fredag 10 juni 2016

En annan

Omslagsbild
Författare: David Levithan.
2016, Kärlek, Övrigt.

Så kom den då, äntligen - uppföljaren till Jag, En. Vilket det egentligen inte alls är, utan samma fantastiska historia, om igen, fast ur Rhiannons perspektiv. Eller som de heter på originalspråket; "Every day" och "Another day". Ungefär lika fyndigt. Och naturligtvis dras man inte med på samma sätt den här gången - nu känner man ju redan till allt. Men jag älskar ändå den reflekterande, fina Rhiannon, som älskar själen En, och som inte vill annat än hålla fast vid honom, och så innerligt verkligen försöker, men som också någonstans är realist, och inser att de omöjligtvis kan ha en gemensam framtid. Men - vem vet.... där finns ett litet öppet slut, som inbjuder till mer, kanske..?


I alla fall - för den som inte läst föregångaren "Jag, En" så följer här en sammanfattning av handlingen, ur det jag skrev om den, då:

För varje morgon En vaknar, så är det i någon annans kropp än den som lånades dagen innan. Vissa dagar är En en kille, andra dagar en tjej. Men under berättelsens gång alltid 16 år, den tidsrymd som En funnits - En åldras alltså. Detta konstiga sätt att leva har En succesivt vant sig vid, efter att från början, som liten, trott att allas liv såg ut på detta vis. Men så småningom upptäckte En att andra hade en morgondag, något de kunde planera för etc, vilket En ju vant sig vid att aldrig fundera så mycket på. Detta till trots, fast med viss liten sorgsenhet över sakernas förhållande, rullar livet på utan större funderingar eller saknader tills...

...En, en morgon, vaknar som Justin, en ganska odräglig typ, och blir handlöst förälskad i hans flickvän Rhiannon. Och tillsammans med henne gör saker under deras gemensamma dag som Justin förmodligen aldrig skulle kommit på ens idén att göra. Vilket gör Rhiannon väldigt lycklig, och förstärker hennes känsla av att Justin ändå har kvalitéer som gör att hon stannar kvar hos honom.

För första gången någonsin stannar En upp och blir alldeles ställd, när han inser att han mentalt inte kan släppa taget om Rhiannon. Så dag efter dag, eller åtminstone de dagar det geografiskt är möjligt, söker han upp Rhiannon igen, fast i andra personers skepnader. Och det går till slut så långt att han tvingas att för första gången bekänna färg - han berättar för Rhiannon vem/vad han egentligen är. Och lyckas göra det trovärdigt, eftersom han ju bär på så många specifika minnen av deras många möten, som även hon inser att bara de två kan känna till. Men detta är - givetvis - svårköpt för Rhiannons del. Och när hon väl accepterat att det tycks vara möjligt, tycks det ändå svårt för henne att se en framtid för dem, där han är olika personer till det yttre varje dag - även om det är Ens vackra inre hon förälskat sig i. Och ovanpå det är hon trots allt inte beredd att bara släppa sin pojkvän Justin utan vidare. Hopplöst dilemma? Svar ja. Och trots att man, förutsägbart nog, önskar dem en framkomlig väg genom livet, så tycks det omöjligt. Men En jobbar på olika tänkbara lösningar. Och finner till slut en. Men kanske inte en sådan som man hade trott!

Ett litet smakprov ur Rhiannons härliga reflektioner kan jag inte låta bli att bjuda på heller - hon jämför kroppen med en bil:"Jag vet att jag inte är någon bil. Men när jag går genom skolan föreställer jag mig en mindre Rhiannon som kör min kropp. Hon är mitt verkliga jag. Kroppen är bara en bil. Och jag häpnar. När Preston pratar med mig känns det som om han pratar med föraren. Men när en kille som jag inte känner tittar på mig i korridoren, stirrar han på bilen. När läraren ser ut över klassen och mal på om historia, ser han inte förarna, han ser parkerade bilar. Och när Justin kysser mig - då vet jag inte. Ibland känns det som om han försöker kyssa föraren. Andra gånger kysser han bara bilen."Ja, visst är vi förare i alla möjliga olika slags kroppar, som ingenting säger vilka vi egentligen är. Det är lätt att glömma i mötet med andra människor, särskilt i de snabbare mötena. Men det är vackert tänkt, och vackert skrivet, Levithan är ett geni.
Har man inte läst den första, så tycker jag nog att man ska börja med den! 


/Tuija

Inga kommentarer: