Skärvor av minnen

Författare: Laurie Halse Anderson.
2015, Krig, Kärlek, Sorgligt, Övrigt.

En ganska omskakande bok, om ett ämne det inte skrivits så mycket om, för tonåringar... Det är nästan plågsam läsning mellan varven, men också lite bitterljuvt kring kärleken som till slut delas av flicka och pojke, efter att flicka strävat emot länge... Och det är ju inte första gången vi läser om det!...

Nåväl - Hayley har i många år kuskat USA runt med sin pappa Andy, i hans lastbil. Men eftersom pappan mår minst sagt dåligt pga sina krigsminnen och paranoian som följer i spåren efter tjänstgöring i Irak och Aghanistan, så blir de aldrig länge någonstans - alltså har pappan undervisat dottern, som också förkovrat sig massor alldeles på egen hand, istället för att hon gått i skola som andra barn. Men nu tycker han att det är dags att låta henne gå sista året på high school i staden där de tidigare bott, alltså flyttar de in i farmoderns gamla hus och försöker leva ett normalt liv. Men hur lätt är det?

Hayley har svårt att smälta in, saknar den vanliga sociala kodavläsningsförmågan, håller sig på sin kant och tycker skolan är skrot, dötråkig. Pappan håller ständigt på att gå överstyr med alkohol, tabletter, haschrökning, vansinnesutbrott, you name it... Att Hayley över huvud taget håller ihop sig själv är i mina ögon ett under, ständigt lever hon med rädslan parallellt bredvid sig, att pappan en dag dukar under för sina nojjor, eller sina droger. Och dessutom måste hon ta totalt hand om honom, och deras liv, för det är han inte kapabel till, även om han har sina bättre dagar.

Hon lär känna Finn, som envist försöker uppvakta henne, och till slut etablerar de någon slags försiktigt förhållande, men han ser ju det omöjliga i det uppdrag hon påtagit sig när det gäller pappan. Men vad har hon för val? Hennes mamma dog när hon var ung, och trots att det finns en fd flickvän till pappan som oväntat dyker upp, så triggar hon bara igång Hayleys hat och avsky - där finns en hund begraven... Och allting eskalerar förstås till den yttersta dagen...

Det är väldigt stark läsning, både vackert och fasansfullt skrivet, och man kastas än hit än dit, tillsammans med Hayley, i ett känslomässigt kaos, som rymmer det mesta. Mycket läsvärt!

/Tuija