Författare: Åsa Asptjärn.2013, Humor, Vänskap, Övrigt.
Emanuel Kent. Ensam, förutom Tore. Som han inte ens gillar. Som
han ändå hängt ihop med sen barnsben. Bara för att vara snäll. Mot Tore. Att han
själv skulle vara helt ensam utan Tore, den insikten har han inte. Och ingen
annan insikt verkar han heller ha. För han gör verkligen ingenting annat än gör
bort sig. Det blir fel, hur han än gör, och han gör verkligen allt för att bli
som alla andra, så att folk ska sluta dra honom över samma kan som Tore. Och
när Tores pappa plötsligt dör och han är borta från skolan ett tag, ser han sin
chans att ställa in sig hos dem han ser upp till. Och i sin längtan att själv passa
in och framstå som något han inte är, säljer han t o m ut sin bästa kompis.
Årets roligaste bok? Inte om man frågar mig. Kanske har jag
fel sorts humor, eller har fnösketorr sådan, men jag ler inte ens. Och jag
tycker inte ens om Emanuel. Han är självisk, elak, och väldigt ofta direkt
korkad – och beter sig väldigt underligt dessutom. Inte ett sympatiskt drag
lyckas jag hitta. Men – smaken är olika, många har hyllat den här debuten,
kanske inte till skyarna, men ändå högt. Och jag blev bara besviken. Jag vill
gärna tycka om huvudkaraktären. Här tycker jag mycket mer om alla runtomkring; hans
kloka storasyster, hennes tjej Hedvig, nya Bianca som han är så förtjust i, och
inte minst Tore som han förlöjligar så mycket, både inför sig själv och inför andra. De är människor med lite råg i ryggen, till
skillnad från tönten Emanuel som kan göra vadsomhelst för att stiga lite själv
i graderna. Nä, sånt gillar jag inte. Och inte är det roligt heller, bara dumt.
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar