Inuti huvudet är jag kul

Författare: Lisa Bjärbo.

2018, Annorlundaskap, Utanförskap, Vänskap.

Vilken alldeles, alldeles underbar bok Lisa Bjärbo har skrivit igen! Hon har onekligen blivit min stora favorit bland svenska författare. Jag blev nästan knockad av hennes förra; Djupa ro, som handlade om en ung killes självmord som gav många ringar på vattnet. Nu har hon gjort det igen - både återvänt till lilla småländska Ingelstad, och ett svårt tema. Och hon gör det så vansinnigt skickligt, få kan beröra som hennes ord och hennes karaktärer. Jag bara älskar det, även om det är en minst sagt tuff och jobbig sak den unga Liv går igenom...

Liv har nämligen flyttat från Stockholms innerstad till rena, rama landsbygden, 5 km utanför Ingelstad, söder om Växjö. Det var pappans idé - han fick se sitt barndoms drömhus till salu och blev eld och lågor - och tillsammans drar de två, på vinst och förlust, till det vackra, gamla huset, för en nystart. Även om Liv överhuvudtaget inte kan fatta grejen. Men hon gör det för hans skull, eftersom hon känner att han har tvingats försaka så mycket för hennes skull under hennes uppväxt.

För det har bara varit de två så länge hon kan minnas - hennes mamma dog när hon var två.

Men det blir ingen lätt match att byta skola. Det var fullständigt avskyvärt att börja gymnasiet redan i Stockholm, men att behöva börja om på ny kula - en gång till - och denna gång utan att överhuvudtaget känna en enda själ, det tar mer på hennes krafter än hon klarar. Först tänker jag att hon har social fobi av den värsta sorten, för hon är allmänt folkskygg, vill inte öppna mun alls om hon bara kan slippa, och undviker allt och alla, så länge det bara går. Och det går. Ett litet tag, i alla fall. Men att tillbringa alla raster på toaletten för att hämta kraft för att kunna stå ut... det funkar inte i längden. Inte heller att undvika att svara på tilltal, som den stumma tomat hon känner att hon är. Men hon klarar inte mer än så, och inte ens det. För allt fallerar den dag hon kollapsar. Inför alla. Hur ska hon nånsin kunna återvända till skolan när alla sett vilket freak hon egentligen är?

Här finns så mycket kamp... med hennes ångest, med att hålla masken (både inför pappa och omgivningen), med en outtalad sorg efter en mamma, med att anpassa storstadsliv till lantliv. Och här finns så mycket känslor... kring avsaknaden av kompisar, drömmen om en kärlek som aldrig kommer att hända eftersom hon är som hon är, kärleken till den knasiga pappan som ändå är den som känner henne bäst, som är den enda hon kan vara sig själv så mycket som möjligt med - även om det bara kan bli till 80-90%.

Men det som lyfter denna egentligen så otroligt sorgliga och tuffa historia är de två personer hon mot alla odds faktiskt lär känna en smula under resans gång; den rättframma, härliga Alia som hon träffat på bussen till skolan, och så Gunnar. Gunnar som hon grupparbetar med på franskan, som spelar piano som en gud, och vars underbara leende lyser upp hela hennes kaotiska inre. Båda dessa ser bortom den Liv hon själv upplever att hon är, ser bortom panikångestattackerna som lurar runt hörnet, lyfter, stöttar och bär, när hon inte längre förmår av egen kraft. Och så finns hennes fantastiska pappa där, som gör allt och så oändligt mycket mer, för den enda han har i sitt liv som håller honom uppe. Tillsammans kan de göra underverk, men går det inte, så får det gå på något annat sätt. Det är inte mer med det.

Berättelsen är dock ett underverk i sig - jag älskar dem alla fyra och för vad de gör för, och med, varann. Berättelsen är verkligen en fantastisk pärla, om mod och hopp och kärlek. Årets starkaste bok?

/Tuija