fredag 19 januari 2018

Oktober är den kallaste månaden

Omslagsbild
Författare: Christoffer Carlsson.
2016, Deckare, Försvinnanden, Thriller.

En ganska annorlunda thriller av vuxendeckarförfattaren som här debuterar för unga vuxna. Annorlunda i bemärkelsen var den utspelar sig, och bland vilka människor. Och både bra och tänkvärd var den!

Vega, sexton år, lever någonstans ute i obygderna, riktigt långt från det mesta - trots att jag tror det handlar om västra Småland. I en liten stuga med mamman segar livet sig fram, och nu är det höstlov, mamman jobbar sena nätter - och plötsligt står en polis i dörren. Som frågar efter Vegas bror Jakob.

Men Vega håller tyst - om Jakob, om hans bil, om hagelgeväret, om var han är och vad som har hänt. Egentligen vet hon alldeles för mycket, men ändå inte var han är just nu. Hon vet - eftersom hon var med när det hemska hände - men vad som hände efter det vet hon ingenting om, men börja luska i det. För det kan hon ju inte låta bli. Jakob bor i en gammal husvagn ute i skogen, men där är han inte. Sent omsider får hon ändå upp ett spår, träffar honom, men får inte ur honom vem den döde i bagaget var, vem som dödade, och var den döde är nu. Och på vilket sätt obygdens fattiglappar är inblandade. Men det lyckas hon ta reda på själv!

Vega är en nästan ohälsosamt nyfiken ung tjej med uppvaknande sexualitet - hade bara hon och Jakob gjort som vem som helst i övriga Sverige 2016 hade inget ont ljus fallit över dem. Nu skyddar och hjälper de alla möjliga och omöjliga människor och blir därmed så insyltade att alla misstankar faller på dem. För detta är inte som övriga Sverige. Detta är bortglömda obygder, där människor gör - tvingas göra - vad de behöver för att överleva. Och det är inte alltid trevlig läsning. Men de finns därute, dessa sorgens människor, och somliga av dem är bra medan somliga av dem är synnerligen otrevliga på de hemskaste sätt.

Stark och berörande deckare om samhällets svagare.

/Tuija
       

fredag 12 januari 2018

Ondvinter

Omslagsbild
Författare: Anders Björkelid.
2009, Fantasy, Mystik.

Vi befinner oss i en medeltida värld en bit norrut. Det är självhushåll i stugorna, det finns en älv, en by, en slätt och mycket skog. I utkanten av byn bor tvillingarna Wulf och Sunia med sin far. Syskonen har en särskild förmåga, de förstår varandra utan att ett ord har sagts. Tillsammans med sin far lever de tryggt, men ju äldre de blir förstår de att det är mycket han inte berättar om deras förflutna. Den dagen fadern återvänder från en jakt mycket svårt skadad förandras deras värld totalt.

Det ska sägas med en gång. Det var länge sedan jag läste något från fantasysfären. Nästa erkännande; jag var sådär halvsugen på att läsa Ondvinter men jag hade hört mycket bra om boken. Nu är jag helt fast, och måste få reda på hur det skall gå för syskonen Sunia och Wulf, men också för att berättelsen har ett vackert språk och bjuder på oväntade upplevelser, inte med buller och bång utan med små medel. Så det gäller att läsa uppmärksamt. Därmed inte sagt att boken är svår, nej tvärtom, sidorna vänder sig nästan själv.

Formgivningen gillar jag också. Ett grafiskt vackert omslag, varje kapitel inleds med en finstämd suggestiv teckning, och så finns det kartor! Allt detta bidrar till att stötta min ingång till världen där Ondvintern åter börjar fatta sitt grepp om människor, djur och natur samtidigt som något stort och onämnbart lurar i storskogen. Den passar verkligen att läsa just nu när dagarna blir kortare och kylan kommer krypande.

Ondvinter är första delen av fyra i serien Berättelsen om blodet, och fortsättes av Eldbärare (2010),
Förbundsbryterskan (2011) 
och Frostskymning (2014).



fredag 5 januari 2018

#seriöstdeträckernu

Omslagsbild
Författare: Marie-Chantal Long.
2017, Vänskap, Övergrepp, Övrigt.

Att skriva en bok om en hashtagslavin innan #metoo-rörelsen är verkligen inte dåligt - är hon månne synsk, Long? Dock är det inte just det som boken handlar om utan om de tre tjejerna Malou, Fina och Ayaan, klasskompisar i nian, som blir utsatta för dick pics. Och är så kräktrötta på detta, så de inte vet vart de ska ta vägen...

Medan den lågmälda, försiktigare Fina vänder mycket av äckelkänslorna inåt och locket på, blir Ayaan dessutom förtvivlad när hennes mamma får syn på dem. Kaxiga Malou får däremot bara nog, på alla plan - hon bara måste göra något åt det. Hon iscensätter en plan för att luska ut vem som skickar bilderna till dem, och därefter gillrar hon en fälla där de ska sätta dit honom på eget grepp. En ljuv hämnd, en plan som bara måste funka.

Men allt som lät så bra under förberedelserna blir till en mardröm för Fina, som varken var beredd på att bli stel av skräck, eller på kniven som plötsligt dyker upp från ingenstans. Dröm om den plan som funkar som det var tänkt! Istället utvecklas allt till en mardröm där de själva blir brottsliga! Har de förstört allt nu?

Spännande, angeläget, och i takt med tiden!

/Tuija

fredag 29 december 2017

Sköldpaddor hela vägen ner

Omslagsbild
Författare: John Green.
2017, Annorlundaskap, Försvinnanden, Vänskap.

En lite ovanlig JohnGreen-produktion som jag inte riktigt vet vad jag tycker om... Och kanske inte speciellt trovärdig heller, vilket i och för sig inte är författarens signum direkt. I alla fall handlar den om Aza, som är en relativt udda tjej i bemärkelsen bakterieparanoid. Hon lever ensam med sin mamma efter pappans död och går på terapi och tabletter mot sin rent fysiska ångest mot att bli smittad av någon annans baskelusker, oavsett om de kommer in i ett sår i handen som hon envisas med att alltid gör hål i, eller kommer in munvägen via en kyss.

Tillsammans med sin beundransvärda bästis Daisy (som mot alla odds pallar hennes fixeringar) ger de sig in i jakten på en försvunnen miljardär, eftersom en belöning på 100 000 dollar utfästs till den som kan bidra till att han hittas. Saken är nämligen den att miljardären är föremål för en utredning kring mutbrott och har två söner som blivit ensamma kvar (varav Davis Aza har lärt känna på ett läger en gång för länge sen). Alltså tycker Daisy att de har en naturlig ingång till familjen - dvs sönerna, som tidigare dessutom förlorat sin mor. Davis minns Aza väl, och tillsammans utforskar de livet, rymden, och även sina känslor för varann, utan att Davis egentligen vill att pappan ska hittas. Han tillförde inte mycket, men lillebrodern saknar honom hemskt mycket ändå. Medan utforskningarna trots allt pågår tar olika personal hand om de två pojkarna, och Aza åker jojo i sina paranoidnojor, och ingen vet riktigt var det ska sluta. Finns pappan faktiskt någonstans, och varför hör han isåfall inte av sig till sina barn? Och hur kan han testamentera hela sin enorma förmögenhet till en ödla som han har i trädgården?

Ja, det är mycket som är ganska knasigt i historien, och jag vet som sagt inte riktigt vad jag tycker om den. Småintressant och fängslande på sitt eget sätt, men kanske en smula väl ologisk på många andra. Och himmel vilka jobbiga tankar Aza lever med... Det blir nästan lite too much för mig som läsare, och lite tjatigt. Men ok underhållning för stunden.

/Tuija

fredag 22 december 2017

Allt det vackra är inte förstört

Omslagsbild
Författare: Danielle Younge-Ullman.
2017, Adoption, Kärlek, Sjuka föräldrar, Vänskap, Äventyr.

Vilken fantastisk bok! Vilket öde och vilket drama! Och väldigt, väldigt snyggt skrivet... 2017 års bästa bok - i elfte timmen?

För Ingrids barndom är inte som andras, hon reser världen runt med sin mamma - den fantastiska operasångerskan Margot-Sophia. Får hemundervisning och lever sitt liv i älskvärd dyrkan av mamman och musiken, bakom kulisserna på världens operascener. Tills den dag mammans röst plötsligt en dag bara dör. Den psykiska kollapsen är ett faktum när de återvänder till Kanada för att leva ett stillsamt och vanligt liv - Ingrid i skola och mamman som kontorsråtta. Men först när de värsta demonerna lagt sig. För det kostar på att förlora "allt" man hade... Ingrid blir mamma till sin mamma under många år, under åren när musiken inte nämns med ett ord. Det är en stor sorg för dem båda att bära, men kanske ännu värre för Ingrid som ovanpå allt annat inte ens tillåts tanken att drömma om ett liv - sitt eget liv - med sång... det är en alltför bräcklig väg till lycka har mamman konstaterat. Punkt. Ingrid ska leva sitt liv i stabilitet. Har mamman bestämt, och bäddar därmed för detta.

Tills den dag Ingrid i smyg sökt till en av världens bästa musikskolor i London - och kommer in! Vilket aldrig kommer att bli aktuellt. Om inte... För efter tusen om och men går mamman med på att Ingrid får börja där om hon först deltar i ett vildmarksläger i tre veckor. Vilken baggis!

Trodde Ingrid. Dessa tre vedervärdiga veckor som sätter alla ungdomarna på enorma prov och påfrestningar sätter också oerhört djupa spår hos dem alla, på olika sätt. Ingrid begriper inte varför mamman ville utsätta henne för dessa fasor - vill hon hämnas, förhärda henne, få henne att hitta sina inre styrkor, få henne att tro på sig själv.. vad handlar detta om? I arga och ironiska brev till mamman försöker hon göra upp med livets alla orättvisor som mamman och hennes beteende utsatt henne för, och kommer väl så småningom till mer eller mindre insikter. Men det är resan dit som gör boken så läsvärd! För själva grundhistorien består i att vi får följa Ingrid dag för dag genom vildmarkslägret. Dessa dagar varvas med tillbakablickar på barndomen, men framför allt åren som följer - åren då Ingrid går från barn till tonåring och allt som händer då. Och sakta, lite i taget, får vi som läsare pusselbit som läggs till pusselbit, som förklarar fler och fler saker kring Ingrid i nuet, dvs vildmarkslivet, tills cirkeln sluts och vi förstår allt... Och på vägen får vi dela hennes känslor för Isaac i skolan, styvpappan Andreas som adopterar henne, men också Tavik på lägret som till slut får henne att öppna sig och orka prata.

Ja, det är oerhört vackert, det är starkt och berörande, och en verklig bladvändare... man bara måste få veta, veta mer och få veta hur det går...

/Tuija

fredag 15 december 2017

Handbok för ett begagnat hjärta

Omslagsbild
Författare: Tamsyn Murray.
2017, Kärlek, Vänskap, Övrigt.

Ett begagnat hjärta är allt som Jonny behöver. Hans eget är defekt, han har levt största delen av sitt liv på sjukhus, men nu är det m e m akut - en ny blodpropp eller infektion.. och då är hans liv över. Men det är inte lätt att hitta lämplig donator - han har väntat länge och börjar ge upp hoppet.

Samtidigt bråkar sig Niamh och hennes tvillingbror Leo igenom vardagen - han den sprudlande stjärnan som alla älskar och hon den buttra och vresiga motpolen. Men ödets vägar rår ingen på... han förolyckas på ett oerhört tragiskt sätt, medan Niamh inget högre önskar än att det varit hon. Och önskar att hon inte skulle ha gjort si eller gjort så, för då... Men faktum kvarstår - Leo är hjärndöd... hade han önskat donera några organ?

Därför får Jonny sitt efterlängtade hjärta, men livet blir svårt att leva ändå. Inte så mycket för alla mediciner han tvingas ta resten av sitt liv för att förhindra bortstötning, utan snarare för att han knappt vet vem han är längre. Hela hans identitet och onaturliga barndom har varit den sjukes. Nu försöker han hitta sig själv, den Jonny 2.0 som han måste börja forma, samtidigt som han inte kan släppa taget om donatorn som gett honom denna andra chans. Han förstår att det måste vara någon i hans egen ålder, ganska nära geografiskt, och han luskar och letar och slutligen utkristalliserar sig en tänkbar donator - Leo. För att få ett grepp om vem Leo var försöker han på olika sätt kontakta Niamh - inte helt lätt - men sent omsider lär de känna varandra och - förstås - blir kära. Förutsägbart? Absolut. Men det är en fantastisk väg dit som skildras. Svårigheterna uppstår egentligen först när han tvingas inse att han någon gång måste blotta sitt ursprungliga intresse för Niamh - hon och hennes föräldrar kan ju inte annat än tycka att han är fullständigt avskyvärd och bisarr.

Det är en jobbig resa för alla inblandade, här finns inga rätt eller fel, inga pekpinnar eller enkla lösningar. Jag lider med dem alla, av olika skäl - det måste vara en fasa att förlora ett syskon eller ett barn, lika mycket som jag lider med Jonny i hans olika våndor. Ingenting är sannerligen lätt för någon av dem, och kanske är det därför det är så lätt att tycka om denna fantastiskt välskrivna och fängslande historia. Även om det nästan gått slentrian i trenden med sjuka ungdomar. Trots det rekommenderas den varmt!

/Tuija

fredag 8 december 2017

Det är försent att vilja hoppa av

Omslagsbild
Författare: Stephanie Tromly.
2017, Action, Deckare, Humor, Thriller.

En smått galen uppföljare till Tromlys förra "Det är dags att inte freaka ut"!
Eftersom jag själv glömt det mesta av den första delen - förutom att jag gillade den ordentligt - så kan jag säga att den är helt ok att läsa fristående. Man får som läsare ständiga inblickar i de viktigaste bitarna från den förra boken för att ha en rimlig chans att hänga med i svängarna. För svänger gör det. I ett sanslöst tempo. Och med en superskön humoristisk inställning (och ton), som gör läsningen till ett rent och kärt nöje!

Historien - som utspelar sig under endast nio dagar - tar vid ca fem månader efter förra bokens slut, då Zoes och Digbys letande efter hans försvunna lillasyster tillfälligt pausas. De hade blivit riktigt tighta under den galna jakten, på kompisplan, men boken slutar ungefär med att han kysser henne. Woops! Vad kan det bli av det här? Varpå killen bokstavligen går upp i rök.

Tills han plötsligt en dag, alltså fem månader senare, oväntat står framför henne... dyker upp som gubben i lådan från Ingenstans. Vid det laget har hon under vårterminen hunnit skaffa sig andra kompisar, men framför allt en kille, super-Austin, som alla tjejer traktar efter.

Och - givetvis - kastas Zoe in i den fortsatta, galna jakten på den försvunna lillasystern, Austin blir satt på undantag... för Digby tar, som vanligt, för sig av allt tillgängligt och icketillgängligt utrymme i och kring Zoes liv. Den här gången visar det sig att Digbys egna föräldrar är mer insyltade än lovligt i systerns försvinnande - det är helt enkelt forskning på hög nivå och hemligstämplat material som spökar, så nu är det riktigt inflytelserika individer som ställer till det för dem... igen. Samtidigt som de dras in i en härva av droger och otillåtna medel i Austins fotbollslag.

En härlig och uppfriskande actionthriller i bokform att bli underhållen av!

/Tuija



fredag 1 december 2017

Fejk

Omslagsbild
Författare: E. Lockhart.
2017, Adoption, Försvinnanden, Resor, Thriller, Vänskap.

Det var sannerligen en annorlunda historia, detta - och annorlunda berättad också! Annorlunda historia för att det handlar om en extremt förslagen ung tjej - hon går verkligen utanpå det mesta! Och annorlunda berättad eftersom den berättas baklänges... På både gott och ont måste sägas. En historia som börjar i slutet, men som sakteliga nystas upp baklänges, som ger förklaringar till både det ena och det andra lite i taget - detta är dock inte ett lätt berättargrepp även om det finns de som lyckats tidigare. Men det krävs nog en mindre rörig historia om det ska funka optimalt. Nu blir jag mest förvirrad och snurrig hela tiden. Kanske är det här en sådan bok man måste läsa om en gång till, direkt, när man fått allt klart för sig. Men då skulle den behövt varit snäppet vassare för att jag skulle valt att lägga tid på det.
Eller så kanske jag skulle haft tiden att sträckläsa boken - då hade jag nog inte småglömt detaljer som ändå har betydelse för förståelsen. Jag vet inte. Bortsett från detta är själva historien minst sagt magstark, och jag kan inte låta bli att fundera över vissa oklara detaljer... hur låg det till egentligen..?


Refererad framlänges, i korthet, kan man säga att boken handlar om Jule - antagligen dotter till två nu döda föräldrar i en familj en smula dysfunktionell - som, antagligen, på rymmen från en ointressant faster, snubblar över (?) tillfälligheten att... så småningom... ta över en annan, stenrik och snygg tjejs identitet... via vägen över att bli god kompis med henne, iscensätta hennes självmord när hon ett tag tidigare faktiskt tagit livet av henne... ja det är ingen hejd på vad Jule lyckas åstadkomma - en dussintjej är hon ju sannerligen inte i alla fall. Tvärtom en actionhjälte. Men också en fejk av allra största mått. Med en välbehövlig dos flyt i livet, trots sitt välregisserade drama.

/Tuija

fredag 24 november 2017

Fyrtiosjunde våningen

Omslagsbild
Författare: Ina Ekegård.
2017, Annorlundaskap, Kärlek, Vänskap, Övrigt.

Jag har verkligen gillat Ekegårds både stil och innehåll, i hennes två tidiga romaner. Hon skriver i regel om unga vuxna, så även denna gång, men innehållet/handlingen var lite oväntad, jämfört med hennes tidigare verk. Det här är en roman om bekräftelse, förödmjukelse, och att tappa kontakten med sig själv. Innan man ens knappt vet vem man är…
Eric Meijer har länge varit överviktig, ända sedan dagis. Det har blivit en del av hans identitet, men inte i bemärkelsen att skämta sig runt sin övervikt -  istället blir han den osynlige som håller sig i bakgrunden,  och tillhör klassens nördgäng av dataspelare. Men så träffar han Emelie. Näst sista terminen på gymnasiet börjar hon ny på skolan, och trots sina 127 kilo, oskuld och okysst, är de en vecka senare ett par. Ett mirakel i Erics värld! Och Emelie själv är ett mirakel i sig själv – så annorlunda men sig själv nog… stark och cool har hon valt sin egen väg, inte alls fegat, som Eric, genom livet. Efter åtta månader tillsammans är det riktig och äkta och stark kärlek som präglar deras förhållande.
Så får de en förfrågan om att hänga med ut och campa i bergen, han backar direkt eftersom han vet att han inte orkar, men som den Emelie hon är, gör hon slag i saken. ”Du säger att du är trött på att vara fet. Så låt oss ändra på det då”, säger hon, och flyttar ut i skogen med honom, på en bantnings- och träningskur. I månader kämpar han med hennes hjälp och är plötsligt åttiotre kilo vältränad snygging – borta är den feta snubben.
En ofattbar omvandling onekligen. Han stormtrivs med sitt nya, vältränade jag, uppmärksammas otroligt för sin snygghet från höger och vänster, och finner sig plötsligt upptäckt som potentiell deltagare till en realityshow i gränslandet mellan BigBrother och ParadiseHotel. En smula smickrad inser han att ett deltagande – en vinst - skulle kunna vara deras snabbiljett till den gemensamma framtiden, en startplåt för många saker. Och mot bättre vetande, trots en del tvivel och dubier hos dem båda, accepterar han ett deltagande.
Som funkar någorlunda till en början, trots de andra deltagarnas tillkortakommanden. Först fattar han inte hur han ska stå ut, men försöker hålla låg profil på sin egen kant. Men efter hand blir han indragen i allt mer dynga, tillvaron blir ett inferno av bekräftelsekickar, lögner och offentlig förödmjukelse som tar en ände med förskräckelse där han saboterar sitt liv fullständigt. Och klockan går inte att vrida tillbaka.
Han inser att han förlorat allt som varit viktigt i hans liv, drogerna är det enda som håller honom upprätt tills han kollapsar. Finns det någon väg tillbaka? Hur? Och till vad, i så fall?
Det här är en bok där cirkeln sluts – från dåligmående till lycka och eufori, tillbaka till än värre dåligmående… Många frågor ställs på sin spets, här finns eftertanke och efterklokhet, vad är man beredd att riskera, och till vilket pris? Och hur klokt är det att gapa över för mycket när man redan har allt man drömt om? Trots allt finns här också öppningar, förlåtelse, ett ljus i tunneln – och det behöver både Eric och jag som läsare, för det är ingen munter läsning, men inte desto mindre viktig. En bra och välskriven bok igen, som sagt, men ganska oväntad och annorlunda!
/Tuija

fredag 17 november 2017

Battle

Omslagsbild
Författare: Maja Lunde.
2017, Kulturkrockar, Kärlek, Vänskap.

Kul med en välskriven bok om dans! Eller... delvis om dans i alla fall. Det är kanske lika mycket en bok om kulturkrockar - i bemärkelsen klasskillnader -
och socialt fall från hög höjd...

Historien utspelar sig i Oslo, det är lite "Skam"-känsla över det hela, och Amalie dansar. Jämt. Hon och hennes kompisar går på ett dansgymnasium, är allihop (mer eller mindre) överklassungar som är bortskämda med både det ena och det andra. Amalie lever ensam med sin pappa, men man får veta att hennes mamma också var balettdansös, men att något hänt - hon lever i alla fall inte med dem längre. Sent omsider får saker sin förklaring...

Tjejerna är som sagt lite tröttsamt bortskämda, de har "allt" - utseende, pengar, och mer eller mindre talang. Så även Amalie tills plötsligt... kronofogden kommer och tar allt. Hennes pappa är bankrutt. Och inte så lite heller. Han lyckas i alla fall ordna ett tillfälligt boende långt ute i en invandrartät förort - en lägenhet lika sunkig som hela förorten. Men hon håller masken. Inte ett ord till någon, ingen får ana... det är ju bara tillfälligt, tills pappa ordnat upp allt! Eller?

Hennes kamp med att låtsas som om ingenting hänt, all den energin som går åt till det... det tar även på mina krafter. Jag pallar knappt att läsa om hur hon syr ihop sin vardag i smyg; lånar pengar hon inte kan betala tillbaka, försöker hålla ihop ett förhållande med den perfekte Aksel trots att hon kanske inte egentligen vill, äter knappt men dansar nästan ihjäl sig trots att hennes danslärare ifrågasätter var hon dolt sin själ när hon dansar... Det är rätt mycket hon kämpar med!

Och mitt i alltihopa möter hon Mikael. I förorten. Som dansar som en gud - fast hip-hop. Vars föräldrar kom från Iran på 80-talet, och som absolut inte vill att han ska satsa på någon dans, för sånt kan man inte leva på - han borde bli ingenjör eller läkare istället. Till skillnad mot Amalie, vars pappa stöttat henne till 300 % hela tiden, i dansen. Tillsammans utforskar de dansens ytterligheter, experimenterar utifrån sina egna referensramar och skills, kommer varandra nära... Tills Amalie lyckas förstöra allt.

Bra och lagom spännande, och härlig känsla inifrån dansens värld!

/Tuija

fredag 10 november 2017

Ryttarna

OmslagsbildOmslagsbildFörfattare: Mats Wahl.
2014, Dystopi.

Ryttarna är den första delen i Wahls dystopiska serie Blodregn. Mats Wahl började sin författarkarriär redan på 80-talet och har nu gett ut ett 50-tal böcker!

Jag hade lite motstånd mot berättelsen till en början, dels för att den startar med en anonym 7-åring och hennes mamma. Men snart förstår jag att det är de två och resten av deras familj vi följer i boken. Dels är det väl mycket detaljerade beskrivningar av deras liv och hur de löser vardagsproblemen. Men det kanske bara är jag som hakar upp mig på det. Berättelsen tar snart fart och blir riktigt bra. Dessutom är det intressant att den utspelar sig i Sverige. Ett framtida Sverige där vädret påverkar människors sätt att leva. Hur och vad som hänt växer fram lite i taget.
OmslagsbildOmslagsbildHuvudperson är Elin som har fyllt 16 år. Elin och hennes bror blir attackerade av grannarna när de rider hem från stan. Elin dödar en i självförsvar och brodern blir tillfångatagen. Det som ligger bakom attacken är det livsavgörande behovet av reservdelar till det vindkraftverk varje familj har på sin gård. Elin rider för att förhandla om sin bror men när hon kommer fram till gården där han bör hållas fången är det ingen där. Stället är övergivet. Var finns hennes bror?

Det händer mycket på vägen. Här finns en styrande militär, attacker från motståndsmän och viljan att överleva i en förändrad värld. Ryttarna fortsättes av Krigarna (2014), Lagstiftarna (2015) och De levande (2016).
/Liselott








fredag 3 november 2017

Visheten vaknar

Omslagsbild
Författare: Elin Säfström.
2017, Fantasy, Humor, Mystik.

Äntligen kom uppföljaren till den härliga "En väktares bekännelser"! Det är en befriande skön fantasyserie som Säfström satt riktigt egen prägel på - språket är i modernaste laget (riskerar mossighetsstämpel om några år?) men hela tiden med en skön humorton genom all action och hemskheter. Det går undan, så till den milda grad att Tilda inte hinner med varken kompisar, eventuell kärlek, eller så värst mycket annat heller för den delen - hennes väktaruppdrag, plikten med stort P, slukar det mesta av hennes tid.

Tillsammans med sin mormor håller hon Stockholms alla rådare/ skymnings-folk (troll, tomtar, älvor, vittror, etc) i en herrans tukt och förmaning så att de beter sig som folk och inte blir upptäckta av människor. Och den här gången får Tilda nys om att något är på G bland trollen. Vishetens Dag infaller om några veckor, vid fullmåne, och stora festligheter planeras. Dock vet varken Tilda eller hennes mormor vad detta är för något, men lyckas få en hint om att trollens kung visst ska vakna. Efter 444 dagars sömn. Hmmm... Efter väldigt mycket grävande bland mormors alla böcker och papper lyckas de så småningom luska ut att Trollkungen, när han vaknar, måste ha ett jungfruoffer direkt. Och detta för att han genom människoblod ska bli ett troll med människointellekt. Hua! Detta får inte ske! Tilda och mormor måste stoppa Trollkungen och människooffrandet till varje pris! Men hur? Och vem är det som ska offras?

Som om detta inte är nog är Tildas övriga liv, dvs det vanliga, rörigare än någonsin. Hennes väktarhund Dumpe är jättesjuk, hennes mammas nya, gräsliga karl drar med henne och hennes två bästa kompisar Imane och Natta till en överlevnadshelg i vildmarken, hon försöker hjälpa vittran Storm att söka efter hans kidnappade son Kåre, och hon försöker hålla liv i det eventuella förhållande som hon trevande försökt inleda med Hakim (eller han, snarare än hon..).
Ja, det är många bollar i luften, och tempot är högt. Och ja, jag gillar detta. Igen. Verkligen!

/Tuija

fredag 27 oktober 2017

På andra sidan Fågelsången

Omslagsbild
Författare: Stefan Casta.
2015, Mystik, Sorgligt.

Ett stråk av mystik är det i Castas bok På andra sidan Fågelsången. Elina och hennes pappa förändrar sina liv efter att pappans sambo Vanessa dött i en bilolycka. Hon är så saknad och det enda som känns rätt är att förverkliga Vanessas dröm om att bo på landet. Det blir en vindlande väg för Elina och hennes pappa. De hittar ett hus de vill köpa, men har de råd? Vem är killen som plötsligt dyker upp?

Men boken handlar även om saknaden efter Vanessa. Elina känner hennes närvaro och pratar med henne. Är det möjligt?


Det märks av Casta älskar djur och natur. Här springer rävar och kvittrar fåglar i skog och mark. Han låter Elina känna skillnaden mellan stad och landsbygd. Han balanserar även fint allvar och humor i boken. Sammantaget en härlig bok som efterlämnar en skön känsla.

/Liselott

fredag 20 oktober 2017

Down Under

Omslagsbild
Författare: Johan Ehn.
2017, Andra länder, Annorlundaskap, Homo, Resor.

Vilken stark bok! Det är författarens romandebut - en ytterst välskriven berättelse med självbiografiska inslag. Och det känns... historien kryper verkligen in under huden. Man lider och våndas med den 19-årige Jim, lika mycket som med den 9-åriga.

Historien tar sin början på ett flygplan från Sverige till Nya Zeeland 1987 och man förstår att Jim på något sätt ställt till det ordentligt för sig hemma och behöver byta miljö. Han ska bo hos sin farbror med familj ”down under” en tid. Men snart luskar farbrodern ut att Jim är homosexuell och kör ut honom. Ett ångestladdat luffande tar sin början där alkohol och droger ingår i vardagen, samtidigt som han lever ut sin undertryckta sexualitet så det stänker om det. Även för mig blir detta en ångestladdad resa, som kan ta en ände med förskräckelse om han inte passar sig... Parallellt med handlingen på Nya Zeeland löper minnesbilder från 9-årsåldern och framåt, tills dåtid möter nutid. Jim var en mobbad, osäker och identitetssökande kille som så gärna ville vara som alla andra. Han inser till slut att han inte är det, men att han är bra ändå - dessvärre tar detta omvägen över ett riktigt bra och fint förhållande med flickvännen Alva.

Det här är en bok som berör mig på många plan. Dels lockade den eftersom den utspelar sig i ett land där jag själv luffade runt vid tidpunkten ifråga, och jag kan lätt se den homofobiske, gammeldagskonservative farbrodern - som för övrigt beter sig som ett riktigt svin - framför mig... i en tid när gaykulturen fortfarande inte var så självklar som den kan kännas idag. Och dels fascinerar den lite extra under läsandets gång när jag förstår vem han är... Jim måste ju, mer eller mindre, vara Johan själv - idag gift med skräckförfattaren Mats Strandberg. Puh - han fann lite lycka till sist ändå!

Ja, det är omtumlande läsning, varmt rekommenderad, som lämnar spår inombords... jag tror jag kommer att bära Jim med mig ett bra tag!

/Tuija

fredag 13 oktober 2017

På andra sidan reglerna

Författare: Emma Granholm.
2017, Mobbing, Vänskap, Övergrepp.

Nu är det åtskilliga år sedan Granholm släppte en tonårsbok, och jag har tidigare tyckt bra om det hon skrivit. Även denna har sina förtjänster, men tyngs ned av ett onödigt omfång, där den sista fjärdedelen inte direkt tillför något. Sen har jag väldigt svårt för alla onödiga fixeringar vid utseende, outfits, smink etc - de detaljerna tillför inget heller, för underförstått finns allt där ändå, utan att tjejerna behöver framställas som ännu mer ytliga och utseendefixerade än vad de redan är.

Anyhow... när Lukas föräldrar lämnat Stockholm för den lilla lantortshålan börjar han i sin nya gymnasieklass några veckor in på andra terminen i ettan. Lite nervös är han allt, men helt i onödan - han blir snabbt upptagen i coola gänget och trivs bra direkt. Lite underligt tycker han dock att det är, att det finns en ensam tjej i klassen, som alla nonchalerar. Hon sitter alltid helt ensam, i sjaviga kläder, ingen pratar med henne - men när han råkar fråga något om Olivia får han till svar att hon inte är riktigt klok, inget att bry sig om, att hon är en jävla hora. Punkt.

På första festen, första helgen, är Olivia den första han stöter på i dörren, men det är en helt annan tjej än den han sett i veckan. Det här är en riktig superpuma, sexigt uppklädd från topp till tå, som direkt drar in honom på toaletten och har sex med honom.

Hjälp. Vad var det där..? Och på måndag struntar hon fullständigt i honom... Då börjar saker och ting sakta klarna... Den styrande, snygga Amanda är i direkt krig med Olivia. Helt otroligt kan tyckas, för de har varit bästisar i alla år. Men så hände något, får Lukas veta. På skolavslutningskvällen efter nian blir Olivia våldtagen av Amandas pojkvän. Men Amanda vägrar tro att det är så det gått till. Alltså fryses Olivia ut. Amanda får med sig alla i sin mobbningstaktik, och Olivia blir hatobjektet nummer ett, vars flöden på sociala medier drunknar i vedervärdiga inlägg, kommentarer och utskällningar, men hon blir även rent fysiskt ansatt, på ett fruktansvärt sätt. Och detta bara tar Olivia. Hon sväljer och härdar ut, men tänker också att Amanda inte ska få som hon vill - så hon ger igen. Hon känner till alla Amandas svaga punkter, och ser till att utnyttja dem, t ex skulle hon inte få Lukas som hon verkade trakta efter, för nu har ju Olivia besudlat honom.

Det här regelrätta kriget mellan de två tjejerna utvecklar sig till något av det vidrigaste man kan föreställa sig, och inbegriper efter ett tag Amandas bästis Katta, som tog över efter Olivia. Hon är lika delaktig i all skit som alla andra, men Lukas lyckas få henne på andra tankar och snabbt är även hon spolad av Amanda. Hur mycket makt kan en ung människa få egentligen? Varför är det så otroligt viktigt att man är överlägsen andra? Lite deprimerande läsning kring tonårsfasoner är det allt, jag fattar inte hur detta kan fortgå utan att någon polisanmäler, att ingen förälder eller lärare reagerar... ja det är åtskilligt jag inte fattar... Oavsett så finns det utvägar ur helvetet runt bitchen Amanda, även om vägen är lång. Och det är tur att det finns en hel del ljus ändå i det gräsliga mörker som boken skildrar. Annars hade jag inte pallat läsa.

/Tuija



fredag 6 oktober 2017

Damaskus Sölvesborg

Omslagsbild
Författare: Per Nilsson.
2017, Annorlundaskap, Flyktingskap, Kulturkrockar.

Än en gång har Per Nilsson skrivit en lågmäld och eftertänksam liten historia om vår samtid. Han får mycket sagt, på få sidor - boken är bara ca 175 sidor lång och därmed snabbläst. Det är med varsam hand han närmar sig de polariserande, svåra frågorna, som präglar så mycket av samhälldebatten idag, kring invandring och integration.

Boken handlar om Leo och Nour, som går i samma klass på gymnasiet i Sölvesborg. Leo har levt hela sitt liv där, Nour är förhållandevis ny i Sverige, har flytt från krigets Damaskus. Under en utedag på Ryssberget med klassen råkar Nour skada sig när de är på egen hand de två, så under ett skyfall stannar de till i ett vindskydd i skogen och hoppas och väntar på att folk ska börja söka efter dem. Under tiden sitter de vid brasan de fått liv i, och pratar. Trevande. Från början är Nour helt vansinnig och skyller allt på Leo - det var hans fel att de skulle gena genom skogen till en orienteringskontroll. Men allt eftersom som hon lugnar ned sig börjar de prata. Det har de aldrig gjort.

Leo är en lite udda särling och pratar inte mycket med någon. Nour umgås mest med sina arabiska väninnor, pratar sällan svenska med någon. Men under eftermiddagens och kvällen lopp har de hunnit dela väldigt många tankar, minnen och hemligheter som få känner till, de har hunnit mötas i sina olikheter, åsikter och erfarenheter, och detta på ett väldigt intressant plan - allt i väntan på att något ska hända. Men rädslan att "fel" personer ska hitta dem finns också - hur ska han kunna förklara för någon varför de blev kvar där, kläderna hänger på trekvart och Nour är utan sin slöja? Tänk om de fulla ungdomarna ger sig på Nour och han får skulden?

Som vanligt är det svårt att inte tycka om Per Nilssons verk... det är något visst med hans författarskap!

/Tuija

fredag 29 september 2017

Flora Banks förlorade minne

Omslagsbild
Författare: Emily Barr.
2017, Annorlundaskap, Resor.

Hmm, nu har flera böcker om minnesförluster av olika slag, typ alzheimers, korsat min väg, och detta är en variant på det, som här drabbat en ung tjej på 17 år, istället för en gamling... Ingen höjdare för någon, precis.. Dessutom verkar det vara på tapeten med överbeskyddande föräldrar..?

Flora Banks är i alla fall en tjej i England, som efter en hjärntumör i sjuårsåldern inte har lyckats behålla några minnen. Inte av nånting - bokstavligen. Hon framlever sitt liv hemma, där allt som är viktigt för henne - för att hålla paniken borta - det skriver hon upp på händerna, armarna, i sina viktiga anteckningsböcker etc. Jobbigt!

Men en kväll får hon följa med sin bästa kompis Paige på en fest, en avskedsfest för hennes kille Drake som ska flytta till Svalbard. Festen lämnar hon tidigt, men avrundar nere vid havet, dit Drake också sökt sig. Som kysser henne och talar om för henne hur speciell hon är. Helt plötsligt känner hon, och inser, att hon inte längre är ett barn. Som hon på sätt och vis känner sig som, i huvudet, och som hennes föräldrar behandlar henne som. Uppfylld av lycka går hon hem, och skriver ned vad som hänt henne, för att hon aldrig ska glömma vad hon upplevt. Men - vaknar nästa morgon och minns... utan att hon läst sig till det! Lyckan är så fullständig och total; Drake, lyckokänslorna och kärleken har hjälpt henne att minnas! Kanske kan han hjälpa henne att återfå sina minnesförmågor? Hon bara måste få kontakt med honom!

Och hon lyckas. De mailväxlar, hon lever i ett totalt lyckorus, men så försöker han plötsligt avrunda det lilla de påbörjat eftersom han ändå är så långt borta. Flora fattar ingenting - hon vill ju leva lycklig i alla sina dagar med honom, han ska ju hjälpa henne att återfå sitt minne! Och mitt i alltihop blir hennes bror, som bor i Paris, jättesjuk, föräldrarna måste hasta dit, och lämnar henne i kompisen Paiges omsorg. Tror de. Vad de inte vet är att Paige sagt upp bekantskapen med Flora efter den där kyssen, där hon snodde Drake från Paige. Alltså blir Flora kvar hemma helt ensam. Och lyckas mot all förmodan överleva en vecka... Men föräldrarna tvingas bli kvar i Paris, och då kommer Flora på den geniala idén - att åka till Drake. Till Svalbard! Överraska honom! Hur hon lyckas med detta, och att hitta Drake där, det är en bedrift som går utanpå det mesta. Men så är hon också en ovanlig tjej, som verkligen går utanpå det mesta!

Hela tiden, medan man läser, gör man det med en katastrofkänsla. Precis vad som helst kan hända - och händer också hela tiden - men det värsta är att man redan i prologen får veta att något katastrofalt hänt, så vetskapen om en katastrof på Svalbard bär man med sig hela tiden. Lite jobbigt för nerverna..
Sen blir det lite tröttsamt att läsa alla hennes upprepade meddelanden till henne själv, om och om igen, när hon behöver bli påmind om en massa saker. Samtidigt som det förstärker känslan av vilket helvete hon lever i, varje dag, varje stund. Stark är hon i alla fall, och stark läsning är det också!

/Tuija

fredag 22 september 2017

Så långt vi kan följas

Omslagsbild
Författare: Susanna Martelin.
2017, Hästar, Sorgligt, Vänskap.

Vilken fin romandebut! Äkta och närvarande om sorg som sliter sönder både  själ och förhållande. Men också om förmågan att läka trasiga hästars själar och om en vänskap djupare än de flestas. Dessutom är huvudkaraktärerna i 25-årsåldern, men mycket handlar om en vänskap som utvecklade sig under högstadietiden, som vi får dosvis i tillbakablickar.

Alex (Alexandra) och K (Krzysztof) lär känna varandra i åttan, båda starka själar som finner varandra som bundsförvanter, båda bara en liten, liten smula udda på varsitt sätt. Vi får följa deras vänskap som utvecklar sig till något mycket speciellt - verkligen något utöver det vanliga - vilket för dem väldigt nära varann, dock aldrig som ett kärleksförhållande. Helt inpå K kommer dock aldrig Alex - där finns något i hans liv som gör att han försvinner, drar sig undan, i omgångar och Alex förstår bättre än att pressa K. Sent omsider inser hon att K misshandlas av sin far, vilket sätter oerhört djupa spår i honom, och hon hjälper till att få pappan straffad. Men K är sargad, sviken, mår inte alltid så bra - hon kan inte mer än att finnas till för honom.

Som vuxen lever hon i ett lyckligt förhållande med Rick, de bor ihop - han pluggar och hon jobbar med hästar. Som yngre tävlingshoppade hon, men har släppt det till förmån för att jobba med problemhästar, och en kväll på hemväg från stallet håller hon på att köra i diket, nära att köra på en räv. Vad hon dagen efter blir varse är att ungefär samtidigt som detta hände, hände någonting annat, på en annan plats. Döden visade sitt fula tryne och tog någon och något ifrån henne, hennes sorglösa och lyckliga liv tar en vändning hon aldrig kunnat ana. Hur ska hon någonsin kunna styra upp sitt liv igen och orka gå vidare?

Det gör riktigt ont att följa någon så förkrossad, så nära.  Det är hudlöst och naket, välskrivet och inkännande. Det är nästan så det känns självupplevt, även om det kanske inte är det. En mycket bra och läsvärd debut, oavsett!

/Tuija



fredag 15 september 2017

Under odjurspälsen

Omslagsbild
Författare: Klara Krantz.
2017, Annorlundaskap, Utanförskap, Övrigt.

Klara Krantz debutbok "Ge mig arsenik" tyckte jag mycket om. Den här vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om - Signe gör mig så förbryllad! Hon upplever sig vara sagornas fula odjur, där hennes vackra inre ska blottas när skönheten uttalar de magiska orden. Då ska hon bli sedd och älskad som den hon är, då ska allt det som är hon, som finns gömt under odjurspälsen, bli synligt för världen.

Signe är alltså en tjej som går i 9:an, som under lågstadieåren har varit lite utsatt och därför fortfarande känner sig lite annorlunda - "inte som alla andra". I hemlighet är hon otroligt förälskad i Joel i parallellklassen, som hon varit självklar vän med under mellanstadietiden, men som numera behandlar henne nästan som luft, i skolkorridorerna. Hon hittar honom på forumet icq, och inleder en pratrelation med honom - som Frida, boende i Karlstad! Själv bor hon i Uppsala och tror att detta är helt riskfritt. Det är som en dröm att få prata med Joel varje dag, komma honom nära, få honom att lära känna HENNE, Signe, utan att han störs av att veta vem hon är, hur hon ser ut. Uppleva vem hon faktiskt, egentligen är, under odjurspälsen. Det intressanta är att även hon själv, under resans gång, upptäcker vem hon är och finner sidor hos sig själv som aldrig får komma till uttryck i Signeformen. Som Frida är hon allt hon drömt om, och tydligen även vad Joel drömt om. Han blir, lyckligt ovetande om hennes sanna identitet, riktigt kär i Frida, och vill, lagom till höstlovet, träffa henne. Förstås. Vad annat var att vänta? Och hur ska hon lösa det, då..?

Mitt i alltihop lär hon känna särlingen Manga-Magnus. Även han en udda, utstött figur - dock är nog hans resa genom skolhelvetet tuffare. Han är hennes kompis ratade dejt... en alldeles för ful, mager, knepig kille i kompisens smak. Men Signe lär känna MM. Först bara lite pratprat. Men hon blir så kåtpirrig, så det enda hon vill ha är sex. Helst när hon slipper se honom, i mörker och så... Och trots deras olikheter (utanförskapet är väl egentligen deras enda gemensamma nämnare) njuter hon av hans hud, hans närhet... men kan vara förfärande elak mellan varven. Detta får mig att se ett verkligt odjur i henne - för det finns verkligen en inte så snäll Signe någonstans, som jag har lite svårt för. Det gör ont att se hur hon egentligen utnyttjar MM när det är Joel hon vill ha. Som hon antagligen inte kan få. Och MM vill hon bara ha till sex. Och sårar honom dessutom djupt, om och om igen. Ja - som sagt, jag vet inte riktigt vad jag tycker om varken Signe eller boken - trots att man inte måste älska huvudkaraktären. Det är intressant med de osympatiska drag som finns hos henne, samtidigt som hon är väldigt motsägelsefull. Jag får helt enkelt inte kläm på henne, när hon drar sig ut på riktigt djupt vatten.. för sanningens minut närmar sig oundvikligen. Och vem gillar sanningen?

/Tuija

fredag 8 september 2017

Vakuum

Omslagsbild
Författare: Mia Öström.
2017, Självmord, Sorgligt.

En riktigt fint beskriven sorgeprocess efter en storebror som tagit sitt liv.

Nästan ett helt år har gått sedan förra julen när Jonnas älskade bror Johan lade sig på tågrälsen. Ett helt år som avtrubbad, domnad, inte speciellt närvarande... för hon svävar ute i yttre rymden (så vackert omslag!). Johan som hon alltid sett så mycket upp till, som skulle lära henne allt, som var hennes kompassnål i tillvaron. Som lagt små skattjaktslappar lite här och där, åt henne, som hon med jämna mellanrum fortfarande hittar och gläds åt. Johan är ju ändå här med henne! Han måste ha tänkt på henne, innan, kanske undrat hur länge det skulle dröja innan hon hittade dem... men hur kunde han bara lämna henne..? Utan att hon visste vad han bar på. Depression?.. Fast alla sa att han var ledsen... Alltså får hon inte vara ledsen - då dör man ju!

Hon biter ihop så att det gör ont i mig, hon stretar emot när föräldrarna vill röja ur hans rum för att göra om till arbetsrum, hon håller alla hans saker nära, vill inte släppa taget, vill ju inte glömma. Och en dag hittar hon lappen som leder henne till släktingen Ebbas gamla hus i fjällen, dit Johan åkte och sommarjobbade flera år i rad. Hon bara släpper allt, och drar dit. Vänner och föräldrar förfasar sig, för hon blir ju förstås insnöad där uppe utan chans att ta sig därifrån. Tillsammans med Ruben, killen i huset bredvid, går de på "skattjakt" efter Johans sista meddelanden, och det är också där hon kan försonas med hur livet blev. Alla sörjer olika och Jonna behövde just detta för att kunna börja läka. Under tiden finner hon sidor hos sin bror hon inte hade en aning om - han både växer inför hennes ögon samtidigt som han försvinner ännu längre ut i rymden. För henne finns dock bara en väg och det är framåt. Och hon gör det på ett väldigt värdigt sätt.

Jag har läst Öströms förra bok, som var mycket speciell, och så var även denna. Det här är dock en helt annan bok, byggd på egna erfarenheter, som skildrar något man inte borde behöva få uppleva som ung. Den berör djupt, är vackert skriven, och den personliga sorgen lyser mellan raderna. Tyckte mycket om!

/Tuija