Dagen du förstörde allt

Författare: Linnea Dahlgren.
2018, Självmord, Sorgligt, Vänskap.

Det här är berättelsen om Kass och Mellan. Eller egentligen ganska lite om Kass, dvs Kassandra. Desto mer om Mellan, dvs Melanie, men även om det som de hade tillsammans, de här två tjejerna. De hade en vänskap utöver det vanliga, bodde grannar en bit ut i skogen, hade planer för hela livet där de skulle följas åt, ägnade sig åt tidsresor i Solgläntan... både bakåt i tiden, från det att de först träffades för sju år sedan, till framtiden som vuxna och t o m åldringar.

Men så händer det fullkomligt obegripliga. Kass väljer att avsluta sitt liv, utan att på minsta sätt hinta om att något inte står rätt till. Och därmed avslutas även Mellans liv. Känns det som i alla fall...
Åtminstone sätts det på paus under lång, lång tid.

Så i detta mellanrum, mellan livet som det var, och livet som aldrig blir, får vi följa Mellans svarta hål. Timme för timme, dag för dag, ska det onda någonsin ta slut? I tröstandet av småsyskonen som ju också blev kvar växer något nytt fram... men har hon ork för andra? Fast delad sorg verkar inte väga fullt lika tung, och delad skam minskar skammen till en tiondel - det kommer hon i alla fall fram till.

Men det är ingen trevlig resa, och för Mellan känns det som att den aldrig kommer att ta slut - hur ska hon kunna hitta liv och mening igen, hur ska hon kunna möta alla i skolan, hur ska hon kunna begrava Kass, ta farväl..? Det är ingen ände på sorgen och saknaden, hatet och kärleken. Men med flera andras hjälp gör hon tidsresor tillbaka till dagen då allt vändes på ända. Kan de tillsammans hindra Kass från att fullfölja sina planer, kunna få henne att stanna kvar? Eller helt enkelt komma tillbaks?

Det är en fantastiskt fin skildring av vänskap, men också av sorg när den är som allra, allra svartast, och så tung att bära. En sorg som är bottenlös, men som till slut ändå får Mellan att bottna i något fast. Livet kommer inte att bli som det var tänkt, utan på ett annat sätt. Men det kanske går.. det med? Med andras stöttning och hjälp, men också genom fantasins magi kanske ljuset i tunneln ändå går att skymta?

/Tuija