Jag går dit du går

Författare: Nina Lacour.
2013, Sorgligt, Vänskap.

En fin liten bok, om något svårt och jobbigt. Så kan man snabbt sammanfatta den här lilla hoppfulla historien om något så hemskt som en bästa kompis´ självmord. Det kan inte vara lätt att skriva om en sån här sak, utan att det blir banalt eller överdrivet - men det är faktiskt väldigt varmt och hoppfullt skildrat, och man förstår faktiskt, så gott det nu går att förstå något sånt här om man inte upplevt det själv, hur man nästan kan sluta fungera som människa, när någon riktigt närstående väljer att ta sitt liv. Sorg, skuld och saknad - allt finns, och här kläs det verkligen i de rätta orden så att man nästan är där...

Efter första året på high school väljer alltså Caitlins absoluta bästabästis att avsluta sitt liv. Utan förvarning. I Caitlins värld iallafall. Trots att de stod varann så nära, och delade alla tankar, känslor, fotokonsten - ja själva livet, så förstod inte Caitlin hur jobbigt livet egentligen var att leva, för Ingrid. Sommaren som följer går Caitlin nästan under av sorg, men hennes föräldrar lyckas hålla henne upprätt - de reser iväg och bara är. När hösten väl kommer, och skolan startar upp igen, rivs väldigt mycket upp igen av allas undringar och frågor, som hon inte klarar av att befatta sig med. Och en dag upptäcker hon något otroligt - längst in bakom hennes säng, ligger Ingrids dagbok nedtryckt. Planterade Ingrid den där själv under sin sista dag, medvetet, för att Caitlin skulle få läsa? Klarar hon det? Inte till en början iallafall. Hon bara håller i den, i en av Ingrids käraste ägodelar, den mest privata. Och gömmer den. Och bär runt på den. Ja, det blir till slut det hon gör - hon bär alltid runt på Ingrids bok i ett fack i sin ryggsäck. Och börjar till slut att läsa i den. Lite i taget. Väldigt försiktigt. Det är kortare inlägg, ofta riktade till någon i Ingrids närhet. Och Caitlin börja sakta förstå svårigheterna Ingrid levt med så länge, som hon aldrig anat vidden av, vilket gör att hon sakteliga kan vara mer försonande mot sig själv och de skuldkänslor hon bär på. Och hon lär också känna en ny tjej på skolan, och lär sig inse att vänskap inte gick i graven med Ingrid - det finns fortfarande fin vänskap kvar i världen, och det  går att lära sig att leva med en stor förlust, även om inget annat kan ersätta det man förlorat. För det finns annat också. Och andra. Och Caitlin går faktiskt inte under, även om det nästan känns ända in i själen på en själv att hon är på väg att göra det. Det är så snyggt skrivet...

/Tuija