måndag 22 februari 2016

Inte helt hundra


Författare: Caroline Hainer.
2013, Kärlek.

Det här med kärlek, vad är det för något, egentligen? Vad innebär det att vara i ett förhållande och vad har hänt om det tar slut? Det är många som funderar över detta, unga som äldre. Kanske känner du någon som inte har hittat rätt än, en äldre kusin eller så, som är i den ålder, som för vissa innebär att de hunnit både träffa någon, gifta sig, skaffa barn och skilja sig, medan andra fortfarande är ofrivilligt ensamma. Varför är de det, kan man undra? Det undrar nog de också. Ibland är svaret självklart, ibland inte. Många tar det för givet att inte vara en av de där som blir över, andra är inte lika säkra på saken.

Caroline Hainer skriver i jag-form i romanen Inte helt hundra om en kvinna vid namn Caroline och hennes misslyckade relationer, som hon går till botten med. Det vill sig aldrig, tycker hon. Männen hon träffar gör slut med henne, det känns inte helt hundra säger de, eller så rinner saken ut i sanden. Varje gång. Nu får det vara nog. Caroline bestämmer sig för att ta reda på varför det blir fel. Är det något fel på henne? Gör hon något fel? Gör någon annan något fel? Har hon bara otur? Är det ett lotteri, det där med kärlek? Ibland känns det så. Ja, hela livet känns ibland som ett lotteri. Men är det också så eller går livet och kärleken att påverka?Av sin terapeut får Caroline relationsförbud och i och med det börjar hon reflektera över sin plats i de relationer hon haft. Så småningom inser hon att ”it takes two to tango”, som man brukar säga.

En intressant bok att läsa, även om man inte har så mycket egen erfarenhet av kärlek. Många av oss har ju en bild av lite krånglig men till slut glittrande Hollywood-kärlek. För vissa är den en verklighet, men för de flesta är det just sådant som händer på film. Hainer ger en bild av vad som väntar många i vuxenlivet – var förberedd, för din och dina vänners skull!



I sexan hade jag chans på Daniel, men vi pussades aldrig och berättade inte för någon att vi ”var ihop”, tvärtom förnekades det totalt i klassrummet. Han skakade ivrigt på huvudet så jag gjorde detsamma, fast med viss besvikelse i hjärtat. Det är därför tveksamt om det ska räknas som ett förhållande över huvud taget. Men när Daniels kompis Robban ringde på sommarlovets första dag, för att säga ”Danne gör slut nu” och sedan lägga på luren, kändes det ändå som ett sådant.

Det kan kännas signifikant eftersom samma sak hände tre år senare, i nian, med Martin.

Ett år senare. Ettan i gymnasiet. En jazzkille från Sandsborg deklarerar sin kärlek för mig, vi pussas vid skåpen. Vi blir ihop, han tar min hand så fort tillfälle ges och så paraderar vi fram i korridorerna. Jag känner mig obekväm. Jag gör slut efter tre månader.

Ännu ett år senare. Tvåan i gymnasiet. En hiphopkille från Kärrtorp pussar mig hemma hos honom. Han säger att det inte betyder att vi är ihop. Han säger att han inte vet vad han vill, kanske kunde det bli något, men inte öppet i så fall. Jag känner mig bekväm. Vi håller ihop i hemlighet i ett år.

Fem, sju år senare säger en popkille från Västerås att vi inte är ihop trots att vi sovit bredvid varandra i tre månader. ”Ja, men som vänner” förklarar han. Jag har varit med om det förr. Det hela känns märkligt bekant. Nästan väntat.


I tjugoårsåldern kommer Universitetskillarna. En efter en dyker de upp och jag blir lika glad varje gång och lika ledsen varje gång.



/Carolina

Inga kommentarer: