2013, Sorgligt, Vänskap, Övrigt.
En fantastiskt fin och lågmäld debut! Som verkligen kryper in under huden, och man blir bara så berörd... För det är inga lätta saker hon beskriver, Elin Bengtsson, utan det svåra kring att inte nå varandra, trots att man vill. För man förmår inte.
Det är egentligen förhållandet mellan de två bröderna Andreas, 15 år, och Martin, 17, som det mesta kretsar kring. Och ändå inte. För de lever i varsin ände av tillvaron, inte miltals utan ljusår ifrån varandra - och ändå inte. För de befinner sig vägg i vägg med varandra, och har en hel barndoms minnen de delar, men når inte varandra ändå, för det finns en cancer emellan. Andreas ska snart dö.Och han ligger bara på sitt rum och glor på TV, medan mamma och pappa snyftar i sitt sovrum. Martin å sin sida fjärmar sig från dem alla, ägnar mer tid åt sin gitarr än sin vackra flickvän Sara - för att inte tala om sin döende bror, som han inte kommer att få så många chanser till att lära känna bättre. Vem han var, vilka drömmar han hade, hur han orkar leva med sin egen död i farstun. Istället riktar han ilska och avoghet mot både Andreas, sina föräldrar och tillochmed Sara - och ingen begriper varför han undviker sin bror så mycket han bara orkar. Och Andreas krymper ihop, bokstavligen, både fysiskt men även psykiskt inför sin storebror, som han egentligen dyrkar men är näst intill rädd för, nuförtiden. Båda vill egentligen sträcka ut en hand mot den andre, men förmår inte riktigt...
Det är riktigt starkt, på många plan, hur sorg kan förlama människor, innan det värsta ens har hänt. Andreas är ju inte död än, men alla tassar på tå, ingen pratar med honom, eller med varandra, om den förestående döden, eller nånting annat heller för den delen - man låtsas som om den inte finns. Och plötsligt är det ju försent. Brödernas olika sätt att hantera det svåra kryper direkt in under huden på läsaren, man både förstår och inte förstår, blir lika arg som dem över sakernas tillstånd. Men det är inte helt utan hopp - båda förmår tillslut lite mer än de trodde om sig själva, fast om helt olika saker. Det är läsning som verkligen berör.
/Tuija
1 kommentar:
Man blir så frustrerad som läsare, kan bröderna bara inte tala med varandra om hur de egentligen inte känner? De bygger murar omkring varandra istället för att försöka nå varandra. För egentligen döljer det sig en enorm syskonkärlek bakom allt det hårda. En stark bok som är omöjlig att inte bli berörd av!
Skicka en kommentar