Nu är det slut!

Så nu kommer här inte att fyllas på med fler boktips… Men man kan förstås alltid titta in och söka på äldre titlar som man är intresserad av, för trots allt finns här 509 pärlor att bli tipsad om! Alltsedan starten 2007! Använd sökrutan uppe till vänster, t ex.

Men härmed tackar jag för mig, tackar läsare, följare, duktiga författare, uppmuntrande förlag m fl, som gjort läsandet av tonårsböcker till en fröjd i så många år. För böcker för tonåringar behövs – och är så ofta SÅ BRA!

Tack för att de finns - och trots vikande lästrender - förhoppningsvis kommer att fortsätta finnas i stor utsträckning!

Så tack för mig och hej!

/Tuija

Andetag

Författare: Jennifer Niven. 
2021, Kärlek,Vänskap.

Så har hon gjort det igen. Skrivit en fantastiskt vacker historia, denna gång om den första, stora kärleken som förmodligen aldrig suddas ut, och som gör avtryck och sätter nivån på förmodligen alla framtida relationer. 

Den handlar om Claudine, vars föräldrar oväntat skiljer sig, varpå hon med sin mamma tillbringar sommaren efter high school på en ö utanför Georgias kust i USA i väntan på collegestudier i New York. På ön har mammans släkt en historia,  bl a bodde här mammans gammelmoster som Claude är döpt efter, en kvinna med ett dramatiskt förflutet då hennes mamma sköt sig själv. Claudes mamma som är författare tänker sig en sommar då hon slickar sina sår genom att gräva i släktens kvinnors förflutna genom en massa gamla dokument, i syfte att i slutändan kanske kunna skriva om detta. Claude å sin sida är mest arg och frustrerad över att ha förpassats till ön istället för att roadtrippa till Kalifornien med bästisbästisen Saz, arg och besviken på sin pappa, arg och ledsen över att allt i livet ställts på ända. Men väl på ön lär hon känna ett gäng ungdomar som bl a jobbar på värdshuset där hon och mamman ofta äter. Men framför allt lär hon känna Jeremiah. Killen som många varnar henne för, eftersom han tydligen betyder trubbel. Utan att hon förstår på vilket sätt eller varför.

Men efter hand som han släpper henne allt mer inpå livet så klarnar bilden av en ung man med ganska trasig uppväxt som inte riktigt fått leva sitt eget liv pga att istället ha behövt ta hand om andras. Och egentligen är han inte intresserad av att släppa in henne i sitt knöliga liv men kan lika lite motstå Claude som hon honom. De passar varandra som handsken, det går inte att förneka, och de är rejält omvälvande för varandra. Men sommaren har ju ett slut, vilket båda vetat från början, så vad kommer att hända sen?

Det är onekligen en ljuvligt sinnlig och berörande kärlekshistoria, det är väldigt somrigt och mycket fokus på det första sexet på ett lite amerikanskt manér. Niven har egentligen skrivit sin egen historia, med en skilsmässa i samma ålder, en likadan sommar med många sista gånger och första gånger, men även platsen är speciell eftersom hon där, långt långt senare, träffade sin egen stora, och största, kärlek - sin man - som är verklighetens Jeremiah. På det stora hela en riktigt finstämd historia om den första kärleken, även om den inte sticker ut på samma sätt innehållsmässigt som hennes tidigare. Men underbar sommarläsning är det!

/Tuija

Vem har sagt något om kärlek? Att bryta sig fri från hedersförtryck

Författare: Elaf Ali. 

2021, Hederskultur, Kulturkrockar, Rasism. 

Det här är en väldigt omtalad bok, där vi får ta del av den 34-åriga Elafs uppväxt i Sverige, i en hedersrelaterad kontext. Hon har skrivit sin berättelse, sin biografi, lite grann som en reportagebok – insprängt i lämpliga sammanhang redogör hon fantastiskt kortfattat och klarsynt för vad hedersnormer innebär för dem som lever med dem, men också som en jämförelse med vårt svenska förhållningssätt. Och det är väl knappast någon överraskning att kulturkrockarna blir brutala. Och får konsekvenser.

Insprängt finns också intervjuer med pappan, som såhär i efterhand får chansen att reflektera över hur han var mot sin dotter när hon var ung, men också över sin egen förändring i synsätt, under resans gång mot en försvenskning. Elafs rädsla för pappan under många år dödade dock inte den djupa kärlek hon alltid känt för honom, och hans öppenhet med sitt förändrade synsätt – att våga släppa taget om släktens hedersgrepp - är en bra vägvisare och förebild för dem som förhoppningsvis vågar komma efter.

Elafs liv i skam och rädsla gör mig så beklämd över hur många unga flickor i min närhet lever i samma typ av fängelse - utan att det syns utanpå. Elafs kamp för sin frihet har dock ett pris - eller många! - och när hon beskriver hur hon bytte ut sitt fängelse mot fotboja så förstår man vidden av problemet, och att det kanske aldrig går att sudda ut spåren det satt i en ung människa. Hon har skrivit boken hon själv hade velat läsa och behövt hämta styrka ur, när hon redan som tioåring brutalt kastades in i den hederspräglade livsstilen. Då – när hon över en natt – fick sin första mens och plötsligt blev avskuren allt hon tidigare tagit för givet.

En väldigt personlig och berörande bok, men samtidigt en riktigt viktig bok - för alla.

/Tuija

De vackraste idioterna i världen

 Författare: Anette Eggert. 
2020, Kärlek.

Och de vackraste idioterna är förstås Marits kompisgäng - tjejerna som man älskar att hänga med - som festar ihop, längtar efter kärlek, älskar skräpmat, men också funderar över livet, framtiden och alla orättvisor i världen. Marits mamma är hängiven feminist, och allt har Marit hört till leda... men håller förstås med. Men kan också förstå pappa som inte riktigt alltid orkar med att lyssna på slagorden och pekpinnarna, som själv faller igenom lite obetänksamt ibland, och tänk om han tröttnar på allt det där... igen? Och bara drar? Ja, ingens liv är lätt, men vem ska man hålla på... när man vet att allt det där är viktigt och bra, men ändå vill att familjelivet bara ska vara lugnt och tryggt. Och helst fortsätta som vanligt.

Men ingenting fortsätter som vanligt när Marit plötsligt finner sig - mot alla odds, och mot allt sunt förnuft - intresserad av killen, som är vääldigt intresserad av henne, och som många tjejer suktar efter - men som är HELT FEL. Som lyckats ge en tjej öknamnet Osten (för att hon luktade som en ost nedtill..!), som sårat ens kompis djupt genom att bara dumpa henne... En sån kille är mer än TOTALT FEL att dras till - hur kan man göra så gräsliga saker mot  andra människor, och vad skulle det säga om henne? Marinerad som hon är i mammas feministsnack så finns alltså detta inte på kartan. Och ändå händer det. Vad göra?

Att hon ens funderar över honom blir ett svek mot så många - och därför håller hon tyst - och ändå kan hon inte låta bli att dras med. Han ger henne så många chanser, som hon både dumpar och sumpar i sitt känslomässiga kaos, hon vet inte vad hon ska tro på - hans förklaringar? Hans känslor för henne? Sina egna känslor för honom? Och så är det hela grejen med att inte våga erkänna för de andra vackra idioterna vad hon egentligen håller på med, vad det är för något hon försöker dölja. Och vad försöker hennes bästis dölja, som försvinner i tid och otid utan att säga vem hon träffar?

Det är många hemligheter hit och dit, många svåra val att göra, många svåra beslut att fatta. Och det är väl just så det är, när man går på högstadiet. Bra skrivet, med många viktiga ingångar! Och en bra tjej är hon, Marit!

/Tuija                                                                        

Där allt var bra

 Författare: Tamara Bach. 

2020, Övrigt.

En riktigt finstämd roman om syskonskap - av den svårare sorten. Beroende på vad man läser in i allt som inte sägs mellan raderna... 

Tamara Bach är en tysk författare vars lågmälda berättelser jag tyckt bra om genom åren. Så också om denna. Särskilt språket; hur två syskon och deras dialoger, repliker och tankar är så snyggt invävda i varandra - inte helt sömlöst, men halvt om halvt. Och resultatet blir så snyggt, så bra, så trovärdigt... gillar mycket!

Men ingenting är enkelt, varken syskonskapet eller deras enskilda liv, eller gemensamma uppväxt. Lillebror Ben fyller arton, och under festen lurar han med sig sin kanske fyra år äldre syster Annika till familjens (släktens) sommarstuga, som snart ska säljas visar det sig. Han vill att de ska tillbringa en sista påsk där tillsammans, han vill prata med henne som han kanske aldrig gjort förut. Man känner att det finns något viktigt han vill berätta, men ständigt blir de avbrutna - av oväntade händelser eller människor. Eller av den arga Annika som känner sig superlurad och superblåst - hon har ju en uppsats att skriva färdigt och har inte tid att sitta här och uggla! Kommer det förtroliga samtalet ens att äga rum? Kommer de någonsin att nå varann, när de har så olika perspektiv på den gemensamma uppväxten - där det ena syskonet förfördelades på den andres bekostnad? Kan föräldrar älska sina barn olika mycket?

Det är tänkvärt och stillsamt, poetiskt och outtalat. Kan man frigöra sig? Och i så fall från vad? Egentligen? Fint berättat är det i alla fall.

/Tuija

Förvildade

Författare: Rory Power.                           
2021, Läskigt, Mystik, Thriller, Vänskap.

Ja, förvildade är nog bara förnamnet på de obehagliga scener som radas upp i det här lite läskiga virusscenariot... För ute på ön Raxter i nordöstra USA, där finns en flickskola som sedan ett drygt år tillbaka varit utsatt för ett obegripligt och obehagligt virusangrepp. Tjejerna är satta i karantän, t o m så avskurna från allt att de inte kan lämna skolans område. Trots att i princip ingenting annat är djur finns på ön för övrigt. Men dessa har också blivit smittade - och förvildade - så till den milda grad att de utgör en fullständig livsfara, även om de är små.

Först dog lärarna, sedan elever, en efter annan. Men många har än så länge bara symptom, de förändras på riktigt obehagliga vis, och blir dessutom bara svagare och svagare. För bortsett från virusets förändringar av deras kroppar, påverkas de givetvis också av den allt mindre mängd mat de får från fastlandet, där ett botemedel forskas på, dygnet runt. Utgår de ifrån, i alla fall. Eller? Efter ett tag börjar man ju undra som läsare. Undra över åtskilligt!

