fredag 17 november 2017

Battle

Omslagsbild
Författare: Maja Lunde.
2017, Kulturkrockar, Kärlek, Vänskap.

Kul med en välskriven bok om dans! Eller... delvis om dans i alla fall. Det är kanske lika mycket en bok om kulturkrockar - i bemärkelsen klasskillnader -
och socialt fall från hög höjd...

Historien utspelar sig i Oslo, det är lite "Skam"-känsla över det hela, och Amalie dansar. Jämt. Hon och hennes kompisar går på ett dansgymnasium, är allihop (mer eller mindre) överklassungar som är bortskämda med både det ena och det andra. Amalie lever ensam med sin pappa, men man får veta att hennes mamma också var balettdansös, men att något hänt - hon lever i alla fall inte med dem längre. Sent omsider får saker sin förklaring...

Tjejerna är som sagt lite tröttsamt bortskämda, de har "allt" - utseende, pengar, och mer eller mindre talang. Så även Amalie tills plötsligt... kronofogden kommer och tar allt. Hennes pappa är bankrutt. Och inte så lite heller. Han lyckas i alla fall ordna ett tillfälligt boende långt ute i en invandrartät förort - en lägenhet lika sunkig som hela förorten. Men hon håller masken. Inte ett ord till någon, ingen får ana... det är ju bara tillfälligt, tills pappa ordnat upp allt! Eller?

Hennes kamp med att låtsas som om ingenting hänt, all den energin som går åt till det... det tar även på mina krafter. Jag pallar knappt att läsa om hur hon syr ihop sin vardag i smyg; lånar pengar hon inte kan betala tillbaka, försöker hålla ihop ett förhållande med den perfekte Aksel trots att hon kanske inte egentligen vill, äter knappt men dansar nästan ihjäl sig trots att hennes danslärare ifrågasätter var hon dolt sin själ när hon dansar... Det är rätt mycket hon kämpar med!

Och mitt i alltihopa möter hon Mikael. I förorten. Som dansar som en gud - fast hip-hop. Vars föräldrar kom från Iran på 80-talet, och som absolut inte vill att han ska satsa på någon dans, för sånt kan man inte leva på - han borde bli ingenjör eller läkare istället. Till skillnad mot Amalie, vars pappa stöttat henne till 300 % hela tiden, i dansen. Tillsammans utforskar de dansens ytterligheter, experimenterar utifrån sina egna referensramar och skills, kommer varandra nära... Tills Amalie lyckas förstöra allt.

Bra och lagom spännande, och härlig känsla inifrån dansens värld!

/Tuija

fredag 10 november 2017

Ryttarna

OmslagsbildOmslagsbildFörfattare: Mats Wahl.
2014, Dystopi.

Ryttarna är den första delen i Wahls dystopiska serie Blodregn. Mats Wahl började sin författarkarriär redan på 80-talet och har nu gett ut ett 50-tal böcker!

Jag hade lite motstånd mot berättelsen till en början, dels för att den startar med en anonym 7-åring och hennes mamma. Men snart förstår jag att det är de två och resten av deras familj vi följer i boken. Dels är det väl mycket detaljerade beskrivningar av deras liv och hur de löser vardagsproblemen. Men det kanske bara är jag som hakar upp mig på det. Berättelsen tar snart fart och blir riktigt bra. Dessutom är det intressant att den utspelar sig i Sverige. Ett framtida Sverige där vädret påverkar människors sätt att leva. Hur och vad som hänt växer fram lite i taget.
OmslagsbildOmslagsbildHuvudperson är Elin som har fyllt 16 år. Elin och hennes bror blir attackerade av grannarna när de rider hem från stan. Elin dödar en i självförsvar och brodern blir tillfångatagen. Det som ligger bakom attacken är det livsavgörande behovet av reservdelar till det vindkraftverk varje familj har på sin gård. Elin rider för att förhandla om sin bror men när hon kommer fram till gården där han bör hållas fången är det ingen där. Stället är övergivet. Var finns hennes bror?

Det händer mycket på vägen. Här finns en styrande militär, attacker från motståndsmän och viljan att överleva i en förändrad värld. Ryttarna fortsättes av Krigarna (2014), Lagstiftarna (2015) och De levande (2016).
/Liselott








fredag 3 november 2017

Visheten vaknar

Omslagsbild
Författare: Elin Säfström.
2017, Fantasy, Humor, Mystik.

Äntligen kom uppföljaren till den härliga "En väktares bekännelser"! Det är en befriande skön fantasyserie som Säfström satt riktigt egen prägel på - språket är i modernaste laget (riskerar mossighetsstämpel om några år?) men hela tiden med en skön humorton genom all action och hemskheter. Det går undan, så till den milda grad att Tilda inte hinner med varken kompisar, eventuell kärlek, eller så värst mycket annat heller för den delen - hennes väktaruppdrag, plikten med stort P, slukar det mesta av hennes tid.

Tillsammans med sin mormor håller hon Stockholms alla rådare/ skymnings-folk (troll, tomtar, älvor, vittror, etc) i en herrans tukt och förmaning så att de beter sig som folk och inte blir upptäckta av människor. Och den här gången får Tilda nys om att något är på G bland trollen. Vishetens Dag infaller om några veckor, vid fullmåne, och stora festligheter planeras. Dock vet varken Tilda eller hennes mormor vad detta är för något, men lyckas få en hint om att trollens kung visst ska vakna. Efter 444 dagars sömn. Hmmm... Efter väldigt mycket grävande bland mormors alla böcker och papper lyckas de så småningom luska ut att Trollkungen, när han vaknar, måste ha ett jungfruoffer direkt. Och detta för att han genom människoblod ska bli ett troll med människointellekt. Hua! Detta får inte ske! Tilda och mormor måste stoppa Trollkungen och människooffrandet till varje pris! Men hur? Och vem är det som ska offras?

Som om detta inte är nog är Tildas övriga liv, dvs det vanliga, rörigare än någonsin. Hennes väktarhund Dumpe är jättesjuk, hennes mammas nya, gräsliga karl drar med henne och hennes två bästa kompisar Imane och Natta till en överlevnadshelg i vildmarken, hon försöker hjälpa vittran Storm att söka efter hans kidnappade son Kåre, och hon försöker hålla liv i det eventuella förhållande som hon trevande försökt inleda med Hakim (eller han, snarare än hon..).
Ja, det är många bollar i luften, och tempot är högt. Och ja, jag gillar detta. Igen. Verkligen!

/Tuija

fredag 27 oktober 2017

På andra sidan Fågelsången

Omslagsbild
Författare: Stefan Casta.
2015, Mystik, Sorgligt.

Ett stråk av mystik är det i Castas bok På andra sidan Fågelsången. Elina och hennes pappa förändrar sina liv efter att pappans sambo Vanessa dött i en bilolycka. Hon är så saknad och det enda som känns rätt är att förverkliga Vanessas dröm om att bo på landet. Det blir en vindlande väg för Elina och hennes pappa. De hittar ett hus de vill köpa, men har de råd? Vem är killen som plötsligt dyker upp?

Men boken handlar även om saknaden efter Vanessa. Elina känner hennes närvaro och pratar med henne. Är det möjligt?


Det märks av Casta älskar djur och natur. Här springer rävar och kvittrar fåglar i skog och mark. Han låter Elina känna skillnaden mellan stad och landsbygd. Han balanserar även fint allvar och humor i boken. Sammantaget en härlig bok som efterlämnar en skön känsla.

/Liselott

fredag 20 oktober 2017

Down Under

Omslagsbild
Författare: Johan Ehn.
2017, Andra länder, Annorlundaskap, Homo, Resor.

Vilken stark bok! Det är författarens romandebut - en ytterst välskriven berättelse med självbiografiska inslag. Och det känns... historien kryper verkligen in under huden. Man lider och våndas med den 19-årige Jim, lika mycket som med den 9-åriga.

Historien tar sin början på ett flygplan från Sverige till Nya Zeeland 1987 och man förstår att Jim på något sätt ställt till det ordentligt för sig hemma och behöver byta miljö. Han ska bo hos sin farbror med familj ”down under” en tid. Men snart luskar farbrodern ut att Jim är homosexuell och kör ut honom. Ett ångestladdat luffande tar sin början där alkohol och droger ingår i vardagen, samtidigt som han lever ut sin undertryckta sexualitet så det stänker om det. Även för mig blir detta en ångestladdad resa, som kan ta en ände med förskräckelse om han inte passar sig... Parallellt med handlingen på Nya Zeeland löper minnesbilder från 9-årsåldern och framåt, tills dåtid möter nutid. Jim var en mobbad, osäker och identitetssökande kille som så gärna ville vara som alla andra. Han inser till slut att han inte är det, men att han är bra ändå - dessvärre tar detta omvägen över ett riktigt bra och fint förhållande med flickvännen Alva.

Det här är en bok som berör mig på många plan. Dels lockade den eftersom den utspelar sig i ett land där jag själv luffade runt vid tidpunkten ifråga, och jag kan lätt se den homofobiske, gammeldagskonservative farbrodern - som för övrigt beter sig som ett riktigt svin - framför mig... i en tid när gaykulturen fortfarande inte var så självklar som den kan kännas idag. Och dels fascinerar den lite extra under läsandets gång när jag förstår vem han är... Jim måste ju, mer eller mindre, vara Johan själv - idag gift med skräckförfattaren Mats Strandberg. Puh - han fann lite lycka till sist ändå!

Ja, det är omtumlande läsning, varmt rekommenderad, som lämnar spår inombords... jag tror jag kommer att bära Jim med mig ett bra tag!

/Tuija

fredag 13 oktober 2017

På andra sidan reglerna

Författare: Emma Granholm.
2017, Mobbing, Vänskap, Övergrepp.

Nu är det åtskilliga år sedan Granholm släppte en tonårsbok, och jag har tidigare tyckt bra om det hon skrivit. Även denna har sina förtjänster, men tyngs ned av ett onödigt omfång, där den sista fjärdedelen inte direkt tillför något. Sen har jag väldigt svårt för alla onödiga fixeringar vid utseende, outfits, smink etc - de detaljerna tillför inget heller, för underförstått finns allt där ändå, utan att tjejerna behöver framställas som ännu mer ytliga och utseendefixerade än vad de redan är.

Anyhow... när Lukas föräldrar lämnat Stockholm för den lilla lantortshålan börjar han i sin nya gymnasieklass några veckor in på andra terminen i ettan. Lite nervös är han allt, men helt i onödan - han blir snabbt upptagen i coola gänget och trivs bra direkt. Lite underligt tycker han dock att det är, att det finns en ensam tjej i klassen, som alla nonchalerar. Hon sitter alltid helt ensam, i sjaviga kläder, ingen pratar med henne - men när han råkar fråga något om Olivia får han till svar att hon inte är riktigt klok, inget att bry sig om, att hon är en jävla hora. Punkt.

På första festen, första helgen, är Olivia den första han stöter på i dörren, men det är en helt annan tjej än den han sett i veckan. Det här är en riktig superpuma, sexigt uppklädd från topp till tå, som direkt drar in honom på toaletten och har sex med honom.

Hjälp. Vad var det där..? Och på måndag struntar hon fullständigt i honom... Då börjar saker och ting sakta klarna... Den styrande, snygga Amanda är i direkt krig med Olivia. Helt otroligt kan tyckas, för de har varit bästisar i alla år. Men så hände något, får Lukas veta. På skolavslutningskvällen efter nian blir Olivia våldtagen av Amandas pojkvän. Men Amanda vägrar tro att det är så det gått till. Alltså fryses Olivia ut. Amanda får med sig alla i sin mobbningstaktik, och Olivia blir hatobjektet nummer ett, vars flöden på sociala medier drunknar i vedervärdiga inlägg, kommentarer och utskällningar, men hon blir även rent fysiskt ansatt, på ett fruktansvärt sätt. Och detta bara tar Olivia. Hon sväljer och härdar ut, men tänker också att Amanda inte ska få som hon vill - så hon ger igen. Hon känner till alla Amandas svaga punkter, och ser till att utnyttja dem, t ex skulle hon inte få Lukas som hon verkade trakta efter, för nu har ju Olivia besudlat honom.

Det här regelrätta kriget mellan de två tjejerna utvecklar sig till något av det vidrigaste man kan föreställa sig, och inbegriper efter ett tag Amandas bästis Katta, som tog över efter Olivia. Hon är lika delaktig i all skit som alla andra, men Lukas lyckas få henne på andra tankar och snabbt är även hon spolad av Amanda. Hur mycket makt kan en ung människa få egentligen? Varför är det så otroligt viktigt att man är överlägsen andra? Lite deprimerande läsning kring tonårsfasoner är det allt, jag fattar inte hur detta kan fortgå utan att någon polisanmäler, att ingen förälder eller lärare reagerar... ja det är åtskilligt jag inte fattar... Oavsett så finns det utvägar ur helvetet runt bitchen Amanda, även om vägen är lång. Och det är tur att det finns en hel del ljus ändå i det gräsliga mörker som boken skildrar. Annars hade jag inte pallat läsa.

/Tuija



fredag 6 oktober 2017

Damaskus Sölvesborg

Omslagsbild
Författare: Per Nilsson.
2017, Annorlundaskap, Flyktingskap, Kulturkrockar.

Än en gång har Per Nilsson skrivit en lågmäld och eftertänksam liten historia om vår samtid. Han får mycket sagt, på få sidor - boken är bara ca 175 sidor lång och därmed snabbläst. Det är med varsam hand han närmar sig de polariserande, svåra frågorna, som präglar så mycket av samhälldebatten idag, kring invandring och integration.

Boken handlar om Leo och Nour, som går i samma klass på gymnasiet i Sölvesborg. Leo har levt hela sitt liv där, Nour är förhållandevis ny i Sverige, har flytt från krigets Damaskus. Under en utedag på Ryssberget med klassen råkar Nour skada sig när de är på egen hand de två, så under ett skyfall stannar de till i ett vindskydd i skogen och hoppas och väntar på att folk ska börja söka efter dem. Under tiden sitter de vid brasan de fått liv i, och pratar. Trevande. Från början är Nour helt vansinnig och skyller allt på Leo - det var hans fel att de skulle gena genom skogen till en orienteringskontroll. Men allt eftersom som hon lugnar ned sig börjar de prata. Det har de aldrig gjort.

Leo är en lite udda särling och pratar inte mycket med någon. Nour umgås mest med sina arabiska väninnor, pratar sällan svenska med någon. Men under eftermiddagens och kvällen lopp har de hunnit dela väldigt många tankar, minnen och hemligheter som få känner till, de har hunnit mötas i sina olikheter, åsikter och erfarenheter, och detta på ett väldigt intressant plan - allt i väntan på att något ska hända. Men rädslan att "fel" personer ska hitta dem finns också - hur ska han kunna förklara för någon varför de blev kvar där, kläderna hänger på trekvart och Nour är utan sin slöja? Tänk om de fulla ungdomarna ger sig på Nour och han får skulden?

Som vanligt är det svårt att inte tycka om Per Nilssons verk... det är något visst med hans författarskap!

/Tuija

fredag 29 september 2017

Flora Banks förlorade minne

Omslagsbild
Författare: Emily Barr.
2017, Annorlundaskap, Resor.

Hmm, nu har flera böcker om minnesförluster av olika slag, typ alzheimers, korsat min väg, och detta är en variant på det, som här drabbat en ung tjej på 17 år, istället för en gamling... Ingen höjdare för någon, precis.. Dessutom verkar det vara på tapeten med överbeskyddande föräldrar..?

Flora Banks är i alla fall en tjej i England, som efter en hjärntumör i sjuårsåldern inte har lyckats behålla några minnen. Inte av nånting - bokstavligen. Hon framlever sitt liv hemma, där allt som är viktigt för henne - för att hålla paniken borta - det skriver hon upp på händerna, armarna, i sina viktiga anteckningsböcker etc. Jobbigt!

Men en kväll får hon följa med sin bästa kompis Paige på en fest, en avskedsfest för hennes kille Drake som ska flytta till Svalbard. Festen lämnar hon tidigt, men avrundar nere vid havet, dit Drake också sökt sig. Som kysser henne och talar om för henne hur speciell hon är. Helt plötsligt känner hon, och inser, att hon inte längre är ett barn. Som hon på sätt och vis känner sig som, i huvudet, och som hennes föräldrar behandlar henne som. Uppfylld av lycka går hon hem, och skriver ned vad som hänt henne, för att hon aldrig ska glömma vad hon upplevt. Men - vaknar nästa morgon och minns... utan att hon läst sig till det! Lyckan är så fullständig och total; Drake, lyckokänslorna och kärleken har hjälpt henne att minnas! Kanske kan han hjälpa henne att återfå sina minnesförmågor? Hon bara måste få kontakt med honom!

Och hon lyckas. De mailväxlar, hon lever i ett totalt lyckorus, men så försöker han plötsligt avrunda det lilla de påbörjat eftersom han ändå är så långt borta. Flora fattar ingenting - hon vill ju leva lycklig i alla sina dagar med honom, han ska ju hjälpa henne att återfå sitt minne! Och mitt i alltihop blir hennes bror, som bor i Paris, jättesjuk, föräldrarna måste hasta dit, och lämnar henne i kompisen Paiges omsorg. Tror de. Vad de inte vet är att Paige sagt upp bekantskapen med Flora efter den där kyssen, där hon snodde Drake från Paige. Alltså blir Flora kvar hemma helt ensam. Och lyckas mot all förmodan överleva en vecka... Men föräldrarna tvingas bli kvar i Paris, och då kommer Flora på den geniala idén - att åka till Drake. Till Svalbard! Överraska honom! Hur hon lyckas med detta, och att hitta Drake där, det är en bedrift som går utanpå det mesta. Men så är hon också en ovanlig tjej, som verkligen går utanpå det mesta!

Hela tiden, medan man läser, gör man det med en katastrofkänsla. Precis vad som helst kan hända - och händer också hela tiden - men det värsta är att man redan i prologen får veta att något katastrofalt hänt, så vetskapen om en katastrof på Svalbard bär man med sig hela tiden. Lite jobbigt för nerverna..
Sen blir det lite tröttsamt att läsa alla hennes upprepade meddelanden till henne själv, om och om igen, när hon behöver bli påmind om en massa saker. Samtidigt som det förstärker känslan av vilket helvete hon lever i, varje dag, varje stund. Stark är hon i alla fall, och stark läsning är det också!

/Tuija

fredag 22 september 2017

Så långt vi kan följas

Omslagsbild
Författare: Susanna Martelin.
2017, Hästar, Sorgligt, Vänskap.

Vilken fin romandebut! Äkta och närvarande om sorg som sliter sönder både  själ och förhållande. Men också om förmågan att läka trasiga hästars själar och om en vänskap djupare än de flestas. Dessutom är huvudkaraktärerna i 25-årsåldern, men mycket handlar om en vänskap som utvecklade sig under högstadietiden, som vi får dosvis i tillbakablickar.

Alex (Alexandra) och K (Krzysztof) lär känna varandra i åttan, båda starka själar som finner varandra som bundsförvanter, båda bara en liten, liten smula udda på varsitt sätt. Vi får följa deras vänskap som utvecklar sig till något mycket speciellt - verkligen något utöver det vanliga - vilket för dem väldigt nära varann, dock aldrig som ett kärleksförhållande. Helt inpå K kommer dock aldrig Alex - där finns något i hans liv som gör att han försvinner, drar sig undan, i omgångar och Alex förstår bättre än att pressa K. Sent omsider inser hon att K misshandlas av sin far, vilket sätter oerhört djupa spår i honom, och hon hjälper till att få pappan straffad. Men K är sargad, sviken, mår inte alltid så bra - hon kan inte mer än att finnas till för honom.

Som vuxen lever hon i ett lyckligt förhållande med Rick, de bor ihop - han pluggar och hon jobbar med hästar. Som yngre tävlingshoppade hon, men har släppt det till förmån för att jobba med problemhästar, och en kväll på hemväg från stallet håller hon på att köra i diket, nära att köra på en räv. Vad hon dagen efter blir varse är att ungefär samtidigt som detta hände, hände någonting annat, på en annan plats. Döden visade sitt fula tryne och tog någon och något ifrån henne, hennes sorglösa och lyckliga liv tar en vändning hon aldrig kunnat ana. Hur ska hon någonsin kunna styra upp sitt liv igen och orka gå vidare?

Det gör riktigt ont att följa någon så förkrossad, så nära.  Det är hudlöst och naket, välskrivet och inkännande. Det är nästan så det känns självupplevt, även om det kanske inte är det. En mycket bra och läsvärd debut, oavsett!

/Tuija



fredag 15 september 2017

Under odjurspälsen

Omslagsbild
Författare: Klara Krantz.
2017, Annorlundaskap, Utanförskap, Övrigt.

Klara Krantz debutbok "Ge mig arsenik" tyckte jag mycket om. Den här vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om - Signe gör mig så förbryllad! Hon upplever sig vara sagornas fula odjur, där hennes vackra inre ska blottas när skönheten uttalar de magiska orden. Då ska hon bli sedd och älskad som den hon är, då ska allt det som är hon, som finns gömt under odjurspälsen, bli synligt för världen.

Signe är alltså en tjej som går i 9:an, som under lågstadieåren har varit lite utsatt och därför fortfarande känner sig lite annorlunda - "inte som alla andra". I hemlighet är hon otroligt förälskad i Joel i parallellklassen, som hon varit självklar vän med under mellanstadietiden, men som numera behandlar henne nästan som luft, i skolkorridorerna. Hon hittar honom på forumet icq, och inleder en pratrelation med honom - som Frida, boende i Karlstad! Själv bor hon i Uppsala och tror att detta är helt riskfritt. Det är som en dröm att få prata med Joel varje dag, komma honom nära, få honom att lära känna HENNE, Signe, utan att han störs av att veta vem hon är, hur hon ser ut. Uppleva vem hon faktiskt, egentligen är, under odjurspälsen. Det intressanta är att även hon själv, under resans gång, upptäcker vem hon är och finner sidor hos sig själv som aldrig får komma till uttryck i Signeformen. Som Frida är hon allt hon drömt om, och tydligen även vad Joel drömt om. Han blir, lyckligt ovetande om hennes sanna identitet, riktigt kär i Frida, och vill, lagom till höstlovet, träffa henne. Förstås. Vad annat var att vänta? Och hur ska hon lösa det, då..?

