Katherine-teorin

.

Författare: John Green.
2015, Humor, Kärlek, Vänskap.

För många en efterlängtad uppföljare till ”Förr eller senare..” och ”Pappersstäder”. Men lika bra? Nej, tyvärr.

Den handlar iallafall om Colin, en kille i övre tonåren, som är ett anagramfanatiskt före detta underbarn - han är alltså både smart och nördig, men saknar social kompetens, eftersom han är så upptagen med sig själv och sina tankar. Hans hjärta har nyligen krossats, av Katherine (den nittonde). Han har nämligen blivit dumpad av 18 andra Katherines i rad, innan dess. Och för att läka sitt brustna hjärta sticker han och hans enda kompis Hassan iväg på en roadtrip som tar dem till en liten småstad i Tennessee, där de sen fastnar av en massa olika, märkliga skäl. Och där börjar Colin skissa på sitt livs mästerverk, en matematisk formel; ett teorem som ska kunna förutse hans nästa förhållande – dvs om, och när, och vem som kommer att dumpa vem – och därmed kunna varna honom för framtida kärlekskatastrofer. Och dessutom brottas han med att vilja bli ihågkommen som ett geni och inte bara som ett föredetta underbarn.

Den är rolig och fyndig på många sätt, men når dessvärre inte upp till Greens tidigare alster.
Men den är ändå helt ok av flera olika anledningar, och man slipper en massa stereotypa karaktärer, och den berör verkligen det universella i att inte veta vem man är eller vem man vill bli, och rädslan för att bli en nobody som ingen kommer ihåg.
Och jag skrattar faktiskt högt i några helt obetalbara sekvenser...


/Tuija