut inte vara! Hon känns uppfriskande stark och bestämd, tänker till ordentligt, och går faktiskt sin alldeles egna väg genom tillvaron. Tänk att hon inte ser det själv! Men det är väl just så det är så många gånger...

/Tuija