Mitt i alltihop lär hon känna särlingen Manga-Magnus. Även han en udda, utstött figur - dock är nog hans resa genom skolhelvetet tuffare. Han är hennes kompis ratade dejt... en alldeles för ful, mager, knepig kille i kompisens smak. Men Signe lär känna MM. Först bara lite pratprat. Men hon blir så kåtpirrig, så det enda hon vill ha är sex. Helst när hon slipper se honom, i mörker och så... Och trots deras olikheter (utanförskapet är väl egentligen deras enda gemensamma nämnare) njuter hon av hans hud, hans närhet... men kan vara förfärande elak mellan varven. Detta får mig att se ett verkligt odjur i henne - för det finns verkligen en inte så snäll Signe någonstans, som jag har lite svårt för. Det gör ont att se hur hon egentligen utnyttjar MM när det är Joel hon vill ha. Som hon antagligen inte kan få. Och MM vill hon bara ha till sex. Och sårar honom dessutom djupt, om och om igen. Ja - som sagt, jag vet inte riktigt vad jag tycker om varken Signe eller boken - trots att man inte måste älska huvudkaraktären. Det är intressant med de osympatiska drag som finns hos henne, samtidigt som hon är väldigt motsägelsefull. Jag får helt enkelt inte kläm på henne, när hon drar sig ut på riktigt djupt vatten.. för sanningens minut närmar sig oundvikligen. Och vem gillar sanningen?

/Tuija

fredag 8 september 2017

Vakuum

Omslagsbild
Författare: Mia Öström.
2017, Självmord, Sorgligt.

En riktigt fint beskriven sorgeprocess efter en storebror som tagit sitt liv.

Nästan ett helt år har gått sedan förra julen när Jonnas älskade bror Johan lade sig på tågrälsen. Ett helt år som avtrubbad, domnad, inte speciellt närvarande... för hon svävar ute i yttre rymden (så vackert omslag!). Johan som hon alltid sett så mycket upp till, som skulle lära henne allt, som var hennes kompassnål i tillvaron. Som lagt små skattjaktslappar lite här och där, åt henne, som hon med jämna mellanrum fortfarande hittar och gläds åt. Johan är ju ändå här med henne! Han måste ha tänkt på henne, innan, kanske undrat hur länge det skulle dröja innan hon hittade dem... men hur kunde han bara lämna henne..? Utan att hon visste vad han bar på. Depression?.. Fast alla sa att han var ledsen... Alltså får hon inte vara ledsen - då dör man ju!

Hon biter ihop så att det gör ont i mig, hon stretar emot när föräldrarna vill röja ur hans rum för att göra om till arbetsrum, hon håller alla hans saker nära, vill inte släppa taget, vill ju inte glömma. Och en dag hittar hon lappen som leder henne till släktingen Ebbas gamla hus i fjällen, dit Johan åkte och sommarjobbade flera år i rad. Hon bara släpper allt, och drar dit. Vänner och föräldrar förfasar sig, för hon blir ju förstås insnöad där uppe utan chans att ta sig därifrån. Tillsammans med Ruben, killen i huset bredvid, går de på "skattjakt" efter Johans sista meddelanden, och det är också där hon kan försonas med hur livet blev. Alla sörjer olika och Jonna behövde just detta för att kunna börja läka. Under tiden finner hon sidor hos sin bror hon inte hade en aning om - han både växer inför hennes ögon samtidigt som han försvinner ännu längre ut i rymden. För henne finns dock bara en väg och det är framåt. Och hon gör det på ett väldigt värdigt sätt.

Jag har läst Öströms förra bok, som var mycket speciell, och så var även denna. Det här är dock en helt annan bok, byggd på egna erfarenheter, som skildrar något man inte borde behöva få uppleva som ung. Den berör djupt, är vackert skriven, och den personliga sorgen lyser mellan raderna. Tyckte mycket om!

/Tuija

fredag 1 september 2017

Vända världen rätt

Omslagsbild
Författare: Jennifer Niven.
2017, Annorlundaskap, Kärlek, Mobbing, Utanförskap, Ätstörningar.

Tjockt, men ändå snabbläst drama av författaren till den fina "Som stjärnor i natten". Och det är verkligen inga dussinungdomar hon skildrar denna gången heller. Men här finns mycket tänkvärt och viktigt att ta till sig, som går att applicera på de flesta. Detta är historien om den extremt överviktiga Libby och den ansiktsblinde Jack.

Tre år tidigare var Libby Amerikas tjockaste tonåring, 296 kg som tyngst. Då fick hon en panikångestattack, och man fick riva halva huset för att kunna lyfta ut henne med lyftkran, varefter hon tillbringade lång tid på sjukhuset med terapier, dieter etc för att nu väga runt 150 kg, bara. Upprinnelsen var hennes mammas plötsliga och oväntade död, i kombination med annat också, som startade den dramatiska viktökningen. Nu, efter att varit sängliggande hemma i flera år, ska hon börja skolan igen. Med allt vad det innebär av skräckblandad normalisering.

Jack bodde snett över gatan när lyftkranshistorien ägde rum, som präglade även honom en smula. Han är coolsnyggisen som försöker göra rätt men ofta gör fel. Mycket pga av en ovanlig störning han har. Som ingen, absolut ingen känner till. Han är nästan helt hundra på att han lider av prosopagnosi, efter att ha ramlat ned från taket som sexåring. Vilket innebär oförmåga att känna igen ansikten på bekanta människor, även hans allra närmaste. Istället försöker han härleda folks identitet genom andra attribut hos dem, men det funkar ju inte riktigt alltid... Smärre katastrofer inträffar med jämna mellanrum, som han oftast försöker dölja bakom skämt. Men det är en jobbig tillvaro han lever, trots att han egentligen inget annat vet.

Mötet mellan dessa särlingar blir synnerligen dramatiskt och upprört, men efter hand som de lär känna varandra förändras åtskilligt. Båda förstår bättre än de flesta vad de kämpar sig igenom i vardagen...

Det är två älskvärda, starka karaktärer som möts - Libby är nog den modigaste, starkaste övervikting man bara kan föreställa sig. Jack är ibland den dummaste, men även den underbaraste storebror som hans udda lillebror Dusty bara kan önska sig - båda har sidor som man bara häpnar över, men av olika anledningar. De är tänkvärda och uppfriskande fläktar båda två. En bok att gilla!

/Tuija

fredag 25 augusti 2017

Flickan på hotellet

Omslagsbild
Författare: Katarina Wennstam.
2017, Deckare, Vänskap, Övergrepp.

Så intressant med en tonårsbok av en av de skarpaste vuxenförfattare jag vet!
Wennstams engagemang kring mäns våld mot kvinnor har nu nått ned till skolåldrarna, där minst lika mycket trakasserier och övergrepp sker - inte minst på sociala medier. Denna tonårsdebut handlar om Alex Skarp, som är sexton år, som här, tillsammans med sina bästa kompisar löser ett mordfall snabbare än polisen... Och två böcker till är att vänta om Alex.

Av en slump råkar Alex höra ett samtal mellan sin pappa och styvmamman som är polis. En flicka i ungefär hennes egen ålder har hittats strypt på ett hotellrum i centrala Stockholm, alldeles nära där Alex bor. Trots att hon inte känner flickan (Olivia - som hon tillsammans med bästisen och hackern Bianca lyckas spåra via sociala medier) dras hon känslomässigt in i det förfärliga som hänt, och dras med i Biancas intresse för att försöka hitta den som mördat henne. Hon blir övertalad att söka jobb på hotellet där Olivia hittades i en säng, och lyckas via några andra som jobbar där få information som inte nått polisen... Hennes styvmamma skulle få spader om hon visste vad Alex höll på med, men hon ventilerar i alla fall en hel del av det de får reda på med sin cancersjuka älskade mormor, den f d domaren, som hjälper till med att försöka få ungdomarna att förstå hur lagen fungerar - som inte alltid är så självklar och enkel som man skulle vilja! Och de kommer också livsfarligt nära förövaren - man sitter med hjärtat i halsgropen - när Alex träffar honom på en dejt. Hur ska hon klara sig helskinnad ur trasslet som hon försatt sig i?

Det är bra karaktärer som Wennstam skapat; Alex är en frisk fläkt, stark och modig tjej, om än lite för naiv för sitt eget bästa. Hennes tjejkompis Bianca brottas med sina egna demoner - hon har i evigheter stängt in sig hemma med sin övervikt och klarar inte av att lämna hemmet, utan lever sitt liv framför datorn istället. Hennes killkompis, snyggingen Charlie, dansar hon med - jitterbugg! Och mormodern är en vass och skarp hjärna, landets första kvinnliga domare. Bra, intressant och spännande läsning, för deckare vimlar det sannerligen inte av för tonåringar!

/Tuija



fredag 18 augusti 2017

Du känner mig så väl

Omslagsbild
Författare: David Levithan & Nina LaCour.
2017, Homo, Kärlek, Vänskap.

Förväntningarna är höga när två superförfattare slår sina påsar ihop. Sen blev det kanske inte den superhöjdare jag hade hoppats på, men väl så bra ändå!

Temat är det vanliga för Levithan; unga människor som brottas med att komma ut offentligt med sin sexualitet - men här också det svåra med att hantera att vänskap övergår i kärlek... Givetvis utspelar sig allt i San Fransisco, gaystaden nummer ett.

Mark och Kate har suttit bredvid varann på matten i ett helt år, men har egentligen aldrig pratat... förrän hon oförhappandes ser honom dansa i kalsongerna på en bardisk. Vi får följa deras känslomässiga bergochdalbanor under en veckas tid, en vecka då de lär känna varann ganska ordentligt och blir mycket nära vänner. Och allting börjar kvällen när Mark olovandes har smitit ned på stan under Pridefestivalens invigningskväll tillsammans med sin närmaste och äldsta vän Ryan. Båda är gay, har det visat sig med tiden, men ingen av dem har ännu haft något förhållande. Tillsammans har de ändå utforskat det mesta, utan att officiellt vara ett par, och Mark har insett att hans bästa vän har blivit hans livs kärlek. Ryan är däremot inte alls med på de noterna, och väl i gaybaren, kvällen när allting börjar, möter Ryan sin drömprins. Dessvärre. Till Marks stora förtvivlan, för han har ju inte sagt rakt ut vad han egentligen känner, och det är fruktansvärt smärtsamt för honom att se sin Ryan stråla av lycka... p.g.a. av någon annan än han själv.

Kate är tjejen som är en fantastiskt lovande konstnär, och kär i sin bästa kompis kusin, som plötsligt ska komma hem till USA efter ett kringflackande liv i Europa. Kate både längtar och bävar - vem är hon egentligen kär i; Violet eller bilden av Violet? Mest bävar hon, och flyr. Flyktbeteende vid rädsla är väl inte den bästa strategin, vilket hon smärtsamt nog får erfara på flera sätt.

Men allting löser sig, kanske inte alltid som man hade trott, och kanske inte heller som Mark och Kate hade trott. Men allting har sin tid och allting får ta sin tid...

Vackert och berörande om viktiga saker och mycket läsvärt, som vanligt...

/Tuija

fredag 11 augusti 2017

Tusende våningen

. Tusende våningen
 , .
Författare: Katharine McGee.
2017, Adoption, Deckare, Kärlek, Science Fiction.


På Manhattan, år 2118, står ett tusen våningar högt torn – och där finns allt. Särskilt för dem som har råd, som bor högst däruppe. Och där bor bland andra Avery, som designats som embryo att bli en perfekt skönhet – hon har verkligen ”allt” utom det enda hon egentligen vill ha; sin adoptivbror Atlas, som hon i hemlighet älskar.

Däruppe bor också hennes bästa vän Leda som i hemlighet varit borta hela sommaren på drogavvänjning efter ett missbruk som urartade när hon äntligen trodde hon fångat sin kärlek, Atlas, som dock gick upp i rök direkt efter det. Hon anlitar
hackaren Watt att ta reda på var han varit och vilka han träffar, eftersom hon i sin
svartsjuka anar att där finns något skumt som han döljer… För alla döljer något!

Längre ned i huset bor Rylin, som ensam kämpar för att försörja sig och sin lillasyster efter att deras mamma dött, men efter ett tag även Eris, Averys och Ledas vän, som tvingats flytta från toppen, efter en stor familjeskandal. Dessa unga människors vägar korsas på de mest oväntade vis under en höst, och det får de mest oanade konsekvenser på många olika plan som man bara kan tänka sig.

Detta är alltså ingredienserna i ett spännande framtidsscenario, där det mesta kan utspela sig inomhus, i låtsassolljus och låtsasparker, men där den största dramatiken utspelar sig på takterrassen allra högst upp. Jag kan inte låta bli att fascineras av teknologins framsteg under de hundra år som ska ha passerat från nu, men samtidigt konstatera att kärleksdramer utspelar sig på precis samma sätt som idag. En och annan billig poäng köpes lite väl lätt, lite för mycket schabloner förekommer också, men på det hela taget är det ändå fängslande slukläsning, för man måste ju få veta hur det går… Lättsmält sommarläsning med hemligheter, avundsjuka, svartsjuka… you name it…

/Tuija


fredag 4 augusti 2017

Idag är allt

OmslagsbildFörfattare: Nicola Yoon.
2017, Flyktingskap, Kärlek.

Ja, dagen ("idag") är allt de har. Tillsammans.
Natasha och Daniel, som möts av en slump (?) en morgon - hon på väg att försöka få ändrat beslutet om utvisning och han på väg till en intervju inför en ansökan till Yale - är skapta för varann, det är Daniel övertygad om. Men också ovetandes om förutsättningarna för ett liv tillsammans. Dessutom är Daniel, som snarare känner sig som poeten än den framtida läkaren, övertygad om att det var ödet och inte slumpen som gjorde att deras vägar korsades. För många saker talar för detta, enligt honom. Natasha å andra sidan är hans vetenskapliga motsvarighet - för henne är det universums lagar som gäller, inte fånig, ödesmättad kärlek, och universum verkar illvilligt vilja ha ut henne och hennes familj ur USA. Till kvällen.

Men innan dess hinner de skiljas åt, hitta tillbaka till varann, och mycket, mycket mer. En och annan kulturkrock hinns också med, för Natashas familj kom till USA när hon var 8, från Jamaica, men har vistats illegalt i landet. Pappan lever i sin egen skådespelardrömvärld medan mamman med nöd och näppe lyckas hålla familjen flytande. Daniel är född i landet men föräldrarna kommer från Sydkorea, och därmed ska han leva sitt liv som en god korean - att komma hem med en svart flicka med världens största hårburr är inte att tänka på inför de stränga föräldrarna. Och inte heller att bli poet - det är läkare som gäller, annars tänker de inte stötta honom över huvud taget. Det är många intressanta kollisioner på många olika plan när Natasha och Daniel möts, och stöts, men hur ska hon kunna hinna stoppa utvisningen innan kvällen...? Dagen idag är nog allt de får...

Yoon har återigen skrivit en snabbläst bladvändare, denna gång är den kanske en liten smula självupplevd? (Noterar att hon själv är uppvuxen på Jamaica och är gift med en korean?)
Det är svårt att inte tycka om både Natasha och Daniel, fast för helt olika egenskaper. Men båda är så uppfriskande raka, ärliga och sanna mot sig själva, trots att de blivit så fastlåsta i sina respektive sammanhang. Det här tyckte jag mycket om!

/Tuija


fredag 28 juli 2017

Jag vill vara jordens medelpunkt

Omslagsbild
Författare: Charlotta Lannebo.
2017, Andra länder, Resor, Vänskap, Övrigt.

Lannebo tonårsdebuterar, intressant men ändå lite svajigt. Självupplevt?

Året är 1991, Lova har gjort ett avbrott i gymnasiet för att göra det som ingen annan gör - bli utbytesstudent på Nya Zeeland. Hon vill göra annat, vill se annat, bli något annat. Och skriva. Uppleva annat som hon senare kan skriva om, när hon blivit författare. Hon lämnar sitt vanliga stockholmsliv med kompisar och fester, har stora förväntningar... men det blev inte riktigt som hon tänkt sig.

Karen, som hon ska få bo hos, och som hon haft kontakt med innan resan, är superbra på alla möjliga vis, de blir bra kompisar. Men - platsen där Karen bor ligger så off som det bara kan, ute på landsbygden. Där finns ingenting. Att göra. Eller umgås med. Lova blir sittandes på sitt supersunkiga rum, ickepratandes med Karens två pojkar som ignorerar henne, hon sitter verkligen av tiden. Enda avbrottet är skolan - men lång skolbussresa krånglar till eventuellt umgänge med klasskompisar, som kanske inte heller är vad hon tänkt sig. Hon lider i tysthet, vill inte såra Karen som jobbar häcken av sig, vill inte oroa dem därhemma. Hon vill egentligen inte hem heller. Bara någon annan stans. Hon kan ju inte bara ge upp utan vidare, lite mer ruter är det väl i henne!? Och inte har hon hunnit hitta någon att bli av med sin oskuld med, heller... som hon ju tänkt sig. Men så får hon en idé. Som dessvärre går helt överstyr... och hon förstör hur mycket som helst, för hur många som helst. Hur tar man sig ur det som inte går att reparera?

/Tuija

fredag 21 juli 2017

Vita tigern

Omslagsbild
Författare: Christin Ljungqvist.
2017, Deckare, Dystopi, Science Fiction, Thriller.

Oj, vilket annorlunda verk av Christin Ljungqvist! Som jag älskat att läsa! Väldigt oväntat och överraskande med en tjock steampunkdystopi som utspelar sig i Göteborg år 2296, med huvudkaraktärer som känns som om de är i det yngre tonårsspannet - men samtidigt innehåller boken en hel del grovt våld som förklarar tonårsklassningen. Det är onekligen intressant och spännande att läsa om staden där jag vuxit upp, ur ett tidsperspektiv där den gamla civilisationen (=vi) förstört så mycket, och smårester av staden är kvar innanför stadsstängslet (=innerstan), med Älvsborgsbron som en sluss mot den höga havsvattennivån utanför...

Under en månads tid - januari - får vi följa 14-åriga Avalon, som med sina föräldrar och storebror bor i, och driver, hotellet Vita Tigern, som man tidigt anar har blivit något slags flyktinggömma. Och detta är ett av dilemmorna som Ava inte riktigt har grepp om men som blir till en stor och farlig insikt för henne allt eftersom. Ett annat dilemma är att på Nyårsafton, när boken inleds, störtar någon ned från Götaälvbron med sin svävare, ned genom isen inunder. Som den privatspanare hon är, tillsammans med sitt kompisspanargäng, kan hon förstås inte stilla sin infernaliska nyfikenhet, utan utsätter sig och väldigt många andra i riktigt stor fara när hon/de försöker luska i vem som störtade ned, vart denne tog vägen, och varför polisen och alla andra är så otroligt förtegna kring vem de söker. Döm om hennes chock när upptäckten - att hans göms inspärrad i hennes egna källargömmor - uppenbaras, och en livsfarlig jakt... på henne (!).. börjar.


Här är mycket luftskepp, svävare, linbanor, men här är också massor av kvinnligt mod, civilkurage, riktigt god vänskap och en lite spirande kärlekshistoria. Dock hade boken vunnit på att bantas/ koncentreras rejält. Men ett intressant tillskott i det svenska SF-utbudet för ungdom - absolut.

/Tuija

fredag 14 juli 2017

Tredje principen

Författare: Anna Jakobsson Lund.
2015, 2016, Dystopi, Mystik, Vänskap.

Jag tycker det är extra roligt när en dystopi utspelar sig i Sverige. Här utspelar sig en framtid där det mesta kapsejsat och ingen vet vad demokrati är. Istället är kontroll nyckelordet. Tre ungdomar tvingas samarbeta; Levi vars syster tillfångatagits och Ava och Leymah som båda arbetar för samma motståndsrörelse som systern. De båda tjejerna har övernaturliga förmågor som är användbara i kampen. Det handlar inte om att skicka blixtar och eld utan om att använda sitt sinne för att påverka folk, alternativt läsa deras tankar. Dessa tre tvingas ta sig från det som en gång var Danmark, passera Öresund och ta sig norrut i Sverige. Att överleva hela vägen för att kunna genomföra sin plan, söka stöd längs vägen hos bekanta och lita till dem och varandra är nödvändigt. Men de är förföljda och eftersökta av någon som inte vill att de ska komma fram. Vilka kan de egentligen lita på? Kan de ens lita på varandra?
OmslagsbildOmslagsbildDet är en välkomponerad story och ett scenario som inte känns allt för konstruerat. Spännande hela vägen! "Tredje principen" är den första delen i en trilogin, som följs av "Aldrig ensamma" och "Enda vägen"
/Liselott

fredag 7 juli 2017

Finsk thrillertrilogi

Författare: Salla Simukka.
2014, 2015, Thriller, Vänskap.

Den finländska författarinnan Salla Simukka har lyckats skriva riktigt spännande och kluriga thrillers/deckare. Röd som blod är första delen i trilogin och jag läste snabbt del två och tre… Titlarna på del två och tre är Vit som snö och Svart som ebenholts. Ni som kan er Snövit känner igen beskrivningen av henne. Lumikki betyder snövit på finska. Det är en historia i varje, men de binds ihop genom Lumikki. De handlar mer och mer om henne själv.   
I första boken får vi ta del av följande historia: Lumikki valde gymnasieämne med omsorg så att föräldrarna gick med på att hon flyttade från hemorten till Tammerfors. Hon vill lämna mobbarna som format hennes sätt att vara men också den konstiga stämningen hemma. De är som att de alla spelar de roller som finns i en familj men utan inlevelse. De är ingen riktigt avslappnad familj. I storstaden kan hon vara sig själv. Hon är självständig och trivs med att vara ensam men kan likväl passa in om hon vill. Hon vill inte kunna sorteras in i något fack. Hon gillar att iaktta människor och har genom åren tvingats utveckla tekniker för att vara osynlig och har förmågan att med enkla medel förvandlas till någon annan. 

Skolan är ok men hon behöver ett ställe att pausa från skolans väsen och lukter och det har blivit skolans mörkrum. När hon går in denna morgon är det något som stör. Det är lukten.  När hon tänder mörkrumsbelysningen se hon att det hänger pengar där på tork. Pengar som är tvättade från blod. Därav lukten. Hur har de hamnat där? Borde hon berätta för någon? Hon lever efter mottot att inte lägga sig i om hon kan undvika det. Men nyfikenheten är väckt. Hon måste göra något för att lösa mysteriet. Snart finner hon sig sittandes hemma hos jämnåriga hon aldrig skulle välja att umgås med, men som snart inte klarar sig utan henne. Dessutom smyger Lumikki efter kriminella och är på väg att bli kidnappad! Det är fart och fläkt genom hela boken samtidigt som den är eftertänksam och klurig.

Jag rekommenderar varmt denna trilogi. Det var svårt att sluta läsa när jag öppnade första sidan. Dessutom är de lagom långa.

/Liselott