fredag 9 december 2016

En väktares bekännelser

Omslagsbild
Författare: Elin Säfström.
2016, Fantasy, Humor, Mystik.

Intressant och annorlunda! Enligt baksidan en modern fantasy uppblandad med nordisk folktro - full av trolldom och mystiska väsen. Och precis så är det! Dessutom mitt i Stockholm!

Tilda är berättaren, som med en skön humoristisk ton försöker få läsaren att förstå allt det sanslösa hon är satt att lösa. Eller nej, egentligen inte lösa, för hennes mormor som gett henne uppdraget att vara hennes stand-in medan hon själv åkt till Norrland för att lösa en massa rådarproblem som uppstått, trodde nog inte att Tilda skulle behöva lösa någonting. Utan egentligen bara fortsätta att vara väktare, och därmed hålla Stockholms sagoväsen under tukt och förmaning och inte hitta på jäkelskap, som t ex att visa sig för människor. För väktare är de, Tilda och hennes mormor - de ser, kommunicerar med, och håller ordning på alla tomtar och troll, jordvättar och älvor och allt annat oknytt som lever sina liv parallellt med oss människor, mitt ibland oss. Fastän vi inte kan se dem. Häxor och svart trolldom vill de helst inte veta av, men nu när Tilda är ensam på täppan börjar förstås ett rykte gå bland olika rådarfolk - något skumt är på gång, någon med extra starka förmågor verkar få folk att försvinna! Två barn har gått upp i rök, sedan några tonåringar... och sen Tildas bästis Imane!

Samtidigt blir hon oerhört störd av tjejen Natta i skolan - som hon bara inte vill gilla eftersom hon har en känsla av att killen Hakim, som Tilda är smått förtjust i, är fascinerad av henne - för Natta är som ett plåster på Tilda, vill ta kontakt, vara vän.. Vad är hon för skum en, egentligen? Och vad är det för märklig killälva som dyker upp i tid och otid och som inte beter sig som de skygga älvorna brukar göra? Det är mycket som vilar på Tildas axlar just nu, och inte får hon kontakt med mormor i Norrland heller... och hennes egen mamma lever i sin pillervärld... så hon besöker sin dementa farmor mitt i alltihopa för att försöka få klarhet i varför hennes pappa valde att ta livet av sig innan hon ens var född... Ja, det är många förvecklingar som otroligt nog hänger ihop.. inget är som det synes vara!

Riktigt trevlig läsning, av en ovanligare sort. Och språket, tonen, gillar jag mycket!

/Tuija

fredag 25 november 2016

Blodvittring

Omslagsbild
Författare: Staffan Cederborg.
2016, Läskigt, Mystik.

"En magisk berättelse om instinkter, hämnd och svartsjuka" kan man läsa på baksidan... Och dessutom något som författaren Staffan Cederborg tycks ha ramlat över, på riktigt..? Ja, så framställs det, både inledningsvis och i slutet - kan det vara möjligt? Ja, vad vet man... annorlunda och övernaturligt är det i vilket fall, sant eller inte!

Historien bygger på gamla fyrdagböcker som Cederborg har hittat (eller så hittar han på att han har hittat dem?) undangömda i en nedlagd fyr på den lilla ön Östergarnsholm, strax öster om Gotland. Men innehållet i dem är skrivet av en ung tjej i augusti 1979. Medan hon var inlåst i fyren under några dygn! Hon skrev av sig sin semesterhistoria för att inte bli tokig, och det är den vi som läsare får följa sedan, men det visar sig att historien, och händelseutvecklingen, har rötter långt bak i tiden, i en legend från 1600-talet.

Historien är alltså 17-åriga Ninas, och hon och kusinen Rebecka, tillsammans med Ninas mamma, tillbringar semestern i en liten hyrd stuga på östra Gotland. Som barn var de goa vänner, men har som tonåringar vuxit ifrån varandra ordentligt och blivit väldigt olika. Dagarna segar sig fram, men de lär känna Peter och Tommy, gotlänningar som är några år äldre, och tillbringar så småningom en hel del tid med dem. Men i umgängets fotspår uppstår komplikationer. Båda tjejerna blir förtjusta i Peter, vilket krånglar till det en smula mellan den utmanande Rebecka och den lågmäldare Nina. Men det är inte detta som ställer till det, utan de märkliga syner och händelser de råkar ut för. Vita djur i olika skepnader dyker upp inför dem, försöker locka dem till att göra olika saker, och gör dem fullständigt frånvarande i de stunder det inträffar. De är alla påverkade av de mystiska krafterna, men vet inte riktigt vad de ska tro på - om det är inbillning eller inte. Men värre och värre, blodigare och blodigare saker inträffar, och livet blir mer eller mindre till en mardröm. Ungdomarna ställs emot varandra, och katastrofen är till slut bara ett faktum. Och allt slutar med att Nina plötsligt finner sig inlåst i fyren...

En intressant historia, lite lagom obehaglig, och man vet inte vad man ska tro om något. Definitivt något annorlunda för tonåringar som vill ha verklighetsförankrad mystik! I Sverige!

/Tuija

fredag 18 november 2016

Min bror monstret

Omslagsbild
Författare: Mårten Sandén.
2016, Annorlundaskap, Vänskap, Övrigt.

Vilken ovanlig bok Mårten Sandén skrivit! Om ett tragiskt öde och en synnerligen märklig händelseutveckling. Hela tiden medan jag läser har jag en katastrofkänsla i magen, hela tiden väntar jag bara på att det värsta ska hända - som jag inte ens vet vad det är - jag bara känner på mig att "nu spårar det snart ur, det här kan aldrig gå vägen...". I vilken utsträckning det gör det, tänker jag inte avslöja här... den som läser får se!

Ensamme och lite utstötte Benjamin har en bror; stor som ett hus, skräckinjagande i hela sin uppenbarelse, döv - men snäll som ett lamm. Men det vet inte alla. Benjamin tar hand om honom alldeles själv sedan pappan gått upp i rök - fixar mat, lämnar honom varje morgon på stenhuggeriet där han flyttar tung sten, försöker få ihop pengar och ett liv, där varken pengar eller liv finns i någon större utsträckning. Men - ryktet sprider sig till kriminella att "monstret" är Benjamins bror, och eftersom Benjamin är den enda som kan teckna så att brodern förstår, så kontaktas Benjamin, för man vill använda monsterbrodern som en skräckinjagande livvakt. Som egentligen inte behöver göra något mer än att synas ordentligt, för att ge en skräckinjagande effekt på andra kriminella element. Brodern har dessutom autistiska drag och troligen något förståndshandikapp, men - som sagt - det vet ingen, och brodern lyder Benjamins minsta vink.

På detta vis börjar de tjäna ihop pengar, till både mat och annan lyx de vill unna sig, och mitt i allt detta börjar Benjamin träffa flickan Lydia som han lärt känna i stormarknadens kassa. Benjamin börjar nära en dröm om att bara fly ifrån allt, som börjar trassla till sig alltmer - bara ta Lydia och brodern med sig och dra någonstans där inga obehagliga kriminella kan hitta dem. Men hur ska det gå till när gängen och deras ledare har full koll på Benjamin och broderns alla förehavanden?

Det är en ovanligt stram och rakt berättad historia, rätt upp och ned, avskalad på mycket, men ändå  inte. Det är både sorgligt och tragiskt, men hjärtevärmande på andra sätt. En annorlunda typ av spänning där man snabbt bara måste få veta hur allt ska gå!

/Tuija

lördag 12 november 2016

Olyckornas tid


Omslagsbild

Författare: Moïra Fowley-Doyle.
2016, Försvinnanden, Kärlek, Mystik, Vänskap.

Magisk realism med övernaturliga inslag, om en familj full av överraskningar och hemligheter. Det handlar om systrarna Cara och Alice, deras f.d. styvbror Sam - och även allas deras goda vän Bea.

Varje år i oktober drabbas familjen av olyckor - skador, skärsår, brutna armar och ben - och hela tiden är de en hårsmån från värre saker. Men ingen frågar sig riktigt varför, månaden har blivit ett naturligt inslag i livet då deras mamma försöker överbeskydda dem på alla vis, för säkerhets skull. Men när Cara plötsligt upptäcker en annan märklig sak, nämligen att flickan Elsie i skolan skymtar på vartenda ett av hennes foton, och börjar ifrågasätta detta varför - och hur det ens är möjligt - då finns Elsie ingenstans att uppbringa.  Folk verkar inte riktigt ens veta vem hon är, så osynlig och obetydlig är hon. Sökandet efter Elsie leder dem till ett otroligt mäktigt gammalt kråkslott, där de bestämmer sig för att hålla sin Halloweenmaskerad. Och festen blir kulmen på en rad obehagliga händelser, varefter alla de frågor som väckts kring alla obegripligheter och mystiska drömmar och syner äntligen får sina svar. Håll ut under läsningens gång - det betalar sig bra!

Skimrande vackert och gåtfullt, men också djup, mänsklig tragik. När massor av mörka, förträngda minnen, som döljer en annan sida av verkligheten än den man orkar kännas vid - det kanske är då som sådan här magi uppstår? Absolut läsvärt, trots viss rörighet ibland kring gränsen mellan dröm och verklighet.

/Tuija










.    

fredag 4 november 2016

Ormbunkslandet

Omslagsbild

Författare: Elin Bengtsson.
2016, Homo, Kärlek, Vänskap.

En utav årets nomineringar till Augustpriset, i barn- och ungdomsklassen - ett mycket modigt val, måste jag säga! En strålande och stark bok, med en alldeles egen lyskraft, om incest mellan syskon - ett tabubelagt ämne som det nästan aldrig pratas om, än mindre skrivs om. Katarina von Bredow gjorde det (1991!), i den starka och oerhört mycket lästa "Syskonkärlek" (som Elin Bengtsson faktiskt refererar till - huvudkaraktären Margit har läst den, men konstaterar att de åtminstone hade olika pappor..). Men få vågar beröra detta... och - i ärlighetens namn kan det ju inte vara ett jättevanligt fenomen att två syskon har så starka känslor för varandra att de inleder en sexuell relation. Men likväl förekommer det, och att döma av intresset för Bredows bok så är det fascinerande att läsa om. Augustnomineringen motiverades såhär: "Margit och Mika är ett. Intimt sammansvetsade, älskande. Men de är också syskon, och medvetna om att deras kärlek inte är accepterad. Så Mika bryter upp, och övergiven reser Margit till Malmö, möter nya människor och engagerar sig politiskt. Men Mika finns kvar närmast hjärtat. Elin Bengtssons ungdomsroman handlar om det kanske allra mest förbjudna: incest. Med ett poetiskt och symbolmättat språk vidgar och utmanar hon synen på sexualitet och vilken kärlek som får och inte får finnas."

Jag kan bara instämma. Det förbjudna, som många betraktar som onormala, sjuka, äckliga är bevisligen kittlande. Men ingenting kunde vara naturligare för Margit och Mika. Men deras dilemma ställs på sin spets när Mika, efter alla år av spott och spe i skolan där alla misstänkt detta (förmodligen även föräldrarna, anar man), utan att förbereda Margit bestämmer sig för att söka sig till lumpen efter gymnasiet. Margits värld rasar, hon flyr tillvaron innan hon ens hunnit ta studenten, köper en enkel biljett till Malmö - och blir kvar där. Genom sitt vacuum lyckas hon ändå skaffa sig  nya vänner, och som de politiska aktivister de är, och Margit blir, demonstrerar de, ockuperar hus etc. Och i en av tjejerna blir Margit faktiskt kär. Så det finns hopp om livet. Men såret efter Mika kommer ändå aldrig att läka. Han är hennes andra halva, hur långt ifrån varandra de än kommer att leva.


Det är så lätt att känna med Margit i alla hennes val och kval. Men även Mikas. Det här är lågmäld dramatik på hög nivå, välskrivet och äkta, och rekommenderas varmt!


/Tuija

fredag 28 oktober 2016

Fotbollshoran

Omslagsbild
Författare: Mikael Thörnqvist.
2015, Hederskultur, Kulturkrockar, Sport, Vänskap.

Det starkaste och obehagligaste jag läst på länge! Så synd att förlaget valt ett så torftigt och intetsägande omslag bara... det förlorar boken många läsare på, gissar jag.
Men här bakar Thörnqvist in en synnerligen autentisk hedersproblematik i det som han kan bäst - fotboll.

För fotboll är Yasmines liv. Hon verkligen, verkligen älskar fotboll, mer än något annat. Och något annat liv kan man i och för sig knappt säga att hon har - eller skulle haft, för den delen, om hon nu inte upptäckt sin talang - för det sätter hennes föräldrar effektivt stopp för. Hon är stenhårt, och då menar jag verkligen stenhårt, hållen hemifrån - hon pluggar dag och natt, hon skyndar hem från skolan för matlagning och disk, och ändå hinner hon med hård fotbollsträning många dagar i veckan. Till hennes föräldrar stora irritation. Något annat, mer "vanligt" tonårsliv tillåter de inte - det finns inte på kartan att hon skulle kunna gå någon annanstans än hem efter skolan, eller få lov att göra något annat än det de bestämt - så de ytterst få tillfällen hon ändå unnar sig egen, "normal" tonårstid, det gör hon under lögner och i smyg. Trots att hennes yngre bröder sätts att spionera på henne.

Efter tusen om och men får hon till slut ändå lov att följa med på en fotbollscup till Stockholm, med övernattning. Naturligtvis lär hon känna en jättefin fotbollskille där - men vad har de för framtid? När hon samtidigt alltmer börjar ana att det ligger något i kuratorns varningar: hon borde försöka låta bli att följa med familjen på sommarsemester till hemlandet - vem vet vad det kan sluta med? Men hur ska hon INTE kunna åka med? Det alternativet existerar ju verkligen inte...

Thörnqvist är en modig man, han uttrycker i klartext det som många tänker, men inte vågar säga högt. Det är inte helt okontroversiellt att formulera Yasmines tankar som han gör, och här kommer jag att hemfalla åt något jag sällan gör - citera ur text. Men det är så knivskarpa ord, som gör sig bäst i sitt sammanhang, eller vad sägs t ex om Yasmines tanke kring att behöva gifta sig med sin kusin Ben: "Och så småningom skaffa inavlade efterblivna barn." (s 33). För kusingifte är ju inte lagligt i Sverige, inte i många andra västerländska länder över huvud taget, tror jag - av just ovanstående skäl. Vi tillåter ju inte ens blodsnära avel hos djur, pga risken för en sämre rustad avkomma.  Är det kanske t o m därför männens beteende är både primitivt och maktfullkomligt, när de inte har intellektet att inse långsiktiga konsekvenser av sitt handlande? Såvitt jag vet andas man inte ens problematiken i hederskulturer, och många känner inte ens till den. I mångt och mycket är detta ett stenålderstänk, det vet ju varje historiker. Men hur ska det kunna förändras när männen, med makten, inte vill släppa den ifrån sig?

Ett annat exempel är när pappans hat tar sig många olika uttryck, och förutom det fysiska våldet behöver hon stå ut med att t ex bli kallad för "din smutsiga lilla hora". Det förefaller oändligt mycket viktigare vad eventuella grannar, släkt och vänner tänker om Yasmine - hur hon skämt ut honom - än vad hans egen dotter tänker om honom. När har omgivningens åsikter blivit viktigare än blodsbandens? För en svensk ter sig detta så oändligt främmande, så - integration i all ära - hur ska det kunna uppnås när dessa avgrundsdjupa klyftor kulturerna emellan samtidigt finns där? En sådan här människosyn gör mig mörkrädd - hur ska man kunna skapa djupa och viktiga familjeband när flickor och kvinnor i liknande familjer behandlas som slavar och respekteras därefter? Avslutningsvis får Yasmine ordet: "Men aldrig att jag kommer att bli som de vill. En tyst liten slav som arbetar och föder barn och passar upp. Som gör precis som hennes man säger åt henne att göra. Som plågar sina döttrar som min mamma gör. Jag dör hellre. På allvar." (s 308).

Det är som sagt viktig och obehaglig läsning, och tackochlov så har inte alla flickor från hederskulturer det lika illa ställt i vardagen som Yasmine. Men hon är en röst för många, gissar jag, och jag kan inte låta bli att undra varifrån Mikael Thörnqvist fått sin inspiration. Varken för- eller efterord skvallrar om förebilder, men det känns för äkta och väl insatt för att vara taget ur luften. Däremot hade boken vunnit på bättre korrekturläsning, och - framför allt - en nedbantning av omfånget. Alldeles för mycket är upprepning, eftersom all händelseutveckling först berättas av en utomstående betraktare, och därefter, en gång till, i bloggform av Yasmine själv. Det tillför alldeles för lite för att tjäna något syfte, så en uppstramning och annat omslag hade kunnat göra underverk för en nog så viktig bok. För vem? För oss som inte vet vad som pågår innanför vissa väggar? Som stöd för den som känner igen sig? Säkert - men det är samtidigt jobbig läsning. För vem som...

/Tuija







fredag 21 oktober 2016

Fjärilar på min hud

Omslagsbild

Författare: Rebecka Kvist.
2016, Homo, Vänskap, Övrigt.

En vacker och poetisk debut, som lovar gott! Här finns många ingredienser - frånvarande föräldrar, vuxenväxande, saknad, lesbisk kärlek... men framför allt en viktig vänskap.


Liv i Växjö har lämnat gymnasiet bakom sig, och trots att livet egentligen borde börjat nu, har hon fortsatt på samma sätt - bytt ut proven mot tentor, lektionerna mot föreläsningar, bor kvar hemma hos mamma... tills hon plötsligt fått nog och bara slutar på högskolan, utan att berätta för någon. Hon känner att något måste hända. Men vad? I sitt tomrum för hon dialoger i badrumsspegeln med sitt alter ego. Håller hon på att bli knäpp av att inte våga ta tag i livet?

Men så upptäcker hon Lina, på balkongen i huset mittemot. Och springer sen på henne i Göteborg! Det måste betyda något... De är olika, men ändå så lika. Och båda har blivit lämnade av sina pappor. Lina, innan hon ens var född (men som vuxit upp med en plastpappa - som ändå inte haft tid för henne) och Liv, när hon var en liten flicka. Lämnad, och utan ett ord sedan dess. Tills han plötsligt en dag, nu, ringer igen. Och igen. Och Lina rasar ned i ett svart hål av ursinne, saknad, ett kaos av känslor. Men hon säger inget till någon om samtalen. För de finns inte, för henne. Eftersom han aldrig funnits, för henne.

Under tiden utvecklas vänskapen till Lina till något mycket speciellt. Medan hon tröstar Lina efter misslyckade förhållanden upptäcker hon.. svartsjuka? Medan hon studerar den tatuerade fjärilen på Linas hud känner hon hur det fladdrar av fjärilar under hennes egen. Vad är det som egentligen händer?

Och vad är det egentligen som händer, när den slutgiltiga bomben briserar i båda deras liv? Surprise, surprise! Mycket oväntad vändning i slutet, som inte gick att ana. Stort plus för det. Dock dåligt korrekturläst, boken hade vunnit på mer språklig korrekthet och mer lättläst layout. Men innehållet var desto bättre!


/Tuija






fredag 14 oktober 2016

Skuggsommar

Omslagsbild
Författare: Mia Öström.
2015, Mystik, Utanförskap.

En riktigt skugglik, skum historia, som utspelar sig långt ute i Stockholms skärgård, en riktigt, riktigt het sommar. Det är trettonåriga Rakel som berättar, och hennes historia är av det mystiska slaget - som läsare vet jag inte vad som egentligen har hänt, och inte, när sista sidan är ihopslagen. Men det är välskrivet och suggestivt, och jag fångas av den mystiska stämningen som genomsyrar varje sida.

Rakel har fått följa med sin kusin Ellika och hennes båda föräldrar till deras ö långt ute i havsbandet, en evighet från civilisationen. Men Ellika vill inte kännas vid henne, vill inte kännas vid sina föräldrar heller, för den delen, och Rakel känner sig om möjligt ännu ensammare därute, än hemma hos sin depressiva mamma i lägenheten. Hon lever som en skugga, flyktig och undfallande, och håller sig för sig själv, liksom den övriga familjen också tycks göra. Stämningen är ansträngd och konstlad, men det orkar hon inte bry sig om - hon håller sig undan, och håller sig för sig själv. Men nere vid stranden finns ett gammalt hopptorn, och där träffar hon en dag de rödhåriga tvillingarna, som innesluter henne i sin gemenskap - under förutsättning att hon klarar vissa "inträdesprov" som ställer hennes vanliga rättsuppfattning helt på ända. Som motprestation ska de lära henne att dyka - hon som aldrig vågat någonting, någonstans. Och hon går "all in". Problemet är bara att Ellika också fått syn på tvillingarna och försöker sätta alla möjliga käppar i hjulet, medan sommaren förflyter under hetta och bad, och utan att Rakel egentligen får veta så värst mycket mer om tvillingarna. De bara försvinner blixtsnabbt var gång de måste hem, och när Rakel och Ellika en dag försöker hitta deras farmors hus ställs allt på ända. Medan skuggorna bara växer på den vackra sommarön...

Intressant och annorlunda, författarens första roman för unga.

/Tuija

onsdag 5 oktober 2016

Jag lever, tror jag

Omslagsbild
Författare: Christine Lundgren.
2016, Sorgligt, Övrigt.

Vilken bra debut! Om någonting riktigt jobbigt... och kanske just därför! För det är inte lätt att skriva så inkännande om något av det jobbigaste som finns, för det är oftast då som orden inte räcker till. Och här handlar det om att förlora någon som betyder riktigt mycket för en. När sorgen och saknaden är som ett svart hål, när varken nuet eller framtiden riktigt finns, när ångesten kramar det sista ur dig vid avgrundens rand. För det är precis där Kim hamnar efter att hennes bästis Moa plötsligt dör.

Ingen vet riktigt vad som hände - alltså varför Moa en sen kväll, onykter, satte sig vid ratten och sen körde in i ett träd. Var det självmord? Frågan har inget svar, alla säger att "nej, inte Moa, det är omöjligt" men frågan gnager inombords ändå. Kim måste få veta, men hur. Hon letar halvt ihjäl sig efter Moas superhemliga dagbok - för där måste alla svaren finnas... vad som hände sista tiden innan, vad som egentligen hände samma kväll, hur Moa egentligen mådde... Men borde inte Kim märkt något, om det var så..?

Under de 217 dagar vi får följa henne, efter att bilolyckan ägde rum, får vi lära känna både henne och Moa, och vi får följa hennes nattliga äventyr på kyrkogården tillsammans med den äldre Stig som sörjer sin hustru. Det är lite grann hennes oförmåga att prata om sorgen med någon annan än Stig, som gör att sorgen tar ett strupgrepp på henne - hon förmår inte riktigt knyta an till Moas bror Erik, som hon kanskekanske blir lite osunt förtjust i, men hon lär i alla fall känna idioten Johan, från skolan, när hon efter studenten blivit förpassad till hålan där hennes pappa bor. Johan, som faktiskt blir en riktigt bra vän, mot alla odds, trots att han alltid byter samtalsämne så fort hon nämner Moa. När och hur ska hon egentligen kunna gå vidare, och hur ska hon kunna prata om Moa när ingen vill förstå hur svårt det är... allting. Och vad var det egentligen som hände den där hemska kvällen när livet vände?

Äkta och nära, den här tyckte jag mycket om!

/Tuija

tisdag 13 september 2016

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med

Omslagsbild

Författare: Johanna Nilsson.
2016, Försvinnanden, Mobbing, Självmord, Utanförskap.

Johanna Nilsson upplever jag som en ganska ojämn författare - hennes "Janis den magnifika" var fantastisk jämfört med mycket annat, mer intetsägande som hon skrivit. Vad jag egentligen tycker om denna är svårt att säga - egentligen bra, men helhetsbedömningen dras ned av att mycket inte känns riktigt trovärdigt. Men...

..den handlar i alla fall mest om Emil och Karim. De är två killar, som var för sig, helt oberoende av varandra har fått samma mail, vilket ytterligare fem personer fått, från en Ikaros, som berättar att hen ämnar ta livet av sig om hundra dagar. Nedräkningen har börjat, och det ska gå ganska spektakulärt till. Både Emil och Karim reagerar starkt på mailet, vilket inte alla de andra gör - inte på samma sätt. Emils starka reaktion beror på att ett fosterbarn, som bodde hemma hon dem en gång, lyckades med just detta - vilket gör att det bara inte får hända en gång till. Han måste hitta Ikaros innan det är för sent, så att han kan stoppa händelseutvecklingen. Karim blir även han helt besatt av att hitta Ikaros, däremot med föresatsen att haka på - Ikaros ska inte behöva avsluta sitt liv ensam - tillsammans ska de flyga, så att Karim också får ett slut på det liv han emellanåt tycker är för jobbigt att leva.


I jakten på Ikaros träffas hela gruppen som får mailen från hen, för att slå sina kloka huvuden ihop. Alla har de en gemensam nämnare, de är alla någon som Ikaros träffat perifert, såsom den totalt osynliga person hen är. Vilket är anledningen till självmordet. Ikaros orkar inte längre leva ett liv som totalt osynlig, och ironiskt nog så blir avslutet det motsatta. Trots att gruppens föresats var att inte blanda in andra, varken vuxna, press eller polis, så blir det i slutändan så ändå, och Ikaros blir mer synlig än någonsin, helt mot sin vilja. Nya plattformar och facebookgrupper startas i mediedrevets spår, antingen för att heja på förloppet, eller för att ge Ikaros rätten att bestämma själv över sitt liv och sin död. Till slut rymmer både Emil och Karim, var för sig, hemifrån, för att dammsuga Stockholms gator i jakten på Ikaros. Vilket gör att de i flera veckor kommer att leva på gatan, bland andra tiggare, pundare, hemlösa - hungriga, panka, smutsiga, genomfrusna, och allt magrare. Förtvivlade. Och efterlysta. Vem av dem kommer att hitta Ikaros först? Och kommer någon av dem att göra det innan det är försent?

Här finns mycket att både fundera och diskutera kring. Det är inga enkla frågor, och givetvis serveras inga enkla svar heller. Och hur mycket ska man egentligen vilja dö för att verkligen vilja dö? Kanske orkar man bara inte leva? Hur tufft är det inte egentligen att vara tonåring idag...


/Tuija

måndag 5 september 2016

(M)ornitologen

Mornitologen (häftad)
Författare: Johanna Thydell.
2016, Försvinnanden, Vänskap, Övrigt.

Moa har det bra. Hon har en riktigt bra bästis i Otto, en bra familj med sin pappa, hans nya fru och lillehalvbror Lucas, och livet är allmänt ok. Tills plötsligt en dag hennes riktiga mamma hör av sig och vill träffa Moa. Det känns som en mindre bomb, för hennes mamma är det egentligen ingen som pratar om, och Moa själv minns ingenting alls av henne - hon lämnade dem när Moa var två. Och därför är ett möte det sista Moa vill... kan man bara lämna sin tvååring och sticka, då behöver man inte komma tillbaka när man nästan är vuxen. Så Moa vägrar. Men funderar. Och låter sig till sist övertalas. Ändå.

För egentligen vill hon inte befatta sig med människan, men... en del svar skulle ju inte vara så dumt att få.. Varför stack hon? Vart stack hon? Hur kan man lämna sin man och sitt lilla barn och bara tänka på sig själv? Och sen aldrig ens höra av sig igen? Älskade hon inte Moa? Tillräckligt...?
Ja, det är egentligen mycket som börjar snurra i huvudet på Moa, nu när hon låtit sig övertalas, men... aldrig att Moas mamma Hedvig ska få tro att detta är något Moa vill. Nä, hon låtsas att hon ska göra ett skolarbete, om fåglar, för att ha en ursäkt att det ju kunde funka att åka några dagar till skogen trots allt... För då kunde hon ju kanske spana på mamma Hedvig, för att få se vad hon är för en, egentligen. Så långt bort, verkligen in the middle of nowhere, hamnar hon hos en kvinna, som... kanske är lite lik henne?.. kanske kan ge henne lite svar?.. eller inte..? Det är svårt att komma till skott, och som läsare förstår man att det här måste vara minst lika jobbigt för Hedvig som för Moa. Och givetvis förstår man att allting har sina orsaker, det finns förklaringar till det mesta, om än inga ursäkter, och både jag och Moa får väl egentligen bara ana varför det blev som det blev.

Det är ingen dum bok alls, som Thydell har knåpat ihop. Det här med mammor har hon ju skrivit om några gånger tidigare, för läsaren känns det att detta är något som berör henne. Och hon berör mig, verkligen. Jag våndas med Moa i den bergochdalbana som hon känslomässigt hamnar i när mamman plötsligt dyker upp ifrån ingenstans, och jag kan knappt hålla mig ifrån att sparka till dem båda, så att de börjar prata med varandra, nu när de äntligen har chansen. Men tar de den? Njae.. inte riktigt. Men tack vare andra människor runt omkring lyckas Moa ändå få en och annan pusselbit, som gör att hon kanske kan gå vidare, lite helare.

/Tuija

måndag 22 augusti 2016

Tala är guld

Omslagsbild

Författare: Cammie McGovern.
2016, Annorlundaskap, Kärlek, Utanförskap, Vänskap.

En ovanlig bok, om två ovanliga tonåringar - och en riktigt fin sådan!

Amy är född med en CP-skada, kan inte gå utan rollator, inte prata utan sin taldator (hon skriver och datorn läser upp), och har svårt att kontrollera sina muskelspasmer. Hon går på samma high school som Matthew, som på senare år utvecklat ett tvångsbeteende - han är nojjig över bakterier och tvättar sig därför x antal gånger (åt gången!), kör med neurotiska ritualer och lever med en ständig skräck över vad han skulle kunna ställa till med (eller redan har ställt till med) om han inte gör som rösten inom honom säger till honom att göra. Riktigt jobbigt, tro mig! De två lär känna varandra under mycket speciella omständigheter - eftersom Amy alltid omgivits av vuxna saknar hon naturliga vänner och vill därför att några jämnåriga turas om under veckan att vara hennes assistent i skolan. Matthew är en av dem och han kan inte låta bli att förundras över Amys mammas alla projekt, som hon dragit igång åt sin dotter genom hennes uppväxt. Flickan är intelligent, och mammans målsättning är att hon ska kunna lyckas med allt som alla andra jämnåriga kan, trots sitt handikapp. Visst har mamman lyckats göra Amy till en riktigt stark och driftig ung tjej, men till ett högt pris som hon inte ser. Men Matthew fascineras framför allt av Amy, liksom hon av honom, för båda brottas med stora hinder i den sociala samvaron, och Amy ser mycket av Matthews problem som han själv vägrar inse.


De hjälper och stöttar varandra - egentligen är det hon som stöttar honom istället för tvärtom - och en unik vänskap växer fram. Kanske t o m mer än så? Men hur ska de kunna mötas i ett vanligt förhållande när Matthew knappt kan ta i andra människor pga sin bacillskräck och inte vill tänka en tanke på framtiden, och Amy siktar högt - kommer in på alla de mest prestigefyllda universiteten, och är övertygad om att hon kan klara alla utmaningar?


Mycket, mycket tänkvärd  historia, och väldigt fint skriven. Hoppas den blir lika mycket läst som alla andra kärlekshistorier med hög snyftfaktor pga sjukdomar etc. Dock innehåller den alldeles för mycket korrekturfel för att det ska kunna passera obemärkt förbi. Synd. Försök att bortse ifrån dem bara, och få dig en riktigt fin läsupplevelse!



/Tuija

måndag 15 augusti 2016

Tio över ett

Omslagsbild

Författare: Ann-Helén Laestadius.
2016, Kärlek, Vänskap, Övrigt.

"En roman om kärlek, vänskap och en smått otrolig stadsflytt". Så står det på baksidan, och till det skulle jag vilja tillägga "men också om ångest, rädslor och en stor portion ansvarstagande". För det är verkligen en fantastiskt fin skildring av något så ofattbart som att man ämnar flytta på Kiruna, men också vad den flytten kan göra med människorna den omfattar. Och för mig som sydlänning är det än mer exotiskt med det ständiga mörkret, alternativt ljuset, och allt annat som hör norra Sverige till. Skrivet av en författare vars tidigare alster jag tyckt mycket om - men detta är en helt fristående historia som inte alls behandlar samiskheten som de andra gjort.

Den handlar istället om Maja, som gissningsvis går på högstadiet, och som är mycket förtjust i hockeykillen Albin. Själv ägnar hon sin egen fritid till att läsa och skriva mycket istället, t o m att filma. Men inte vad som helst, utan filmen om vad Kiruna är idag, och vad den betyder för dem som bor där. Hon vill att filmen ska finnas kvar åt eftervärlden, den dagen marken kollapsat och de alla dött. För att stan ska kollapsa, det är hon helt övertygad om. Men flytta vill hon verkligen inte heller, trots att det kanske är enda sättet att överleva. Hon hatar vad LKAB gör emot Kirunaborna, hon hatar tanken på framtiden. Den borde bli såsom den är just nu, här ska inte flyttas på allt och alla, för det kan aldrig bli detsamma! Ovanpå detta är hon livrädd, i väntan på flytten. Livrädd för att marken under dem inte ska hålla för alla sprängningar. Så varje natt klockan tio över ett ställer hon mobillarmet för att vara beredd vid nattsprängningen. Hon väntar in mullret och skakningarna, men framför allt väntar hon alltid på ljudet av sirener, efteråt, som ska bekräfta det hon hela tiden befarat - att stan rasat ned i gruvhålet. För det scenariot har hon en plan - en väska står alltid färdigpackad under sängen, med det nödvändigaste för henne, lillasystern, mamma och pappa. Och inte nog med det - hennes allra, allra bästa och närmaste vän Julia ska tvingas flytta till Luleå med sin mamma. Vad finns kvar till henne då? Alla nojjor går till slut över styr när hon sover allt mindre, och hon får panikångestattacker. Ingen har riktigt fattat vad hon går omkring och bär på. Så hur ska hon få rätsida på sitt liv igen?

Detta är så otroligt lyhört och fint skrivet, det är en fantastiskt modig och stark liten karaktär hon har skapat, Ann-Helén. Och en väldigt fin berättelse om något alldeles unikt, som aldrig genomförts någon annanstans på jorden, och som är en sorts experiment på hög nivå. Hur ska det egentligen gå för alla Kirunabor?


/Tuija

måndag 8 augusti 2016

Som hund som katt

Omslagsbild

Författare: Per Nilsson.
2016, Kärlek, Självmord, Övrigt.

Åh, vad jag tycker om Per Nilssons lågmälda sätt att berätta! Det här är en så himla fin, tunn och sparsmakad historia, som etsar sig fast - som hans berättelser ofta gör!


Det här är historien som Jag berättar, och den handlar om Jag och Du. Jag är en kille som går i åttan, Du en tjej i nian, och anledningen till att våra vägar korsas är att Min mamma vill flytta ihop med Din pappa - och då ska Du också bo hos oss, vare sig du vill eller inte, varannan vecka. Och Du vill inte. Du hatar mig, Jag är som luft för Dig. Vilket inte spelar mig någon större roll, men både Jag och Min mamma är synnerligen medvetna om avogheten från Dig gentemot oss. 


Jag är väl en tämligen normal kille som saknar min pappa - han tog livet av sig, och det är svårt att leva med. Men när dagen kommer när Jag räddade livet på Dig - då förändras allt. Från att aldrig ha pratat med varann så pratar vi plötsligt jättemycket. Om allt. Om Min pappa, Ditt dåligmående, vårt syskonskap, ja allt... Och Jag växer och mognar, så att Jag t o m känner det själv. Men när vi börjar sova tillsammans, och Min mamma upptäcker det, då....


En ovanlig historia om ett påtvingat syskonskap som leder till gränslandet mellan kärlek och vänskap. Och priset de får betala för det, men även gåvan det innebär. Jag tycker så väldigt mycket om det berättartekniska greppet - ständiga radbrytningar efter nästan varje mening, mycket dialog men utan talstreck - men framför allt om det nedtonade språket som säger så lite men ändå så mycket om dessa sköra, känsliga unga. En synnerligen snabbläst historia, både genom formatet men också genom den inbyggda dramatiken som gör den till en liten bladvändare att njuta av. Tack Per Nilsson för ännu en liten pärla!


/Tuija

måndag 1 augusti 2016

I dina ögon

Omslagsbild
Författare: Sarah Dessen.
2016, Kärlek, Vänskap, Övrigt.

Detta är den populära författarens sjunde bok, även denna gång om kärlek och vänskap - och mycket mer än så... förstås! Om det är unga Sydneys utveckling - från osynlig och skötsam till att våga stå upp för vem hon är - som är bokens huvudtema låter jag vara osagt, det är lika mycket andras utveckling som också belyses, framför allt hennes mammas. Men den sitter långt inne.. urk för såna mammor!


I alla fall är det Sydney vi följer. Hennes storebror ("allt ljus på honom") har lyckats ställa till det för sig, från åtskilligt med allmänt strul till att påverkad ha kört på en ung kille som blir rullstolsburen efter olyckan. Brodern Peyton sitter alltså i fängelse, och fortfarande är "allt ljus på honom", när det gäller uppmärksamheten från föräldrarna. Att livet blivit omöjligt för Sydney på den gamla skolan verkar gå dem förbi. På den nya lär hon känna Layla och hennes bror Mac bl a, som ger henne helt andra perspektiv på saker, och ger henne ett andrum från hemmet där allting fortfarande cirkulerar kring stackars Peyton. Men åtskilligt ställs till slut på sin spets, och det inga lätta vägar för någon att gå, men de måste beträdas för att något ska hända. Här finns mycket klokheter som vanligt (alla Dessens huvudkaraktärer är alltid skötsamma, duktiga flickor som utvecklas till mer självständiga), men också sund och god vänskap i motsats till mindre sund sådan, här finns återigen olika livsvillkor som ställs mot varandra, men här finns framför allt en skuld över vad Peyton faktiskt ställt till med som Sydney tar på sig - för ingen annan verkar ju göra det. Den är tung att bära, och är ju inte ens hennes, men ingen verkar vilja se sitt ansvar här. Det gör ont att läsa om föräldrar som behandlar sina barn så olika - även om det säkert finns förklaringar och orsaker till det... Tur för Sydney att Laylas och Macs sjuka mamma är så klok som hon är!
Skön bladvändare med viss eftertanke - som vanligt!



/Tuija

måndag 25 juli 2016

Andra resan till Folkestone

Omslagsbild
Författare: Åsa Moberg.
1981, Kärlek, Resor, Kulturkrockar, Historiskt.


1981 kom journalisten och författaren Åsa Mobergs delvis självbiografiska debutroman om 14-åriga Nina, en flicka som vill bli kvinna. Den gavs ut på nytt 2015 och det med rätta, den är mycket läsvärd för alla unga människor.


Som 13-åring (!) åkte Nina på en språkresa till England, till den lilla kuststaden Folkestone. Det var tidigt 1960-tal och hon hade en fantastisk sommar med nya vänner och unga män som uppvaktade henne. Året därpå bestämmer hon sig för att åka tillbaka, men på egen hand. I några veckor vill hon återuppleva förra sommaren, fortsätta öva sin engelska och med hjälp av Hermodsbrev också läsa på latinet, som hon inte lyckats med i skolan under vårterminen. Ett annat mål är att ligga med en man för första gången.


Blir det som hon tänkt sig? Både ja och nej. De första dagarna längtar hon hem. Det är precis som vissa sa till henne före resan, det blir aldrig samma sak andra gången, och nu ångrar hon att hon inte lyssnade på dem. Vad har hon här att göra, alldeles ensam?


Men så träffar hon Derek, en några år äldre engelsman. Han verkar inte vara som andra män och hon blir förälskad i honom. De pratar mycket, om allt möjligt, umgås på ett vuxet sätt och Nina känner att här finns möjligheten att bli sig själv, tillsammans med Derek. De uttrycker starka känslor för varandra och talar om framtiden.


Det är först när Nina avslöjat sitt personliga mål att bli av med oskulden som hon innerst inne, men utan att erkänna det för sig själv, upplever Derek som någon annan än den hon först trott. Han arrangerar en möjlighet till att ha sex, men det blir inte alls som Nina tänkt sig. Varken omständigheterna, känslorna kring det eller själva upplevelsen. Det är inte det minsta romantiskt och det gör ont. Derek verkar inte förstå.


Trots denna händelse håller hon fast vid sina känslor för honom och de skriver brev till varandra efter det att Dereks permission från armén är slut och Nina har åkt hem. Hon säger till sin familj och sina vänner att hon älskar honom. De planerar för att Derek ska komma till Sverige under vintern. När han väl gör det har Nina ångrat sig om besöket, om honom. Allt blir fel. Han kommer under terminen, föräldrarna vill inte ha honom där, han blir uttråkad och eftersom hon heller inte vill ha honom där, fast hon säger det motsatta till sina föräldrar, känner han sig avvisad. Ångest. Det gör fortfarande ont när han tränger in i henne.


Derek har nog varit sig själv hela tiden, men vi har alla olika erfarenheter och förväntningar i mötet med andra människor, och upplever därför varandras handlingar olika. Derek är flera år äldre än Nina, hur stor roll spelar det?


En intressant skildring av 1960-talet och framför allt en fin bild av hur det kan vara att gå från flicka till ung kvinna, vare sig man vill eller inte, vare sig det blir som man tänkt sig eller inte. Nina är till viss del osäker och förvirrad, samtidigt självständig och kan ge svar på tal. Kärlek och sex, vad är vad? Gör det alltid ont? Kan en man förstå att det kan göra ont? Jag tycker scenerna mellan Nina och olika män är slående, så där kan det verkligen vara.


/Carolina


tisdag 19 juli 2016

Sommarleken

Omslagsbild
Författare: Ellen Mattson.
2016, Kulturkrockar, Vänskap, Övrigt.

Sommarleken är en sådan där bok som flyter på i sakta mak men som samtidigt är händelserik och berättar mycket. Mitt i all vacker natur, i det sköna somriga kustlandskapet, i sommarlovets fria tillstånd ligger en dov stämning. Det är mystiskt på något sätt. Stämningen finns med från början och växer sig allt starkare.

Sandra är ensambarn med en nära relation till sina föräldrar, uppvuxen i ett litet samhälle. Mitt i tonårstiden är hon på väg någonstans. Bort från bästa väninnan, ut i livet mot okänd mark. Det senare blir bokstavligt då hon en dag hittar en nästan igenvuxen stig i en kustnära skog, som leder henne in på en tomt till ett gammalt sommarhus. På gräsmattan sitter tre ungdomar i hennes egen ålder och en äldre kvinna är i deras sällskap. Sandra bjuds in, men på ett avmätt och distanserat sätt, vilket kommer att bli en röd tråd genom det fortsatta umgänget under sommaren. Hon får vara med, på utflykter, seglatser, kalas och vid stunder framför brasan, men ändå inte. Om du någon gång försökt lära känna någon, men inte nått riktigt fram, kommer du att känna igen dig. En obehaglig känsla.

De tre ungdomarna är syskon och har sitt ursprung i större europeiska metropoler, går på internatskola, men brukar spendera somrarna hos farmor i Bohuslän, i det stora trähuset som byggdes av en förfader och som i brist på underhåll nu förfaller. Sandra tycker mycket om huset. Hon tycker om farmodern och hon tycker på sätt och vis om syskonen. De fascinerar henne och hon vill vara med dem. Hon vill vara som de är. Fast hon är också skeptisk till dem. De är annorlunda på många sätt. Men hon vill höra till dem. Hennes eget liv, i mexistensvillan med föräldrarna, katterna, svampplockningen och akvarellmålandet, framstår som mindre intressant, men hon slits mellan dessa världar.
Som vanligt är saker och ting inte svart eller vitt. De tre syskonen är också på väg någonstans. Ofta verkar de dessutom inte vilja vara hos sin farmor, vilket Sandra är oförstående inför. Det är mycket hon förundras över i umgänget med dem. Hon känner förundran men också det som det engelska ordet ”intimidating” beskriver så bra, ungefär som något opålitligt och lite hotfullt, som Sandra dock inte viker sig för.

Sommarleken är en intressant skildring av att som ung människa söka sig vidare. Till något annat, till något nytt, efter ett innehåll och ett sammanhang som känns självklart. Ibland går det dock för långt, tillstånd förändras på oanade sätt. Den där dova, och ibland ångestfyllda, stämningen ger som sagt föraningar om det redan från början.


/Carolina



onsdag 13 juli 2016

Stå fast – vägra vår tids utvecklingstvång

Omslagsbild
Författare: Svend Brinkmann.

2015, Övrigt, Facklitteratur.

Boken Stå fast av den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann är ingen skönlitterär bok, utan återfinns på hylla D, alltså filosofi och psykologi. Däremot skriver han om vikten av att läsa skönlitteratur, framför självhjälpsböcker. Trots det skriver han en sådan själv, alltså en bok som närmast liknar en självhjälpsbok. I Stå fast ger Brinkmann en motbild till dagens krav på ständig utveckling, ständig förändring och ständig lycka. Han menar istället att människan ska ha rötter och inte så mycket fötter. Han formulerar sju regler, med syfte att kunna stå emot samtidens utvecklingstvång och hitta till det väsentliga i livet, det vill säga hur man förlikar sig med sig själv, inte hur man hittar sig själv.

  • Sluta känna efter i dig själv
  • Fokusera på det negativa i ditt liv
  • Ta på dig nej-hatten
  • Håll tillbaka dina känslor
  • Avskeda din coach
  • Läs en roman
  • Dröj vid det förflutna
Numera är det många av oss som upplever att allt går fortare och fortare. Livstempot accelererar. Hela tiden måste vi förhålla oss till ny teknologi, ständiga omstruktureringar och skriftande trender … . Köper man en smartphone dröjer det inte länge innan man måste byta ut den för att kunna köra de senaste applikationerna. … Nästan alla tillvarons aspekter har genomgått en hastighetsökning så att vi nu talar om till exempel snabbmat, speed dating, power naps och korttidsterapi. Nyligen provade jag en app (med namnet Spritz) som kan öka vår läshastighet från cirka tvåhundrafemtio ord i minuten till fem-sexhundra ord i minuten genom att på ett finurligt sätt visa ett enda ord åt gången. Plötsligt kan man läsa en roman på ett par timmar! Men kan denna kvantitativa hastighetsökning verkligen ge en kvalitativt bättre förståelse av litteratur? Varför har hastighet blivit ett mål i sig? Kritiker av den accelererande utvecklingen påpekar att hastighetsökningen leder till en allmän likgiltighet för våra aktiviteter samt en upplevelse av permanent tidsbrist.

 Ur kapitlet om romaner:

Biografier ligger alltid i toppen på bestsellerlistan, men ofta hyllar de bara triviala människors framgångar och binder dig till föreställningen att du kan kontrollera din tillvaro. Självhjälpsböcker gör samma sak, och i längden blir du bara på dåligt humör för att du inte kan leva upp till deras löften om lycka, rikedom och hälsa. … I motsats till självhjälpsböcker och de flesta självbiografier kan romaner presentera livet mer rättvist som sammansatt, slumpartat, kaotiskt och ur många perspektiv. Romaner kan påminna dig om hur lite du faktiskt kan kontrollera här i livet och samtidigt visa dig hur sammanflätat ditt liv är med sociala, kulturella och historiska processer. Den insikten kan ge dig ödmjukhet och kanske hjälpa dig att hellre göra din plikt än att kretsa kring ditt eget själv och din självutveckling. … Romaner kan ju vara på många olika sätt, allt från den mest tillgängliga chicklit till de ryska existentiella klassikerna, och visst finns det massor av romaner som följer samma linjära mallar som finns i självutvecklingstänkandet. Men poängen är att romanen som form dessutom är fri att visa tillvaron och självet på alla möjliga sätt. … På vilket sätt kan romanen lära dig att stå stadigt i tillvaron? Genom att hjälpa dig att finna mening eller en livshorisont utanför dig själv som du kan sträva efter och stå stadigt på.

Tanken med boken är att det kan bli lättare att överleva i den accelererande kultur som beskrivs, alltså att lära sig att stå stadigt, med inspiration från det klassiska stoiska tänkandet och dess filosofi, som lägger vikt vid självbehärskning, sinnesro, värdighet, pliktkänsla och ett begrundande av livets förgänglighet. Är det ord du kommer i kontakt med ens en gång i halvåret?

Möjligtvis är du nöjd med det samhälle som beskrivs av Brinkmann, där förändringar av olika slag sker stup i kvarten? Men läs då denna bok för att ”känna din fiende” och slipa dina motargument. Om det nu finns sådana.


/Carolina

måndag 4 juli 2016

Vilse

Omslagsbild
Författare: Karina Berg Johansson.
2016, Thriller, Äventyr.

En typ av Robinsonad..? När ett trettiotal unga åker på konfirmationsläger som inleds med flera dagars paddling i den jämtländska vildmarken, är det ju som att be om problem. För många ungdomar, men framför allt för många olika ungdomar. Nu ska ju tilläggas att den sammansättningen som finns här, kanske inte är helt sannolik - men vad vet man? Spänningar och slitningar kan nog uppstå i de flesta konstellationer, och här dras allt till sin ytterlighet.

När jag väl fått kläm på de sex ungdomar som handlingen cirkulerar kring (inte helt lätt, ganska rörigt, svårt att hålla isär så många i ett inledningsskede), så anas trubbel rätt snabbt. Elsa och Victor, som är ihop, blir den utlösande faktorn till att massor av underliggande spänningar kommer till ytan. Deras förhållande är inte det bästa, här finns utmanande Frida, och Victors bästis Zac, som ställer allt på sin spets. Och rediga Lovisa och udda David. När de sex, i sina två kanoter. lyckas bli på efterkälken och tappar bort alla de andra och hamnar totalt lost, ja då bryter det lös... Det känns inte bättre i magtrakten av att de är lite obehagliga typer, Victor och Zac, men sen finns det en ännu obehagligare typ i kulisserna... vem är han? Har koll på ungdomarna, var de är och vad de gör... men varför? Och utmattade och oense inträffar det ofattbara och katastrofen är därmed ett faktum.

Lite lagom obehaglig spänning, om vänskap och förhållanden, sammanhållning och konflikter. Helt ok sommarskräck.


/Tuija

onsdag 22 juni 2016

Du, bara

Omslagsbild
Författare: Anna Ahlund.
2016, Homo, Kärlek.

Vilken vacker, sensuell berättelse om två unga pojkars sex- och känsloliv!

John, 16 år och fotbollsspelare, ska tillsammans med sin storasyster stanna ensam kvar i stan under sommarlovet. Systern Caroline, 18, jobbar i en skohandel, tvärs över gatan till en bokhandel där Frank, 18 år och fd dansare, jobbar. Hon blir störtförälskad och bjuder hem honom - och det är som om blixten slog ned när John får träffa Frank. Aldrig hade han trott...

Under en weekend när alla tre plus Johns superbästis Elli drar till stugan ställs allt på sin spets - Frank måste väl också känna det som John känner? Men allting är komplicerat. Mycket komplicerat. Caroline är van att få det hon vill ha, och tar för sig. Frank och John närmar sig varandra ändå... men det går inte. Inte på grund av Caroline kanske, snarare på grund av det brustna hjärtat som Frank bär på. Och det här blir inledningen på det trevande närmande som de ägnar sig åt... längtar.. och stöter bort varandra. Om och om igen. Ingen av dem orkar. Men Elli ser. Och Caroline ser. Och stöttar så gott de kan. Men lätt? Nä, verkligen inte. Och går det att lappa ihop det som gått sönder?


Jag njuter av att läsa om fina John, och fina Elli. Det finns en underbar värme dem emellan, och det de har är när vänskap är som bäst. För att vara en debut är det starkt och välskrivet, med hjärtat öppet och sårbart. Tyckte mycket om!

/Tuija