Fotbollshoran

Författare: Mikael Thörnqvist.
2015, Hederskultur, Kulturkrockar, Sport, Vänskap.

Det starkaste och obehagligaste jag läst på länge! Så synd att förlaget valt ett så torftigt och intetsägande omslag bara... det förlorar boken många läsare på, gissar jag.
Men här bakar Thörnqvist in en synnerligen autentisk hedersproblematik i det som han kan bäst - fotboll.

För fotboll är Yasmines liv. Hon verkligen, verkligen älskar fotboll, mer än något annat. Och något annat liv kan man i och för sig knappt säga att hon har - eller skulle haft, för den delen, om hon nu inte upptäckt sin talang - för det sätter hennes föräldrar effektivt stopp för. Hon är stenhårt, och då menar jag verkligen stenhårt, hållen hemifrån - hon pluggar dag och natt, hon skyndar hem från skolan för matlagning och disk, och ändå hinner hon med hård fotbollsträning många dagar i veckan. Till hennes föräldrar stora irritation. Något annat, mer "vanligt" tonårsliv tillåter de inte - det finns inte på kartan att hon skulle kunna gå någon annanstans än hem efter skolan, eller få lov att göra något annat än det de bestämt - så de ytterst få tillfällen hon ändå unnar sig egen, "normal" tonårstid, det gör hon under lögner och i smyg. Trots att hennes yngre bröder sätts att spionera på henne.

Efter tusen om och men får hon till slut ändå lov att följa med på en fotbollscup till Stockholm, med övernattning. Naturligtvis lär hon känna en jättefin fotbollskille där - men vad har de för framtid? När hon samtidigt alltmer börjar ana att det ligger något i kuratorns varningar: hon borde försöka låta bli att följa med familjen på sommarsemester till hemlandet - vem vet vad det kan sluta med? Men hur ska hon INTE kunna åka med? Det alternativet existerar ju verkligen inte...

Thörnqvist är en modig man, han uttrycker i klartext det som många tänker, men inte vågar säga högt. Det är inte helt okontroversiellt att formulera Yasmines tankar som han gör, och här kommer jag att hemfalla åt något jag sällan gör - citera ur text. Men det är så knivskarpa ord, som gör sig bäst i sitt sammanhang, eller vad sägs t ex om Yasmines tanke kring att behöva gifta sig med sin kusin Ben: "Och så småningom skaffa inavlade efterblivna barn." (s 33). För kusingifte är ju inte lagligt i Sverige, inte i många andra västerländska länder över huvud taget, tror jag - av just ovanstående skäl. Vi tillåter ju inte ens blodsnära avel hos djur, pga risken för en sämre rustad avkomma.  Är det kanske t o m därför männens beteende är både primitivt och maktfullkomligt, när de inte har intellektet att inse långsiktiga konsekvenser av sitt handlande? Såvitt jag vet andas man inte ens problematiken i hederskulturer, och många känner inte ens till den. I mångt och mycket är detta ett stenålderstänk, det vet ju varje historiker. Men hur ska det kunna förändras när männen, med makten, inte vill släppa den ifrån sig?

Ett annat exempel är när pappans hat tar sig många olika uttryck, och förutom det fysiska våldet behöver hon stå ut med att t ex bli kallad för "din smutsiga lilla hora". Det förefaller oändligt mycket viktigare vad eventuella grannar, släkt och vänner tänker om Yasmine - hur hon skämt ut honom - än vad hans egen dotter tänker om honom. När har omgivningens åsikter blivit viktigare än blodsbandens? För en svensk ter sig detta så oändligt främmande, så - integration i all ära - hur ska det kunna uppnås när dessa avgrundsdjupa klyftor kulturerna emellan samtidigt finns där? En sådan här människosyn gör mig mörkrädd - hur ska man kunna skapa djupa och viktiga familjeband när flickor och kvinnor i liknande familjer behandlas som slavar och respekteras därefter? Avslutningsvis får Yasmine ordet: "Men aldrig att jag kommer att bli som de vill. En tyst liten slav som arbetar och föder barn och passar upp. Som gör precis som hennes man säger åt henne att göra. Som plågar sina döttrar som min mamma gör. Jag dör hellre. På allvar." (s 308).

Det är som sagt viktig och obehaglig läsning, och tackochlov så har inte alla flickor från hederskulturer det lika illa ställt i vardagen som Yasmine. Men hon är en röst för många, gissar jag, och jag kan inte låta bli att undra varifrån Mikael Thörnqvist fått sin inspiration. Varken för- eller efterord skvallrar om förebilder, men det känns för äkta och väl insatt för att vara taget ur luften. Däremot hade boken vunnit på bättre korrekturläsning, och - framför allt - en nedbantning av omfånget. Alldeles för mycket är upprepning, eftersom all händelseutveckling först berättas av en utomstående betraktare, och därefter, en gång till, i bloggform av Yasmine själv. Det tillför alldeles för lite för att tjäna något syfte, så en uppstramning och annat omslag hade kunnat göra underverk för en nog så viktig bok. För vem? För oss som inte vet vad som pågår innanför vissa väggar? Som stöd för den som känner igen sig? Säkert - men det är samtidigt jobbig läsning. För vem som...

/Tuija