Författare: Non Pratt (pseudonym för Leonie Parish)
2018, Homo, Sorgligt, Vänskap.
Fyra barndomsvänner samlas för att tillsammans leta upp en gömd plåtlåda på ett skoltak. Varför? De är arton år, har inte setts på åratal, men var tidigare ett synnerligen sammansvetsat gäng på både gott och ont. Men nu är det någon som fattas dem - Mille, som nyligen dog i cancer - och de vill hålla löftet till henne om att träffas, leta upp och öppna minneslådan och läsa alla hemligheter de skrev till sig själva, till sina framtida jag när de var tretton år gamla. Stunden är alltså kommen för att ses för första gången på evigheter, då de är sig både lika men ändå förändrade. Avstånden dem emellan krymper dock, allt eftersom eftermiddagen och kvällen lider...
De vet egentligen inte varför det var så viktigt för Millie att de skulle ses, men detta klarnar allt eftersom. Problemet är bara att de minns ju inte alls vad de stoppade ned i lådan, vad de skrev, men det slutar med att de måste avslöja hemligheter för varandra, som de fortfarande inte egentligen är beredda att göra. För Alix del, som berättar, handlar det om hur hennes vänner kommer att hantera hennes homosexualitet. Hon är inte rädd för vad de ska tycka i sig, utan vad de kommer att tycka och tänka om att hon aldrig berättade... Men killarnas hemligheter väger inte så lätt heller.
Det är mycket känslor av alla de slag som lyfts fram i ljuset, och sorgen över den döda vännen som inte längre är med dem, men ändå är, - i allra högsta grad - berör. Det är mycket som är fint skildrat, i tämligen lättläst och snabbläst form, om saker och företeelser som de flesta brottas med. Och om döden, den fula, som inga unga borde behöva brottas med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar