2016, Försvinnanden, Vänskap, Övrigt.
Moa har det bra. Hon har en riktigt bra bästis i Otto, en bra familj med sin pappa, hans nya fru och lillehalvbror Lucas, och livet är allmänt ok. Tills plötsligt en dag hennes riktiga mamma hör av sig och vill träffa Moa. Det känns som en mindre bomb, för hennes mamma är det egentligen ingen som pratar om, och Moa själv minns ingenting alls av henne - hon lämnade dem när Moa var två. Och därför är ett möte det sista Moa vill... kan man bara lämna sin tvååring och sticka, då behöver man inte komma tillbaka när man nästan är vuxen. Så Moa vägrar. Men funderar. Och låter sig till sist övertalas. Ändå.
För egentligen vill hon inte befatta sig med människan, men... en del svar skulle ju inte vara så dumt att få.. Varför stack hon? Vart stack hon? Hur kan man lämna sin man och sitt lilla barn och bara tänka på sig själv? Och sen aldrig ens höra av sig igen? Älskade hon inte Moa? Tillräckligt...?
Ja, det är egentligen mycket som börjar snurra i huvudet på Moa, nu när hon låtit sig övertalas, men... aldrig att Moas mamma Hedvig ska få tro att detta är något Moa vill. Nä, hon låtsas att hon ska göra ett skolarbete, om fåglar, för att ha en ursäkt att det ju kunde funka att åka några dagar till skogen trots allt... För då kunde hon ju kanske spana på mamma Hedvig, för att få se vad hon är för en, egentligen. Så långt bort, verkligen in the middle of nowhere, hamnar hon hos en kvinna, som... kanske är lite lik henne?.. kanske kan ge henne lite svar?.. eller inte..? Det är svårt att komma till skott, och som läsare förstår man att det här måste vara minst lika jobbigt för Hedvig som för Moa. Och givetvis förstår man att allting har sina orsaker, det finns förklaringar till det mesta, om än inga ursäkter, och både jag och Moa får väl egentligen bara ana varför det blev som det blev.
Det är ingen dum bok alls, som Thydell har knåpat ihop. Det här med mammor har hon ju skrivit om några gånger tidigare, för läsaren känns det att detta är något som berör henne. Och hon berör mig, verkligen. Jag våndas med Moa i den bergochdalbana som hon känslomässigt hamnar i när mamman plötsligt dyker upp ifrån ingenstans, och jag kan knappt hålla mig ifrån att sparka till dem båda, så att de börjar prata med varandra, nu när de äntligen har chansen. Men tar de den? Njae.. inte riktigt. Men tack vare andra människor runt omkring lyckas Moa ändå få en och annan pusselbit, som gör att hon kanske kan gå vidare, lite helare.
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar