De kallade mig Ise

Författare: Madeleine Krell.
uHc, 2009, Sport, Vänskap, Övrigt.

Isländska Erla är en naturbegåvning i fotboll. Hon älskar att spela, och det mesta kring livet cirkulerar kring bollen. Från att ha spelat i ett litet skånskt klubblag i närheten där hon bor blir hon "upptäckt" och får chansen att provträna och -spela för det allsvenska damlaget Nike IF. Lyckan är alldeles fullständig - helt plötsligt är hon med i gemenskapen med tjejerna hon så länge beundrat och sett upp till.

Men smygande kryper känslan av att hon gått upp i vikt inpå.. Hon ser inte att det är muskelmassan som ökat av den ökade träningsdosen, utan istället ökar hon på den egna träningsdosen ytterligare, när hon inte tränar med de andra i gänget, för att hålla vikten i schack. Trots att hon är otroligt uppskattad av de andra i laget känner hon sig ändå inte tillräckligt bra - hon behöver agera som en perfekt fotbollsspelare för att känna sig nöjd med sin prestation. Vilket ju är omöjligt - ingen är perfekt. Men de flesta fokuserar inte på sina eventuella misslyckanden eller brister utan gläds åt det som blir bra och har överseende med det andra. Vilket Ise inte riktigt förmår. Perfektionismen i kombination med den galopperande viktkontrollen tar till slut överhanden över vardagen. Hon äter allt mindre och tränar allt mer, tills allt till slut går överstyr och hon kollapsar. Och ingen riktigt såg - ville se - vad som var på väg att hända. Anorektiker blir oerhört skickliga på att dölja för omgivningen vad som pågår, och samtidigt lura/dupera sig själva kring problemet. Den fantastiska våren i Nike IF tar en ände med förskräckelse.

Övervägande delen av den tjocka boken beskriver Ises väg tillbaka till livet, och - faktiskt - även fotbollen, även om det länge föreföll omöjligt. Det är en gripande och viktig skildring, om ett inte alls ovanligt fenomen, med fantastiskt förmedlad bollkänsla på nästan varje uppslag. Intressant nog får även Ises vänner komma till tals, löpande, och förmedlar sin sorg och känsla av skuld till det som hände, vilket kanske inte känns helt trovärdigt rätt igenom. Även tonen känns lite fånig ibland - berättarrösten vänder sig för mycket till en tänkt läsare i omgångar, istället för att göra det hela tiden, eller inte alls. Men sammantaget en viktig bok med mycket känsla och närvaro i.

/Tuija