Efter Jellicoe Road är förväntningarna höga. Men - det lyfter liksom aldrig riktigt. Eller, kanske lite, när det är nåt femtiotal sidor kvar. Men det räcker inte riktigt.. Man vill ha mer, av något stort, gärna en minst lika mäktig historia som sist, men dit når hon absolut inte - hade kanske inte ambitionen heller?
Det handlar iallafall om Francesca, osynlig och ful i sina egna ögon (vilken tonårings självbild är inte sådan?) och hennes start på nya skolan i Sydney, Australien (Marchetta är italiensk-australiensiska) - en skola som tidigare varit en ren killskola, men som nu ska funka mer jämställt. Vilket man inte ändrar över en natt förstås.
Hon saknar sina gamla tjejkompisar, spyr åt alla idiotkillar som äger skolan, och finner sig knappast tillrätta med de få tjejer som sökt sig dit. Ovanpå allt vägrar hennes mamma en dag att kliva upp ur sängen, och går in i en djup,till synes bottenlös depression. Livet är pest, pest, pest.. Men - naturligtvis vänder alltid livet, det är alltid mörkast innan det ljusnar. Sakta kommer hon underfund med goda sidor hos flera av de störda killarna, de blir t o m mer än uthärdliga. Och samma sak är det med tjejerna. Och rätt vad det är inser Francesca att hennes nya vänner betyder otroligt mycket mer än de gamla någonsin gjorde. Ganska förutsägbart. Liksom att hon till slut får sin pappa att prata mer kring, för henne okända, faktorer runt det som utlöst mammans depression... Det finns m a o alltid hopp om livet.
Välskrivet, och lite lagom intressant, men tyvärr inget som sticker ut, som inte redan någon annan skrivit tidigare....
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar