Närmare kommer vi inte

Författare: Anneli Furmark.

2018, Homo, Kärlek.

En sån fantastiskt fin serietecknad roman om den första, stora, och ack så svåra kärleken. Som dessutom är kärleken till en av samma kön. Bilderna är väl inga större konstverk men fångar och förmedlar ändå väldigt fint både känslostämningar och vackra nordnorska omgivningar.

Jens bor i Tromsö och är en ung man osäker på det mesta - sig själv, sin framtoning, och hur han ska förmedla till omgivningen att han gillar killar, att han dessutom blivit kär i sin bästa kompis. Inte bra. Kompisen är nykär i en tjej, och i sin sorg och bedrövelse orkar han inte stanna kvar hemma utan tar sin motorcykel och kör och hälsar på sin morbror och hans pojkvän, i en liten stad sexton mil bort. Där försöker männen trösta och peppa honom, få honom engagerad i stans första prideparad, och så får han lite oväntat ett extraknäck på ett tivoli.

Och så träffar han Edor. Edor som är lite frustrerat trött på sin flickvän, inte mår så bra i saknaden efter sin döda mamma, och som alltför lätt strular runt med alltför många andra. Företrädesvis tjejer. Tills han träffar Jens. Två killar som var för sig kämpar med sina svårigheter och dåligmående, som möts och stöts och blöts mot varandra. Attraheras av varandra, men också på olika vis kommunicerar förbi varandra. Trots att det de har tillsammans är så fint och så vackert. Men kärlek är svårt och i unga år är det många pendlingar upp och ner och fram och tillbaks - de vet inte var de har varann och hur de ska ha det med varann, missförstånd uppstår så lätt...

Det är fint nog att bejaka sina känslor, att erkänna hur det är, och under resans gång lyckas Jens släppa taget om sin bästis därhemma och fortsätta att se honom som just det - bara. Men... har Jens och Edor nån framtid? De bor ju så långt ifrån varann..

Som sagt, vackert och annorlunda, på ett annorlunda vis.

/Tuija