Jag och Earl och tjejen som dör

Författare: Jesse Andrews.
2015, Humor, Övrigt.

Boken, som blivit film, som nästan nått Sverige innan boken gjort det… ja, då måste det väl vara alldeles extra bra?! Nja, skulle jag väl svara på det… en helt ok bok, som bygger på det populistiska konceptet ”humor kring allvarliga saker”. Men jag är ganska mättad på amerikansk humor, även om många andra inte tycks vara det, för boken får bra omdömen lite här och var, liksom filmen.

I alla fall.
Greg berättar. Dvs skriver en bok. Om hur det gick till när han och hans kompis Earl gjorde den absolut sämsta film de någonsin gjort, för filmer har de gjort ett antal tillsammans, alla mer eller mindre mediokra, och ingen har fått se dem. Förrän Rachel får se dem.

Och Rachel är tjejen han var en smula ihop med som tolvåring, sen dess inte brytt sig särskilt mycket om, men som nu fått cancer. Gregs mamma har ett allvarligt samtal med honom, och genom utmattande tjat lyckas hon övertala sin son att umgås mer med Rachel, för att pigga upp henne.

Greg anar inte vad han ger sig in på, för hittills har hans överlevnadsstrategi på high school gått ut på att hålla så låg profil som möjligt. Det blir svårare när alla fattar att han är superkompisen som ställer upp för leukemidrabbade Rachel. Som får henne att skratta. Och lite grann glömma sitt elände. Dels lyckas han med detta genom alla plumpa och pinsamma kommentarer han i tid och otid lyckas kläcka ur sig, men också genom att visa henne filmerna som han och Earl gjort, som ingen annan fått se. Hon fullkomligt älskar dem. Vilket föranleder Rachels bästa kompis att övertala dem att göra en film, bara till henne. Vilket blir avsevärt svårare än de trodde. Och dessutom blir så erbarmligt dålig… Tycker han.

För det är honom, och alla pinsamheter kring honom, som boken egentligen handlar om. Inte så mycket om Rachel. Eller cancer. Men väl livet, och vad vi gör med det. Och han upptäcker när det närmar sig slutet, att han faktiskt tycker om henne, trots att han mest tyckt att umgänget känts konstlat och jobbigt.

Det är osentimentalt och uppriktigt i viss mån – det här med hur man hanterar döden -  men lite väl tramsigt i längden för min smak. Kommer säkert ändå att uppskattas av många.

/Tuija