För är det ett virus, som gör att det växer ut rötter och annat ur öron och munnar, växer gälar vid sidan av deras lungor, som gör att de dreglar och ibland beter sig helt galet..? Eller vad är det egentligen som händer där innanför stängslet, och vart tar de flickor vägen som bara försvinner? När Hettys bästa vän Byatt plötsligt och oförklarligt går upp i rök när hon blivit lite dålig, ja då bestämmer sig Hetty och Reese för att ta reda på vad som faktiskt pågår. Bryta karantänen och smyga ut, försöka försvara sig mot de förvildade djuren och... ja mot vad?

Spännande och läskigt, men tyvärr ett lite för öppet slut för att falla till hundra procent i min smak. Det borde rimligen komma en uppföljare... eller inte? Obehagligt är det i alla fall!

/Tuija

Jag klyver er itu

Författare: Tamara Mivelli. 
2020, Övrigt.

Så äntligen har ungdomsboken fått sitt eget litterära pris - hurra! Juryn till det nyinstiftade Hjärtans Fröjd-priset, namngivet efter en gammal goding skriven av Blekingeförfattaren Per Nilsson, har utsett denna debutroman till den första pristagaren ever, som förra årets bästa ungdomsbok. Jag är benägen att hålla med om allt som sägs i juryns motivering, samtidigt som jag blir liten ledsen över att inget bättre producerats under förra året. Eller... så tycker i alla fall jag att en handfull svenska tonårsböcker faktiskt lämnade mer spår efter sig, hos mig, än vad denna gjorde. Men det tyckte visst inte juryn, och det spelar väl kanske mindre roll. Så här beskrev de boken:  

”I Tamara Mivellis debutroman lär vi i korta scener känna Mary, som vill bli Maryam igen. Under en kort tid i livet följer vi henne, en tid av väntan och sökande. Mary befinner sig mellan ungdomsliv och vuxenvärld, mellan två familjer och mellan två kulturer.
Tamara Mivelli skriver sparsmakat och stilsäkert, med mycket undertext för läsaren att fylla i. Allt känns äkta och ärligt, läsaren bjuds in se en flik av ett liv och en värld. Utan alla spår av listig dramaturgi, fostrande avsikter eller underhållande romantisk komedi. Och ändå är boken lättillgänglig och bjuder på en lustfylld läsupplevelse.
Jag klyver er itu av Tamara Mivelli är en bok som gör världen lite större för en ung läsare, ja också för läsare som inte längre är unga.”

Och ja, jag tycker den är helt ok, en tunn och luftigt skriven historia om Mary, där åtskilligt sägs men åtskilligt inte heller uttrycks... en hel del lämnas öppet för egen tolkning, och det är väl bra. Men hon gör inget avtryck, inget intryck, tvärtom känns hon lite obegripligt passiv när det gäller det mesta. Och det är synd, för en sån här bok glömmer jag i ett nafs. Dessvärre. Men man får tycka olika, olika är bra. Men det var inte riktigt en bok i min smak, även om jag tycker det är bra med en debutant till pristagare... det kan ju stimulera till mer och utvecklat skrivande. Redan etablerade, rutinerade författare behöver kanske inte den marknadsföring som ett pris ger, på samma sätt. Men jag hoppas på starkare berättelser hädanefter!

/Tuija

Gudars like

Författare: Meg Rosoff.
2020,  Kärlek, Vänskap, Övrigt.

Vilken liten pärla! Rosoff har tidigare levererat lite ojämnt, men det här var klockrent. Underbart språk, behaglig småhumoristisk ton, ett klassiskt tonårsdrama - men med mycket oväntad twist. Gillade mycket!

Jagberättaren, som vi aldrig får veta vad hon heter, berättar om sommaren som förändrade så mycket. Sommaren som började precis som alla andra somrar med att hela familjen packade in sig i bilen och körde till sitt sommarhus vid havet, någonstans i England. Hon är äldst i syskonskaran, närmast före den vackra Mattie, därefter hästtjejen Tamsin och yngst är den vetgirige pojken Alex. Väl framme vid havet möts de av grannfamiljen, det unga paret Malcolm och Hope som de känt länge, som denna sommar också har besök av två unga herrar - sönerna till Hopes gudmor, den kända skådespelerskan Florence Godden. Dessa två unga män är varandras totala motsatser; Kit gudabenådat vacker, charmig, social... Hugo hans osynliga, inåtvända skugga. Och givetvis faller den vackra Mattie som en sten för Kit. Och han för henne. Men - här finns en iakttagare också - jagberättaren, som oundvikligen också dras som en magnet till honom. Mot allt vett och förnuft.

För det handlar inte bara om det förbjudna i att fascineras av sin systers pojkvän - det handlar lika mycket om det hon ser ske mellan de båda. Hon ser så tydligt hur sårbar den unga Mattie är i sina uppslukande känslor, och extra tydligt blir det när hon börjar se vilket märkligt spel Kit ägnar sig åt. Leker han bara med Matties känslor borde hon strypa honom, vilket dock inte blir så lätt när hon inser hur hon själv dragits in i Kits strålkastarljus, bländad av den uppmärksamhet han visar henne så fort Mattie inte ser. Samtidigt anar hon att även hon själv är föremål för något manipulativt spel - men liksom Mattie inte klarar att stå emot. Vad är det han gör som förvrider huvudet på dem? Och inte blir det bättre när Kits bror Hugo verkar se och förstå allt. Och varnar henne å det bestämdaste för brodern. En bror som han verkar hata, en bror som han aldrig växlar ett ord med, en bror som är så olik honom som det bara går. Vad är det för märkligt som egentligen pågår mellan bröderna, och varför lägger han sig i sin brors kärleksaffärer? Ja, det är långt mer komplicerat än det först verkar!

Underbar, kittlande, skrämmande...

/Tuija

Fula tjejer

Författare: Lisa Bjärbo (och Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson). 

2020, Mobbing, Vänskap, Övrigt.

Nä, det här är inte en bok om regelrätt mobbing direkt, även om en viss form av vänskap eventuellt uppstår i slutändan. Nä, det här är snarare en bok om nätmobbing och girlpower. Girlpower som egentligen skildrades så mycket starkare i boken Tusen gånger starkare en gång i tiden. Och allt annat den handlar om har jag också läst hur många gånger som helst, oftast i bättre tappning. Så ja, lite besviken blev jag allt (pga höga förväntningar?) på att skaran av toppförfattare inte åstadkom mer än såhär... Helt ok. Men tyvärr inte mer.

Tre tjejer i samma åttondeklass berättar i omväxlande kapitel om det vidriga som flera tjejer råkat ut för. Någon har startat ett anonymt instakonto, döpt till Fula tjejer, och där publicerar bilder på tjejer som kanske bara råkar ha fastnat i ful pose på nån bild nånstans (=Tilde), tjejer som inte är det minsta fula men hamnar där ändå (=Jasmine), eller hamnar där av andra skäl. Oavsett så är det fruktansvärt för den som drabbas, för "alla" följer och alla skrattar. Eller åtminstone killar. Helt plötsligt är alla tjejer livrädda för att hamna där och tvingas därför vara obekvämt medvetna hela tiden om hur de tar sig ut och om någon eventuellt halar fram en mobil för att ta en bild. Så jobbigt! Och vad är det för ett svin som roar sig såhär på tjejers bekostnad, som leder till att de aldrig mer vill visa sig på skolan...?

Den tillbakadragna och smarta Eleni börjar gräva i "fallet" för att försöka nysta fram vem det skulle kunna vara som ligger bakom. En kille, ja... eller kanske t o m en lärare? Nog finns det tillräckligt med strukturell könsdiskriminering även från lärarhåll för att det inte skulle kunna vara helt omöjligt. Men bevis? Ja, det kräver en helt annan planering och strategi. Elenis specialitet! Så trots att Eleni, Tilde och Jasmine aldrig tidigare umgåtts, knappt pratat med varann, så bildar de nu en enad front för att vaska fram den skyldige. Men hur ska de lyckas med det?

Boken kommer att få två uppföljare (Jobbiga tjejer och Svaga tjejer), benämns som böcker som "kombinerar humor, vänskap och feminism med tydliga drag av spänningsroman!"  och ja... så är det kanske. Men tyvärr inget nyskapande i detta, inget som sticker ut - tvärtom t o m stör jag mig på somligt fjompigt hos karaktärerna. Helt enkelt inte så trovärdigt, inte heller så värst sympatiskt, och inte särskilt fängslande är det heller. Synd! Men ok läsvärt ändå, särskilt för den som kanske inte vet hur bra de egentligen kan skriva, de här kvinnorna!

/Tuija

Stanna lite längre

Författare: Bali Rai.
2020, Vänskap, Sorgligt, Övrigt.

Bali Rai är en författare jag tyckte mycket om i början av hans författarkarriär. Men på senare år verkar han främst ha skrivit lättlästa böcker för unga, som inte blivit av att jag läst - förrän nu. Eller snarare är det en kortroman med ett okomplicerat språk på 135 sidor, med ett fint och tänkvärt innehåll. Och som sig brukar utspelar det sig i Storbritannien, i pakistanska kretsar, och belyser många av de problem detta kan medföra... detta att vara en i mängden som inte ser ut som mängden.... med alla de fördomar som florerar.

Aman har i alla fall förlorat sin pappa efter en tids sjukdom och sorgen gräver djupa hål inom henne. Tillsammans med mamma försöker de gå vidare i livet men det är tungt och svårt. Som stöd har Aman sin nya hundvalp Milly, kompisen Lola och Lolas mormor Olivia. En dag när hon är ute och rastar Milly är det ett gäng äldre killar som börjar trakassera henne, men innan det hinner gå överstyr är det en man som ingriper, och stoppar. Som kommer att göra just detta fler gånger än så. Han visar sig vara Gurnam Singh, och blir efter hand en nära vän till familjen med vänner... T o m så till den milda grad att Aman och Lola försöker få ihop honom med Lolas mormor som tycks ha fattat lite extra tycke... Men det går inte riktigt som de tänkt sig, inte heller anar de vilken avgrund Gurnams liv vilar på. Ibland skymtar de en sorg de inte ens kan ana vidden av, än mindre vad den egentligen handlar om. Tills Aman en dag råkar höra saker...Vad är det han döljer? Och varför? Är han verkligen den han utger sig för att vara? Och varför vägrar han berätta? 

En finstämd historia om vänskap, saknad, sorg och fördomar.

/Tuija

Jag händer jämt

Författare: Emma Rävås.
2020, Homo, Kärlek, Vänskap, Övergrepp.

Och den som händer jämt är Andrea. Lite för mycket händer henne bara... nästan jämt. Och jag våndas, och jag får ont i magen - så mycket berör mig denna debut av den blott 26-åriga Lundabon. Det är en riktigt stark berättelse hon skrivit, med en egen röst, en egen ton, som handlar om kärlek i dess många former, men framför allt om lesbisk kärlek i unga år, när man är som allra skörast. Och hur fullständigt förödande det kan bli när det himlastormande fina istället blir något destruktivt. En relation som söndrar, förminskar, slår undan fötterna... när värmen och kärleken övergår i psykiskt och fysiskt våld, i ett ständigt kontrollerande... 
Nä, hu så hemskt... Och detta händer ju nästan jämt...

Vi får följa Andrea i ett nu, efteråt, under och efter allt det förlamande, i tjugoårsåldern när hon egentligen skulle plugga till jurist. Men vi möter också den unga Andrea i 16-årsåldern som möter en himlastormande kärlek i den tre år äldre Hedvig, som lär henne allt om kärlek. Och sex (eller..?). Och droger. Vad Andrea inte ser men som vi som utomstående noterar direkt är ju vilket osunt kontrollbehov Hedvig besitter, just det där som ger molande magont... Hur manipulativ och misstänksam hon är i tid och otid, särskilt när där ingenting finns att vara misstänksam mot, ingenting att råka misstolka. Självklart ser vi ju också att Hedvig knappast mår särskilt bra själv, därav allt det destruktiva. Tyvärr får vi lite väl lite kött på benen kring denna person, vem hon egentligen är, vad hon lever på, vart hennes familj har tagit vägen... hon förblir väldigt anonym och jag lämnas utan någon som helst förståelse varför hon blivit som hon blev. Dock är det ju Andreas väg tillbaka till ett normalt och sunt liv som är själva resan vi gör, att vi tackochlov får se ett ljus i tunneln med den framtid som abrupt avbröts av Hedvig, och kanske till och med en tro på kärleken - en friskare sådan. Och med på den resan finns också några goa vänner, ett systerskap av det finare slaget, skilda föräldrar med allt vad det innebär... som ser och försöker efter bästa förmåga. Så gott det går. För det är ju inte lätt att vara tonåring och ifrågasatt än hit än dit, även om föräldrarna är helt fine med att Andrea är lesbisk. Men de kämpar på fint, alla tillsammans, och boken efterlämnar en bra magkänsla - det kommer nog att gå riktigt bra för Andrea, trots allt. Även om ingen skulle behöva genomgå de erfarenheter hon gör...

/Tuija

På andra sidan bron

Författare: Hanna Jedvik. 
2020, Homo, Kärlek, Självmord, Vänskap.

En riktigt fin historia om när en bästis inte riktigt orkar leva mer, sveket som känns ända in i själen för den som står bredvid, den stora rädslan för ett nytt försök, den i praktiken omöjliga ansvarskänslan för att det inte får hända igen.... Ja, oj vad mycket som ryms inom den som också kraschar när någon nära inte mår bra.

Och det är Alma som får messet från Joppe när han står uppe på Älvsborgsbron i Göteborg för att hoppa. Hon ringer efter ambulans som tackochlov hinner i tid, men... sen då? Sen när han ligger där tom och lika blek som lakanet på psykakuten. När Alma rasar ihop på marken på väg hem därifrån och bara gråter. Gråter och gråter när akutsköterskan Jim kommer förbi och bryr sig. Och fortsätter att bry sig så att hon sakteliga, på nåt vis, får fotfäste igen. När Jim är den enda som verkar förstå hur detta är för henne.

Andra låtsas förstå, verkar bry sig, men det är ju omöjligt. Joppe var ju hennes närmaste vän - men kan han nånsin bli det igen? Har avgrunden mellan dem blivit för djup, när det omöjliga inte går att förstå? Hur kunde han göra så mot henne, hur kunde hon inte se och förstå hur illa det var?

Och Almas kärlek Hedvig som är hennes allt, vid sidan av Joppe - t o m hon tycker att "det borde gå över", hennes förtvivlan, trots att det aldrig kommer att kunna gå över. Hur skulle det? För hur ska livet nånsin kunna bli som innan? Nu när det är ett "efter". När det känns som att Joppe är så svår att nå, där innerst inne. Och pappa då, som inte vill förstå hur viktig Jim blivit för henne istället, Jim som är lika gammal som pappa...  En pappa som inte heller vill eller kan förstå varför hon ska sluta spela i Hedvigs band, eftersom kaoset inuti gör att hon inte orkar nånting mer än att överleva en dag i taget. Finns det något liv för henne på andra sidan bron, finns det något för Joppe? 

Svar ja! Det FINNS hopp om livet, tackochlov, kanske kommer det t o m något bättre ur allt som hänt?...

/Tuija 

Bergtagen

Författare: Camilla Sten.
2020, Deckare, Försvinnanden, Läskigt, Mystik, Thriller, Vänskap, Homo.

Vilken intressant spänningshistoria - den första för tonåringar - som Camilla Sten skrivit! Och ganska kusligt är det allt! På riktigt. Och första delen i en planerad trilogi, som blandar tonårsvardag med magi, historia och folktro - och samtidigt är en pusseldeckare, typ.

Allting börjar i alla fall med att Markus, som går på riksinternatet Järvhöga Läroverk, oförklarligt försvinner en kväll - han gick ut i skogen... och kom aldrig tillbaks! Vad har hänt? Självmord tror många, men trots polisens skallgångar hittas han inte, och om inte annat så borde han nog ha frusit ihjäl i Järvhögas djupa skogar i Jämtland.

Julia, som går på traktens vanliga gymnasium, dras med i Missing Peoples sökpådrag och lär bl a känna Emil - Emil som var rumskompis med Markus på internatet. Men Emil är bara en skugga av sitt forna jag, han vet varför Markus gav sig iväg. Och det var Emils fel. Tyngd av sitt samvete och sin sorg efter en vän som kommit att betyda allt mer för honom, vill han göra allt som står i hans makt för att hitta Markus - han bara måste hittas levande! Vilket allt mer blir en kamp mot klockan...

Samtidigt håller Julia på att skriva ett större gymnasiearbete om Järvhögas historia och får då höra talas om tidigare fall med försvunna pojkar i Järvhöga. Tydligen är det inte första gången en ung man eller pojke går ut i skogarna och bara försvinner!?
Varför går unga pojkar ut i skogen och försvinner? Och varför pratar ingen om det?
Och vart tar de vägen eftersom de aldrig hittas..?

Parallellt berättas också händelser i Järvhöga under 1960-talet, som fick internatskolan att stänga  - och inte öppnas förrän nu igen. Vad hände egentligen? Och hur hänger det ihop med det som händer idag? Spännande, spännande!

/Tuija

Helt ärligt

Författare: Camryn Garrett.

2020, Adoption, Annorlundaskap, Homo, Kärlek, Rasism, Vänskap.

Vilken fantastiskt fin skildring över hur det kan vara för en ung människa att leva som hiv-positiv! Och hur frustrerande det måste vara med människors okunnighet... Oj,oj, oj - man kan baxna för mindre, särskilt kring hur vuxna människor kan bete sig...

Det är en synnerligen lovande debut - författaren är endast 20 år! - och hon skriver otroligt inkännande och äkta om många viktiga saker, bl.a. om hur det är att leva med hiv, folks fördomar, vardagsrasism och homosexualitet. Och hon gör det genom Simone, en svart sjuttonårig tjej som levt hela sitt liv som hiv-positiv. Hon föddes med det, av en svart mamma, men adopterades av sin svarta pappsen som är lärare och sin pappa läkaren med spanskt påbrå. Hon har hyfsat nyligen börjat på en ny skola, fått nya goa vänner, och är minst sagt intresserad av Miles som bygger scener till highschoolmusikalen som Simone fått uppdraget att regissera. Grejen är dock att ingen vet om att hon lever som hiv-positiv, vilket för hennes del numera endast handlar om att ta sina mediciner noga.

Hennes tid på den förra skolan tog en ände med förskräckelse när detta läckte ut - hon blev uthängd, paria, baktalad och övergiven av allt och alla. Och det vill hon till varje pris undvika ska hända en gång till. Lätt att förstå! Men så är det det här med Miles... Känslorna är ömsesidiga, men hur ska hon förhålla sig till det här med sex? Det är nästan det enda som rör sig i huvudet på henne numera... Hennes pappor är hela tiden på henne om "avhållsamhet" och att vänta, vänta, men trots att hon har en superbra relation till dem så vill hon självklart ha samma rätt som alla andra jämnåriga till sin sexualitet  Hon vet att hennes hiv-nivåer nu är "omätbara" vilket innebär att hon egentligen inte ska kunna smitta någon - men hur ska hon kunna våga berätta för Miles utan att riskera att han drar ändå? För att inte tala om hennes kompisar? Ska historien upprepa sig igen? Och inte nog med det - mitt i hennes vånda börjar hon få lappar i sitt skåp, brev hem, och sms, om att hon måste sluta träffa Miles annars ska hennes hemlighet spridas överallt... Från vem?! Hur kan någon ens veta? Så vad ska hon göra, vad kan hon göra?

Riktigt bra skrivet, även om Simone och hennes kompisar verkar extremt sexfixerade, etikettfixerade vad gäller sexuell läggning, och att det hela är en liten smula förutsägbart. Men vad gör det - det är ändå en väldigt ärlig och naken historia, som berör.

/Tuija



 

Jag glömmer dig aldrig

Författare: Sarah Dessen.
2020, Kärlek, Vänskap, Övrigt.

Vad vore en sommar utan en somrig Sarah Dessen? För det är alltid lika härligt att läsa hennes böcker som inte på något sätt är kärleksböcker, utan tvärtom - innehåller massor med annat tänkvärt, men med en liten trevlig touch av djupare känslor för någon. Så också i denna hennes senaste, som är feelgood när det är som bäst. Ganska amerikanskt, förstås, men hur skulle det inte kunna vara det - det är i alla fall inte college- eller highschoolliv i kubik utan alltid tid emellan terminer. Därav att hennes böcker istället handlar om mer allmängiltiga företeelser.

Denna gång kraschar 17-åriga Emma Saylor´s (ja, båda är förnamn) sommarplaner helt, då hennes pappa som är ny-/omgift ska på segelsemester i Grekland, hennes farmor på en kryssning (bådas hus renoveras), och kompisen hon skulle bott hos får familjeproblem på halsen. Idén att hon kanske skulle kunna tillbringa de tre veckorna hos sin mormor kläcks och det är med blandade känslor hon åker till North Lake. Där har hon bara varit en gång, när hon var fyra år, och minns storfamiljen med alla kusinerna som bor där, ytterst vagt. Mormor driver ett motell och alla är mer eller mindre involverade i att hjälpa till att driva detta - vilket även Saylor blir. Och lär sakteliga känna alla, på nytt. Hon minns dem inte, men de har en helt annan bild av henne där. För hon är dottern som aldrig återvände till platsen där hennes mamma vuxit upp. Som senare pga psykisk ohälsa och droger dog. Som - dessutom visar det sig, var inblandad i en ung mans död ute på sjön, vars son Roo Saylor blir intresserad av. Både för allt han kan berätta om och förklara kring hennes mammas uppväxt på orten, men också känslomässigt så småningom.

