Allt jag säger är sant

Författare: Lisa Bjärbo.

uHc, 2012, Humor, Kärlek, Sorgligt, Vänskap.

Alicia gör det många önskar att de vågade, nämligen hoppar av gymnasiet när det knappt börjat. Hon är utled på både det meningslösa pluggandet, och alla meningslösa korkskallar som går där. Hon går natur med sin bästa kompis, men har egentligen aldrig på riktigt ifrågasatt varför, och vad hon vill med sitt liv. Men nu vet hon (uträtta stordåd!) och tar konsekvenserna av detta dramatiska. För dramatiskt blir det på alla håll, för alla andra utom henne själv. Hon tycker det är ljuvligt att plötsligt kunna bestämma själv, även om hon inte har någon "handlingsplan för framtiden". Och plötsligt har hon fixat sig ett jobb hux flux på ett café, så hennes föräldrar kan inte komma och säga något... Men de tröttar ut henne med sitt tjat såpass mycket ändå, att hon tar ett hastigt påkommet beslut att tillfälligt flytta in hon sin älskade farmor, som är lite gammal... men så cool och bra på alla sätt som finns ändå. Riktigt tajta är de.

Och riktigt kär blir hon också helt plötsligt, när en vacker Isak kommer in på caféet en dag. Och hon är inte lite blyg av sig - flirtar ganska öppet, om man ska utrycka sig milt, trots att hans flickvän finns i periferin... Och trots att hon knappt har kysst en kille innan, är hon plötsligt ett riktigt raggarproffs när det gäller. Men så händer en olycka med mormor, och hennes fasta mark övergår i gungfly...

Alicia är inte vilken tjej som helst, hon är tuffare och mer drastisk än de flesta. Och på gränsen till väl självgod. Men det är väldigt uppfriskande att läsa om en bestämd tjej som - även om hon inte vet vad hon vill - vet vad hon inte vill. Och gör något, istället för att bara gå och sucka och stöna, som de flesta i hennes läge gör. Sen att hon är ganska dramatisk och smågalen i många saker, gör ju historien bara mer komisk och roande, naturligtvis. Sen kommer ju den stora sorgen in i hennes liv, och det är också väldigt realistiskt skildrat. Man beter sig kanske inte riktigt som man borde... och inte heller här finns det något rätt eller fel; livet blir som det blir, och man reagerar som man gör. Mycket är halvgalet, men mycket är också trovärdigt och äkta. Det enda som stör mig igenom kanske första halvan av boken är det överungdomliga språket - som just nu kanske känns hyfsat rätt, men som förmodligen känns helt ute och bara fånigt/töntigt om några år. Lite too much, en tidsmarkör som eventuellt gör boken omodern alltför snart, och det är synd, för själva historien är uppfriskande och fräsch, fjärran från alla psyksjuka mammor och självmordsbenägna ungdomar.. eller andra liknande tonårsböcker där folk bara mår dåligt. Det här är något helt annat. Och förtjänar en läsekrets även när jargongen bland unga är en annan..

/Tuija