Tionde våningen

Författare: Christina Herrström. 

2018, Kärlek, Sjuka föräldrar, Vänskap, Övrigt.

Tänk att Herrström äntligen kommit ut med en ny bok, så många år efter hennes "Tusen gånger starkare" som totalt knockade mig 2006. Och även detta är en väldigt stark och berörande berättelse, så fantastiskt fint skildrad, om en skilsmässa som lagt en orimlig börda på en sjuttonåring.

Och resultatet av skilsmässan har blivit att Jorinde lever ensam på tionde våningen. Med allt vardagsansvar men utan några pengar att tala om. Och utan sin pappa, som skulle varit hennes stöd. Han lever tillbakadraget, i sin egen deppighetsbubbla, i stugan ute på ön, dit Jorinde tar sig regelbundet för att titta till honom. För hon är orolig. Hans aggressioner och sorg över ett förlorat liv och en förlorad kärlek äter upp honom. Men även henne. För det har ju blivit helt fel och omvända roller i livet.

Den älskade mamman blev nämligen plötsligt nykär, ville inte mista sin chans att börja om på nytt, och flyttade med den nye mannen till USA. De har regelbunden kontakt, men har inte setts på ett och ett halvt år, och nu vill hon till varje pris att Jorinde ska komma över till jul. Vem som ska ta hand om pappan funderar hon inte på, och ingen annan heller. Oron och omhändertagandet, ångesten över vad pappan kan ta sig till i ett obevakat ögonblick, blir en börda utan dess like som ingen ser eller förstår.

Utom Emanuel, en väldigt oväntad kärlek som ramlar in i hennes liv, som både lyssnar och förstår som ingen annan när hennes pansar och inre styrka vacklar. För hon orkar inte vara stark jämt för allt och alla, orkar inte varken utåt eller inåt. Men vad händer då, när hon inte orkar mer - vem ska då ta hand om pappan? För det är ju delvis hennes fel att det blev som det blev....

Mycket skuld och sorg, mycket styrka och svaghet, många människor som sviker - eller inte. Här finns det mesta paketerat i ett vackert språk som leder in Jorinde och hennes öde under huden på en.
Mycket läsvärd!

/Tuija