Där har ni storyn. Emma Saylor, som från att hemma alltid varit Emma, men som här blir Saylor som alla kallar henne, lär känna nya sidor hos sig själv, och lär känna släkten och släktdragen på mammans sida. Dessutom pusslas hennes historia, liksom mammans som hon aldrig vetat något om, ihop bit för bit. Fascinerande och berörande. Som vanligt. Det är verkligen lite beroendevarning på Sarah Dessen!

/Tuija

En stark nolla

Författare: Sara Lövestam.
2020, Kärlek, Övrigt.

Så härligt med en ny tonårsbok av Sara Lövestam - hon skriver ofta klockrena böcker om könsöverskridande kärlek, och här är en ny sådan, med kille förälskad i kille. Och klockrent språk, förstås! Och en härlig, humoristiskt underton som gör både boken och karaktärerna lätta att älska!

Och det är Texas vi får följa. Med en dysfunktionell mamma och taskig bonuspappa, men med en kanonbra granne i Monica, som låter Texas använda hennes wifi, men också hennes lägenhet när hon är borta, och hon finns där med sina klokheter och lyssnar när det behövs. Tur för honom, där!

För Texas den osynlige - tanig med stripigt hår som sällan öppnar mun i något sammanhang i skolan -  är kär. I klasskompisen André, fotbollskillen som inte är som de andra. För att få kontakt skapar han ett instagramkonto där han kallar sig Amy. "Lånar" ett foto från en Hilma som är blond och snygg. Och det dröjer inte länge förrän de får kontakt och utbyter både tankar och hemligheter med varandra - allt blir bara såå mycket bättre än vad Texas någonsin vågat drömma om när han drog igång det här. Tills André - förstås - absolut vill att de ska ses i verkligheten. Det problemet försöker Texas lösa genom att kontakta den riktiga Hilma. Och det går inte riktig som han tänkt sig! För hon totalvägrar. För hon har sina egna hemligheter...

En härlig och tänkvärd historia som går rakt in i hjärtat. Jag sträckläste. Och gillade riktigt, riktigt mycket!

/Tuija

Min tur nu

Författare: Angie Thomas.
2019, Kulturkrockar, Rasism, Vänskap.

Ännu en riktigt intressant och angelägen historia av författaren med sin väldigt speciella egna röst, stil och språk - och underbar fingertoppskänsla för att förmedla hängivenheten till hiphop såväl som ilskan och frustrationen över livets orättvisor. För de svarta. I USA.

Det är 16-åriga Bri som berättar om sitt liv, om hur hon mer än något annat vill bli rapstjärna. Hon har det i blodet, precis som hennes pappa hade - han som blev skjuten av ett rivaliserande gäng, vilket fick hennes mamma att gå ner sig i missbruk. Hon är dock ren sedan flera år nu, men råkar dessvärre bli av med jobbet, vilket får räkningarna att samlas på hög. Värmen stängs av för dem, kylskåpet är tomt, skorna går sönder... Och Bris storebror som egentligen lyckats fantastiskt i skolan bor hemma med dem nu och sliter för minimilön på ett meningslöst jobb för att få familjens ekonomi att gå ihop.

Men Bri vill också hjälpa till - få rätt människor att få upp ögonen för henne så att hon kanske, kanske kan få ett skivkontrakt. Varför tvingas satsa på skolan när en rapkarriär kanske är det som kan hjälpa dem bäst? Och snabbast... Och när Bri på grund av sin hudfärg blir attackerad av rasistiska väktare på skolan växer hennes förödmjukelse, ilska, och sorg över sin situation och formas till en låt som ger uttryck för hennes frustration. Hon är en smart, sårad ung tjej som rappar om känslor av hopplöshet och ilska mot dem som ständigt trampar på henne och kommer undan med det - men allt omvärlden ser är en arg, svart tonåring. En svart unge från fel sida av stan, hotfull och arg, säkert kriminell också.

Men när Bris låt blir viral och upprörda vuxna röster vill förbjuda hennes ”våldsbejakande” musik så startas protester - och allt Bri säger tolkas på hotfullast möjliga sätt. Förstås. Men när hon nu plötsligt är hetast i stan finns det många som är ute efter henne... alla med sin egen agenda. Hur ska hon förhålla sig till allt och alla, när hon håller på att tappa bort sig själv?

Riktigt, riktigt bra läsning - igen! Läs gärna hennes förra bok också "The hate u give" som gav åtminstone mig riktig mersmak!

/Tuija

Ganska nära sanningen

Författare: Anna Ahlund.
2020, Homo, Kärlek, Vänskap.                                                                   

Återigen har Anna Ahlund skrivit en fin och inkännande liten historia som liksom hennes förra bok utspelar sig i Uppsala under gymnasietid. Jag har tyckt mycket om hennes båda tidigare titlar: "Du, bara" samt  "Saker ingen ser" och det är med lika varsam hand hon mejslar fram karaktären Nico. För det är Nico och hens inre resa som är i centrum, Nico som lämnat sin gamla hemstad för att få gå på ett allmänestetiskt läroverk och få utveckla talanger som hen inte riktigt vet var de finns - men tror på dem - men framför allt för att få chansen att börja "ett nytt liv". Ett nytt kapitel där hen kan våga pröva sig fram till vem hen är - lära känna sig själv bättre - utan att någon dömer eller fördömer. Och det första hen gör är att färga håret rosa. Och ändra sitt namn till Nico.

Inneboende hos sin faster Valenka, som också är lärare på skolan, testas gränser både på det estetiska planet, vänskapsplanet, men också kärleksplanet. Nico känner egentligen inte sin faster särskilt väl men i lågmäld ton trevar de sig sakta fram mot sin gemensamma nämnare; det fysiska kontra det själsliga könet. Men här finns också de nya vännerna Gabriel och Hedvig, liksom Beata. Beata som får både kroppen och knoppen att pirra, Beata som delar Nicos kärlek till Beatles. Men ingenting är alldeles enkelt, varken att lära sig att jobba med lera eller att bli sedd så som man vill bli sedd. När man knapp själv förstår vem man är, när frågorna kring kropp och identitet är så många.

Där här är en kärlekshistoria där känslorna är helt överordnat könet, där alla hbtq-perspektiv är en helt naturlig del av handlingen. Men det är lika mycket en historia om att söka, för att finna sig själv.
Trots en del halvlösa trådar som gärna hade fått spinnas vidare lite mer, för att ge mer kött på benen till de övriga karaktärer som figurerar, så är det ändå en mycket finstämd och varsam bekantskap att tycka om.

/Tuija

De dödas skuggor

Författare: Frances Hardinge.
2020, Fantasy, Historiskt, Mystik.

Vem har inte någon gång funderat över döden, själen och vad som händer efter döden.?.. En som skrivit en historia om detta är den mästerliga spännings-/fantasy-/sago-/övernaturlig-/historie-makaren Frances Hardinge. Hon är makalös till att få ihop spännande, nervpirrande berättelser. Denna gång följer vi den unga Makerpeace.

Berättelsen utspelar sig i England under en tid när kungen och parlamentet stred om makten och man fortfarande tog sig runt till fots eller med häst. Makerpeace bor med sin mamma hos släktingar. Men de bor där verkligen på nåder. Makerpeace har ingen kramgo mamma utan en som tvingar henne att uthärda saker. Lämnar henne ensam i kyrkan för att öva sig, öva sig på att utestänga de dödas själar. Förmågan att härbärgera själar har hon ärvt av sin far, det vet mamman.

Men så börjar det hända saker och Makerpeace liv förändras slag i slag. Mamman avlider hastigt, allt är Makerpeace fel. Sedan lyckas hon inte utestänga en själ… Plötsligt finns det någon annan i henne. Slutligen hämtas hon till Grizehayes, till sin fars släktingar. När hon träffar överhuvudet på godset och ser in i hans ögon inser hon att något är väldigt fel med honom. Men hon förstår inte vad, och då händer något mer, något som liknar det som händer henne när hon drömmer mardrömmar. När själarna försöker ta sig in i henne, just det hon övade på att utestänga i kyrkan...

/Liselott

Det sextonde året

Författare: Kim Liggett.
2020, Dystopi, Mystik, Sekter, Thriller, Utanförskap, Vänskap.

En feministisk Flugornas herre i kombination med The handmaid´s tale... ja det är de associationer jag får när jag läser den både intressanta och riktigt spännande historien som ju egentligen inte är någon ren dystopi - här finns ingen specifik framtid eller specifik plats, inte heller något undergångsscenario av vår befintliga civilisation. Men att den utspelar sig på en avskild plats i ett samhällssammanhang som känns tidlöst sektliknande, i antingen en framtid, dåtid eller samtid, gör att den upplevs dystopisk. Och skrämmande. Och givetvis hade filmrättigheterna sålts innan boken ens var släppt!

För allting handlar om stadens 16-åriga flickor. Varje höst skickas de alla iväg för att tillbringa ett nådeår långt ute i vildmarken, för att tillsammans försöka överleva - eller förgöra varandra - inför sin framtid antingen som hustru = ägodel, till den pojke/man som innan avfärden valt dem, eller - för dem som blivit över - leva resterande del av sitt liv ute i obygderna. Anledningen till nådeåret ska vara att de ska locka fram, för att därefter förgöra, sin magi. Den kraft som lockar män, som också kan vara en mystisk, personlig kraft/gåva. Och detta sker varje år under vedervärdiga förhållanden, inspärrade i ett inhägnat område ute på en ö, där de alltså ska försöka överleva. Ibland på bekostnad av varandra. Men frågan är om det är de skrämmande tjuvjägarna som är värst (de som säljer kroppsdelar (= ungdomselixir) av flickorna tillbaka till stan), spökena, eller de andra flickorna...

Det är rätt magstarkt att läsa om hur syftet egentligen är att decimera antalet flickor/kvinnor i samhället eftersom det finns ett överskott. Och att det då är de starkaste, som överlevt nådeåret därute någonstans, som därefter kommer att hållas extremt kuvade i sina äktenskap - deras framtida syfte tycks egentligen bara vara att föda fram söner (hmm, ja det finns ju en och annan kultur som fortfarande ägnar sig åt just detta..). Och kvinnors sexualitet... ja det ska bara inte ens nämnas här.

Men det finns mycket mer än så. För Tierneys sextonde år blir inte alls som hon tänkt sig. Varken hur hon trodde tillvaron därute skulle utspela sig, inte heller hur hon tänkt sig sin framtid efteråt. Men det finns hopp. Det finns hopp om kärlek. Och hopp om systerskap. Och kamp. I det tysta. Kanske finns det också hopp om förändring?

Spännande och obehagligt, med många olika ingångar!

/Tuija