Lite kul måste man ha

Författare: Åsa Karsin.
2018, Övergrepp.

En angelägen och konstruktiv bok om det som inte ska behöva hända. Som händer ändå. Hela tiden.... nämligen om livet efter en våldtäkt. Hur mycket det förstör, men framför allt hur man går vidare. För man har ju ändå kvar ett liv som måste levas, och det är man själv som måste bestämma hur det ska levas. Och det gäller för båda - både förövare och offer. Och boken är väldigt lättläst - medvetet eller omedvetet - med förhållandevis korta meningar rakt igenom. Inte någon större litterär upplevelse därför, men det okomplicerade språket tillgängliggör onekligen historien för väldigt många fler ungdomar på detta sätt. Och det är bra.

I växelvisa kapitel får vi lära känna Anna och Ludde. Anna  ska börja i nian, och under en seglats med sin pappa och bästa kompis Tea stöter de på ett killgäng - och trots ett ganska kort möte blir hon en smula intresserad av... Ludde. = Ömsesidigt. Trots att han är tre år äldre, ska börja i trean på gymnasiet, byter de nummer och kort därefter bestämmer de att träffas. Hon och Tea blir medbjudna till en fest med killgänget och glada och förväntansfulla drar de dit.

Ludde är egentligen både blyg och ganska osäker av sig, och är lite nervös inför festen. Kompisarna peppar honom dock att ta chansen, för nu äntligen ska han väl få till det - hon verkar ju också vilja, annars hade hon väl inte kommit med? Hans förväntan, ivrigt påhejad av kompisarnas "lite kul måste man ha", ser dock inte riktigt likadan ut som Annas. Och det blir vi ju snabbt varse när han, ovan vid alkohol, slinker med in på toa när Anna ska dit, och där låter sig själv gå överstyr. "Lite kul måste man ju ha" mumlar han hela tiden där han går lös på hennes kropp, snabbt och obarmhärtigt.
Och lämnar henne därefter kvar, ihopsjunken, på toagolvet.

Den långa resan tillbaka till ett liv följer sen. Annas kroppsångest övergår i bulimi, Luddes ångest över vad han gjort gör att han sluter sig fullständigt. Båda mår pyton, men det finns hjälp att få, vägar att pröva. Det är tur att de försöker, tänker jag. Det är bra att boken visar på vägar framåt, när det oförlåtliga inte går att göra ogjort. För man har ändå ett liv kvar som ska levas, även om det är svårt - och även om man måste ta hjälp på vägen. För det måste man nog. Och kan man inte förlåta sig själv, kanske man kan se till att det inte händer igen. I alla fall.

/Tuija