Ge mig arsenik

Författare: Klara Krantz.
2013, Kärlek, Vänskap, Övrigt.

Maj månad, sista tiden innan Elisabeth slutar 9:an. Veckor av inre förvirring och nya avstamp. Äntligen fattar hon att hon inte är skolans pluggtönt, utan tvärtom ett geni, en blivande författare, och t o m superhjälte – det blir hennes nya mantra när hon behöver styrka. Och allt börjar med att hon går in i en bokhandel för att köpa en anteckningsbok att skriva dagliga funderingar i. Och hittar den finaste tänkbara röda, med en panter på, som hon förstås inte har råd med. Men där pantern direkt uppmanar henne att bara sno den. För de hör ihop. Och detta gör präktiga Elisabeth – och förvandlar därmed sig själv till Elsa istället – nu är tid att bli en annan, att verkligen bli något.

Men vardagen är småknölig – även om hon har väldigt lätt för sig orkar hon inte riktigt med skolan det sista. Hon – kors! – skolkar till och från, delvis för att hon inte orkar med att hennes gamla bästis och tvillingsjäl Katrina hånar och fryser ut henne. De var så nära, så lika, och ändå så olika, då, när hennes föräldrar beslutat att bryta upp från barndomslandets älskade Öland, och de flyttade till Stockholm. Ja, hur nära kan man egentligen vara?

Istället tar hon upp kontakten igen med sin barndoms superbästis Maria, som är kvar i Mörbylånga, och får veta att hon är lyckligt kär i en Angelica. Det känns. Men vad som också känns är hennes märkliga relation till den unge mentorn och svenskläraren Anders – han som ser hennes genialitet, hennes mentala styrka, ser henne. Men vad ser hon? Och vad känner hon? För honom?

En kort tid av känslomässig förvirring, starka känslor, uppgivenhet men ändå beslutsamhet. Precis som det kan vara i den här åldern, när olika faser övergår i varandra. Det är mycket sorg och mycket smärta mellan raderna, och det är väldigt lätt att känna med ElsaElisabeth.
Klara Krantz debut, som andas väldigt mycket Håkan Hellström, är riktigt välskriven och inkännande – jag tyckte väldigt mycket om tonen, språket, rytmen… och hur fint hon skildrar de svåra känslorna och frågorna  - och det som klasskamraterna beskriver som så äckligt, hur det kan vara så vackert…

/Tuija